Formel 1-VM 2007

	FIA Formula One World Championship 2007
	Första varvet av Australiens Grand Prix 2007.
Allmän information
Säsongsnummer	58
Antal race	18
Start	18 mars 2007
Slut	21 oktober 2007
Tävlingschef(er)	Charlie Whiting
Bilar
Motorer	BMW; Ferrari; Honda; Mercedes-Benz; Renault; Toyota
Däckleverantör(er)	Bridgestone
Deltagande
Antal förare	26 (22 per race)
Antal team	11
Mästare
Förarmästerskapet	Kimi Räikkönen
Konstruktörs-; mästerskapet	Scuderia Ferrari
◄ 2007 ►

Formel 1-VM 2007 hade 17 deltävlingar som kördes under perioden 18 mars-21 oktober. Förarmästerskapet vanns av finländaren Kimi Räikkönen och konstruktörsmästerskapet av Ferrari. Säsongen blev den jämnaste i F1- historien då Räikkönen, britten Lewis Hamilton och spanjoren Fernando Alonso slutade på respektive 110, 109 och 109 poäng.

Nyheter[redigera | redigera wikitext]

Tävlingar[redigera | redigera wikitext]

Belgiens Grand Prix återkom medan San Marinos Grand Prix utgick säsongen 2007. Tysklands Grand Prix ersattes av Europas Grand Prix, som kördes på Nürburgring, men återkom säsongen 2008 och kördes då på Hockenheimring.

Japans Grand Prix flyttade till Fuji International Speedway där det kördes senast säsongen 1977. Australiens Grand Prix inledde säsongen som det traditionellt har gjort tidigare.

Regeländringar[redigera | redigera wikitext]

Bridgestone skulle leverera däck till samtliga stall 2007. Dessutom infördes så kallad motorfrysning, vilken innebär att stallen måste använda de motorkonstruktioner som användes i Japan 2006 och Brasilien 2006 även 2007. Båda dessa ändringar gäller även säsongerna 2008, 2009 och 2010.

Övergångar[redigera | redigera wikitext]

Ferraris Michael Schumacher avslutade sin karriär och ersattes av Kimi Räikkönen medan Felipe Massa förlängde sitt kontrakt. Världsmästaren Fernando Alonso skrev ett treårskontrakt med McLaren och fick GP2-mästaren Lewis Hamilton som stallkamrat. Heikki Kovalainen ersatte Alonso i Renault, där han körde tillsammans med Giancarlo Fisichella. BMW, Honda och Toyotas uppställningar var oförändrade medan Red Bull ersatte Christian Klien med Mark Webber från Williams. Webbers plats togs av Alexander Wurz. Anthony Davidson ersatte Sakon Yamamoto i Super Aguri. Midland ombildades till Spyker, där Tiago Monteiro ersattes av Adrian Sutil.

Vinnare[redigera | redigera wikitext]

Förare: Kimi Räikkönen, Ferrari
Konstruktör: Ferrari, Italien

Grand Prix-kalender[redigera | redigera wikitext]

Grand Prix	Datum	Bana	Vinnande förare	Vinnande tillverkare
Australiens Grand Prix	18 mars	Albert Park	Kimi Räikkönen	Ferrari	*
Malaysias Grand Prix	8 april	Sepang	Fernando Alonso	McLaren-Mercedes	*
Bahrains Grand Prix	15 april	Sakhir	Felipe Massa	Ferrari	*
Spaniens Grand Prix	13 maj	Catalunya	Felipe Massa	Ferrari	*
Monacos Grand Prix	27 maj	Monaco	Fernando Alonso	McLaren-Mercedes	*
Kanadas Grand Prix	10 juni	Montréal	Lewis Hamilton	McLaren-Mercedes	*
USA:s Grand Prix	17 juni	Indianapolis	Lewis Hamilton	McLaren-Mercedes	*
Frankrikes Grand Prix	1 juli	Magny-Cours	Kimi Räikkönen	Ferrari	*
Storbritanniens Grand Prix	8 juli	Silverstone	Kimi Räikkönen	Ferrari	*
Europas Grand Prix	22 juli	Nürburgring	Fernando Alonso	McLaren-Mercedes	*
Ungerns Grand Prix	5 augusti	Hungaroring	Lewis Hamilton	McLaren-Mercedes	*
Turkiets Grand Prix	26 augusti	Istanbul Park	Felipe Massa	Ferrari	*
Italiens Grand Prix	9 september	Monza	Fernando Alonso	McLaren-Mercedes	*
Belgiens Grand Prix	16 september	Spa	Kimi Räikkönen	Ferrari	*
Japans Grand Prix	30 september	Fuji	Lewis Hamilton	McLaren-Mercedes	*
Kinas Grand Prix	7 oktober	Shanghai	Kimi Räikkönen	Ferrari	*
Brasiliens Grand Prix	21 oktober	Interlagos	Kimi Räikkönen	Ferrari	*

Team och förare[redigera | redigera wikitext]

