Hoppa till innehållet

Ängsskallra

Från Wikipedia
Ängsskallra
Status i världen: Livskraftig (lc)
Rhinanthus minor L.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningPlisterordningen
Lamiales
FamiljSnyltrotsväxter
Orobanchaceae
SläkteSkallror
Rhinanthus
ArtÄngsskallra
R. minor
Vetenskapligt namn
§ Rhinanthus minor
AuktorL., 1756
Synonymer
Tavla 56 i Johann Georg Sturm: Deutschlands Flora in Abbildungen, 1796 Illustratör Jacob Sturm
Tavla 56 i Johann Georg Sturm: Deutschlands Flora in Abbildungen, 1796
Illustratör Jacob Sturm

Ängsskallra eller äkta ängsskallra, Rhinanthus minor L. är en ört i familjen snyltrotsväxter.

Beskrivning

[redigera | redigera wikitext]

Ängsskallra är en ettårig halvparasitisk växt.

Roten är en pålrot med utlöpare från dess spets. Parasitismen innebär att utlöparna tränger in i närliggande växters rötter och stjäl näring därifrån.

Ängsskallra blir 15–50 cm hög.

Stjälkbladen är lansettformade, 20–30 mm långa och 5–8 mm breda, ibland inte mer än 2 mm. De är fästade utan skaft direkt på stjälken. Översidan är glatt och mörkgrön; undersidan lite ljusare grön. Bladen innehåller klorofyll, och därmed är fotosyntes möjlig. Detta gör att ängsskallra klarar sig även om inga rötter att snylta på finns i närheten. Bladens kanter kan vara släta, eller oftast taggiga.

Blommar från juni till åtminstone augusti; i varmare trakter kan blomningen fortgå ända in i september. Blommorna är klargula, små, och tittar nätt och jämnt ut ur de omgivande foderbladen (calyx). De sitter två och två på den fyrkantiga stjälken, som ofta har svarta ränder eller svarta punkter.

Blomman är spegelsymmetrisk (zygomorf), 12–15 mm lång, undantagsvis upp till 17 mm.

Den har 4 ståndare, två är lite längre än de andra två. Knapparna är håriga. 1 pistill. Två läppar, där den övre är större än den undre. Den undre läppens spets är 1 mm lång och böjer sig nedåt. Foderbladen är grovt tandade.

Det finns en parallellart med nära lika utseende, som blommar på hösten. Detta kallas säsongsdimorfism, årstidsdubbelformighet.

Pollinering görs av bland annat humlor och bin, men om detta uteblir, kan ängsskallran självbefrukta sig.

De pollinerande arterna har var och en sin metod att komma åt nektar. Trädgårdshumla (Bombus hortorum) och gräshumla (Bombus ruderarius) landar på underläppen.

Ljus jordhumla, (Bombus lucorum), ängshumla, (Bombus pratorum) och stenhumla, (Bombus lapidarius) kryper in i överläppen.

Ljus jordhumla uppträder också som tjuv genom att bita hål på blommans sida och stjäla nektar genom hålet utan att betala för sig genom pollinering.

Ängshumla och stenhumla uppträder sedan som "sekundärtjuvar" genom att åternyttja de tidigare av ljus jordhumla bitna hålen.

Bönder ogillar ängsskallra, eftersom den hämmar önskad gröda och stör betande boskap, som ratar ängsskallra; smakar dem antagligen beskt.

Fröna innehåller iridoider, som kan ge förgiftningssymtom, om de kommer in i brödsäd. Av iridoiderna finns det mest av iridoid-glykosid (rhinantin), som troligen är giftig för betande djur.

(Formelproblem: För rhinantin anger tyska wikipedia kemiska formeln C29H52O20, medan PubChem säger C14H15ClN2.)

Bekämpning kan ske genom att man (mödosamt) klipper bort blommorna, innan de hunnit ge frukt. Då försvinner ängsskallra från området.

Å andra sidan har man gjort en del försök med biologisk bekämpning med hjälp av ängsskallra. Man sår dess frön i lågproducerande gräsmarker. Ängsskallra gror snabbt tidig vår och försvagar då sina värdväxter. Andra växter, som kommer upp lite senare, får då ökade chanser att överleva, vilket bidrar till önskad mångfald.

Frukten är en platt, tvårummig kapsel. Den innehåller många stora, platta frön med diameter 3–4 mm.

1 000 frön väger 2,51 gram. Fröna sprids av vinden. Deras platta form gör att de kan "segla" långt bort. Frön kan även fastna i pälsen på passerande djur, och även den vägen föras långt bort.

