Ängsmetallvinge

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ängsmetallvinge
Status i Sverige: Nära hotad
Adscita statices beentree.jpg
hane
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassInsekter
Insecta
OrdningFjärilar
Lepidoptera
FamiljBastardsvärmare
Zygaenidae
SläkteAdscita
ArtÄngsmetallvinge
A. statices
Vetenskapligt namn
§ Adscita statices
AuktorLinnaeus, 1758
Synonymer
Allmän metallvingesvärmare
hona
hona
Hitta fler artiklar om djur med

Ängsmetallvinge (Adscita statices) är en fjäril i familjen bastardsvärmare.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Ängsmetallvinge har ett vingspann på 24 till 32 millimeter. Hanens antenner är fjäderformade medan honans är enkla. Vingarna är gröna eller blågröna och metallglänsande. Larverna är knubbiga och 12 till 15 millimeter som fullvuxna med en ljusgrå eller gulgrön grundfärg.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Ängsmetallvinge finns i större delen av Europa och vidare österut genom Ryssland till nordvästra Kina. I Sverige finns arten i hela landet.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Det finns två former (f. statices och f. heuseri) av Ängsmetallvinge som av vissa anses vara olika arter. Den förstnämnda föredrar blomrika torra gräsmarker på sandig mark, medan den senare lever på fuktigare gräsmarker. De vuxna fjärilarna av formen f. heuseri kan ses på till exempel smörblommor och gökblomster medan f. statices ses på väddväxter, blåmunkar, trift och axveronika. Larverna av f. heuseri lever på ängssyra medan f. statices larver lever på bergssyra. Äggen läggs av honan i grupper om 20 till 40. Larverna lever till en början tillsammans som minerare, det vill säga mellan bladets över och undersida. När de blir större lever de ensamma och är inte längre minerare. De övervintrar som larver i marken och förpuppas i maj eller juni i förnan. Puppan kläcks efter cirka tre veckor. De är liksom andra bastardsvärmare giftiga i alla utvecklingstadier.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lilla fälthandboken - Fjärilar. Norstedts. 2011. sid. 112. ISBN 978-91-1-303684-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]