Stall/Tillverkare	Nummer	Förare
BMW	9	Nick Heidfeld, Tyskland
	10	Robert Kubica, Polen
	Testförare	Timo Glock, Tyskland
	Testförare	~~Sebastian Vettel, Tyskland~~^[1]
Ferrari	5	Felipe Massa, Brasilien
	6	Kimi Räikkönen, Finland
	Testförare	Luca Badoer
	Testförare	~~Marc Gené~~
Honda	7	Jenson Button, Storbritannien
	8	Rubens Barrichello, Brasilien
	Testförare	Christian Klien, Österrike
	Testförare	~~James Rossiter, Storbritannien~~
McLaren-Mercedes	1	Fernando Alonso, Spanien
	2	Lewis Hamilton, Storbritannien
	Testförare	Pedro de la Rosa, Spanien
	Testförare	Gary Paffett, Storbritannien
Red Bull-Renault	14	David Coulthard, Storbritannien
	15	Mark Webber, Australien
	Testförare	Michael Ammermüller, Tyskland
	Testförare	Robert Doornbos, Nederländerna
Renault	3	Giancarlo Fisichella, Italien
	4	Heikki Kovalainen, Finland
	Testförare	Nelsinho Piquet, Brasilien
	Testförare	Ricardo Zonta, Brasilien
Spyker-Ferrari	20	Adrian Sutil, Tyskland
	21	Christijan Albers, Nederländerna
		Markus Winkelhock, Tyskland^[2]
		Sakon Yamamoto, Japan^[3]
	Testförare	Fairuz Fauzy, Malaysia
	Testförare	Adrián Vallés, Spanien
	Testförare	Giedo van der Garde
	Testförare	Markus Winkelhock, Tyskland
Super Aguri-Honda	22	Takuma Sato, Japan
	23	Anthony Davidson, Storbritannien
	Testförare	~~Sakon Yamamoto, Japan~~^[3]
	Testförare	James Rossiter, Storbritannien
Toro Rosso-Ferrari	18	Vitantonio Liuzzi, Italien
	19	Scott Speed, USA
	19	Sebastian Vettel, Tyskland^[1]
Toyota	11	Ralf Schumacher, Tyskland
	12	Jarno Trulli, Italien
	Testförare	Franck Montagny, Frankrike
Williams-Toyota	16	Nico Rosberg, Tyskland
	17	Alexander Wurz, Österrike
	17	Kazuki Nakajima, Japan^[4]
	Testförare	Narain Karthikeyan, Indien
	Testförare	Kazuki Nakajima, Japan^[4]

Slutställning[redigera | redigera wikitext]

Förare[redigera | redigera wikitext]

Placering	Förare	Konstruktör	Poäng
1	Kimi Räikkönen	Ferrari	110
2	Lewis Hamilton	McLaren-Mercedes	109
3	Fernando Alonso	McLaren-Mercedes	109
4	Felipe Massa	Ferrari	94
5	Nick Heidfeld	BMW	61
6	Robert Kubica	BMW	39
7	Heikki Kovalainen	Renault	30
8	Giancarlo Fisichella	Renault	21
9	Nico Rosberg	Williams-Toyota	20
10	David Coulthard	Red Bull-Renault	14
11	Alexander Wurz	Williams-Toyota	13
12	Mark Webber	Red Bull-Renault	10
13	Jarno Trulli	Toyota	8
14	Sebastian Vettel	Toro Rosso-Ferrari	6
15	Jenson Button	Honda	6
16	Ralf Schumacher	Toyota	5
17	Takuma Sato	Super Aguri-Honda	4
18	Vitantonio Liuzzi	Toro Rosso-Ferrari	3
19	Adrian Sutil	Spyker-Ferrari	1
20	Rubens Barrichello	Honda	0
21	Scott Speed	Toro Rosso-Ferrari	0
22	Kazuki Nakajima	Williams-Toyota	0
23	Anthony Davidson	Super Aguri-Honda	0
24	Sakon Yamamoto	Spyker-Ferrari	0
25	Christijan Albers	Spyker-Ferrari	0
26	Markus Winkelhock	Spyker-Ferrari	0

Konstruktörer[redigera | redigera wikitext]

Placering	Konstruktör	Poäng
1	Ferrari	204
2	BMW	101
3	Renault	51
4	Williams-Toyota	33
5	Red Bull-Renault	24
6	Toyota	13
7	Toro Rosso-Ferrari	8
8	Honda	6
9	Super Aguri-Honda	4
10	Spyker-Ferrari	1
- ^[5]^[6]	McLaren-Mercedes	0

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ [a b] Sebastian Vettel ersatte Scott Speed i Toro Rosso från och med Ungerns Grand Prix.
^ Endast Europas Grand Prix.
^ [a b] Sakon Yamamoto ersatte Christijan Albers i Spyker från och med Ungerns Grand Prix.
^ [a b] Kazuki Nakajima ersatte Alexander Wurz i Brasiliens Grand Prix.
^ McLaren fick inga poäng i Ungerns Grand Prix som straff för stallets medverkan när Lewis Hamilton hindrades av Fernando Alonso under kvalificeringen.
^ McLaren blev den 13 september av med sina 166 poäng och uteslöts sedan från konstruktörsmästerskapet som ett av straffen för att ha spionerat på konkurrentstallet Ferrari.