Audiogram

Från Wikipedia
Audiogram höger öra på en person med nedsatt innerörefunktion vid höga testfrekvenser.

Ett audiogram är ett diagram som används för att redovisa resultaten av mätningar av en människas hörsel vid ett antal standardiserade testfrekvenser mätt med en audiometer. X-axeln representerar testfrekvenser mätt i Hertz (Hz) från 125 Hz till 8 000 Hz. Y-axeln visar ljudtrycksintensiteten mätt i decibel hearing level (dB HL) från -10 dB till cirka 120 dB i en logaritmisk skala.

Man mäter för varje ljudfrekvens vid vilken ljudnivå som en testpersons öra kan uppfatta ljud i form av rena sinustoner (hörtröskel). Den undre hörgränsen definieras som den lägsta ljudtrycksnivå hos en sinusformig ljudvåg som vid en viss frekvens och givna betingelser i övrigt framkallar en hörselförnimmelse. 0 dB HL motsvarar en genomsnittlig ljudtrycksnivå vid vilket ett stort antal unga, öronfriska personer nätt och jämnt kan uppfatta ett ljud.[1] Det innebär att individuella skillnader finns och för att avvika signifikant från genomsnittet (2 SD) innebär det, med standardiserad testmetodik enligt ISO 389, att normalområdet befinner sig mellan -10 och 20 dB HL.

Hörtrösklar hos människor kan hittas genom att använda psykoakustiska test eller fysiologiska tester. Tonaudiometrin (som oftast åskådliggörs i audiogrammet) är ett psykoakustiskt test som innebär att olika toner presenteras vid specifika testfrekvenser och ljudintensiteter. Testpersonen medverkar aktivt genom att på ett eller annat sätt svara att tonen uppfattats. Den lägsta nivå vid vilken 50% av det presenterade stimulit uppfattats definieras som individens hörtröskel.

Vid fysiologiska tester av hörselsystemet behöver testpersonen inte medvetet svara på givet stimuli. Detta kan t.ex. vara vid hjärnstamsaudiometri (ABR) som registrerar auditivt framkallade elektriska potentialskillnader i hörselnerv och hjärnstam, eller mätning av otoakustiska emissioner (OAE) som registrerar en aktiv biologisk aktivitet i innerörats yttre hårceller, antingen vid spontanaktivitet eller framkallat av ett externt stimuli.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Roeser, Ross J; Valente, Michael; Hosford-Dunn, Holly (2007). Audiology: diagnosis