Fysiognomik
Fysiognomik, eller fysionomik, är läran om psykets status såsom beroende av kroppens form.
Fysiognomik bygger på en numera inom vetenskaperna övergiven uppfattning att en människa personlighet och förmågor kan bedömas utifrån hennes fysionomi, det vill säga hennes anletsdrag och kroppstyp. Begreppet kommer från grekiskans "fysis", natur, och gnome, att veta.[1]
Idén har rötter hos Aristoteles, eller rättare sagt Pseudo-Aristoteles. Under antiken hade läran stor utbredning, och även under medeltid och renässans. En av de mer kända förespråkarna under renässansen var Giambattista della Porta, men det dröjde fram till 1700-talet innan läran gavs en mer utarbetad teoretisk form av Johann Caspar Lavater. Denne påstod sig ha gett fysiognomiken en vetenskaplig form, där människans inre själsliga förmågor präglade personens yttre.[2] I kontrast till frenologin, som bara fokuserar på kraniet, tar fysiognomiken hänsyn till hela personens utseende, om än med fokus på ansiktet. En annan skillnad är att frenologin är materialistisk i det att den ser själen som en kroppslig funktion, fysiognomiken var enligt Lavater förenlig med kristen teologi.
Källor[redigera | redigera wikitext]
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Svensk Uppslagsbok 1955
- ^ Wasniowski, Andreaz (2018). "Vetenskaplig rasism: Föreställningar om vetenskaplighet runt sekelskiftet 1900", T. Hübinette & A. Wasniowski (red.). Studier om rasism: Tvärvetenskapliga perspektiv på ras, vithet och diskriminering. Malmö: Arx Förlag, s. 97ff.