Kromosomtal: 2n = 22.

Släktet skallror har omväxlande förts till lejongapsväxterna [1] och till snyltrotsväxterna.[2]

Fiender till ängsskallra

[redigera | redigera wikitext]

Larver till vissa fjärilarter och flugor äter på ängsskallra. Varje art är specialiserad på en viss del av växten. Andra angripare är bladlöss och vissa småsvampar.

Art Föda
Fjärilar
Phalonidia permixtana Bladen
Falseuncaria ruficiliana Frön samt övervintrar i fröhusen
Endothenia marginana Frön
Opsibotys fuscali Både blommor och fröhus
Vitstreckad fältmätare (Perizoma albulata) Både blommor och fröhus
Flugor
Agromyzidae Blad, frön, stjälkar, rötter
Bladlöss
Aphididae
Svampar
Plasmopara densa
Sphaerotheca fusca

Underarter

[redigera | redigera wikitext]
  • Rhinanthus minor subsp. groenlandicus (Chabert) Neuman, 1905
  • Rhinanthus minor subsp. groenlandicus (Ostenf.) Neuman, fjällskallra
  • Rhinanthus minor subsp. stenophyllus (Schur) O.Schwarz, smalskallra
  • Rhinanthus minor subsp. minor L.

Synonymer

[redigera | redigera wikitext]

Hybrid

[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående hybrid har upptäckts i Frankrike:

Rhinanthus angustifolius × minor (Rhinanthus × fallax (Wimm. & Grab.) Chabert)

Habitat

[redigera | redigera wikitext]

Huvudtyp boreal cirkumpolär utbredning. För ängsskallra innebär detta Europa (utom längst i sydväst på Iberiska halvön), nordöstra Turkiet, Kaukasus, Ryssland och västra Sibirien.

Utbredningskartor

[redigera | redigera wikitext]

Biotop

[redigera | redigera wikitext]

Soligt, ej alltför torra gräsmarker, hedar, sanddyner. Klarar säsongsöversvämningar.

Neutral eller svagt sur mark med pH = 7 — 5.

Etymologi

[redigera | redigera wikitext]
  • Släktet Rhinanthus härleds från grekiska rhinos = nos + anthos = blomma. Detta syftar på utseendet på blommans överläpp.
  • Artepitetet minor är latin och betyder liten.

Bygdemål 

[redigera | redigera wikitext]
Namn Trakt Kommentar  Referens 
Lillskaller [3]
Liten höskallra [3]
Penninggräs [4]
Penningegräs [4]
Skaller [4]
Skallergräs [4]
Skarabbakoll Jämtland [3]
Skälla [4]
Skärvfrö I en gammal lag förbjöds sådd av skärvfrö i åkrar [3]
Spenslig höskallra [4]
Tuppkam Detta namn används även för växten höskallra [3]
Ängsskallra Dalarna [3] [4]
"Skaller/skallra" syftar på det rasslande ljudet, när en mogen frukt skakas

Användning

[redigera | redigera wikitext]

Preparat av ängsskallra sägs vara bra för:

Bilder

[redigera | redigera wikitext]
  • Habitat
    Habitat
  • Toppen på en blommande stjälk
    Toppen på en blommande stjälk
  • Blomman omfamnas av de grovt tandade foderbladen.
    Blomman omfamnas av de grovt tandade foderbladen.
  • Stjälkbladen är grovt tandade
    Stjälkbladen är grovt tandade
  • Blomma sedd bakifrån
    Blomma sedd bakifrån
  • Blommor Delar av foderbladen avlägsnade.
    Blommor
    Delar av foderbladen avlägsnade.
  • Frukter på ett styvt strå.
    Frukter på ett styvt strå.
  • Rhinanthus minor "Skallror" och frön.
    Rhinanthus minor
    "Skallror" och frön.
  • Utbredning i Italien Till höger, upptill förstoring av alpområdet Bigrammen är beteckningar för kommunernas namn. "Antesi" = blomningstid
    Utbredning i Italien
    Till höger, upptill förstoring av alpområdet
    Bigrammen är beteckningar för kommunernas namn. "Antesi" = blomningstid

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ITIS
  2. ^ Engelska Wikipedia
  3. ^ [a b c d e f] Carl-Fredrik Lundevall & Gunnar Björkman: Vilda växter i Norden, 2007, ICA bokförlag (s. 256-257).
  4. ^ [a b c d e f g] SKUD

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Ängsskallra&oldid=55402548”