Ärt
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2016-05) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Ärt | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Växter Plantae |
| Division | Fröväxter Spermatophyta |
| Underdivision | Gömfröväxter Angiospermae |
| Klass | Trikolpater Eudicotyledonae |
| Ordning | Ärtordningen Fabales |
| Familj | Ärtväxter Fabaceae |
| Släkte | Ärtsläktet Pisum |
| Art | Ärt P. sativum |
| Vetenskapligt namn | |
| § Pisum sativum | |
| Auktor | Linné, 1753 |
Ärt (Pisum sativum) är en art tillhörande familjen ärtväxter (Fabaceae). Dess frön används ofta som livsmedel eller till djurfoder. Växten odlas även som jordförbättrare eller som prydnadsväxt.
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Ärten är en ettårig ört med klängen. Höjden är ofta 0,5 till 1,5 meter.
Historik
[redigera | redigera wikitext]I Egypten finns flera fynd som visar att ärtodling var etablerad under Egyptens tolfte dynasti. Fynd av ärter finns även i schweiziska pålbyggnaderna under senneolitikum. Fynd är dock ganska sällsynta i Mellaneuropa fram till medeltiden och ärter verkar inte ha spelat någon större roll tidigare. Sin största utbredning hade ärtodlingen under 1700- och 1800-talen. Under 1900-talet var Kina den mest betydande landet för ärtodling, även Indien och Sovjetunionen var betydande producenter.[1]
De äldsta ärterna hade färgade blommor och små, färgade frön. Varianter uppkom efterhand genom förädling, från mitten av 1500-talet omtalas storfröiga ärter, under slutet av 1500-talet dyker de gröna ärtorna upp. Under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet uppkom sockerärt och märgärt, och omkring 1910 i Nederländerna tillkom brytärten.[1]
Varieteter
[redigera | redigera wikitext]Trädgårdsärter (Pisum sativum var. sativum) är en varietet av ärt. Det finns flera andra typer av ärter. De äldsta och först odlade var gråärt och blåärt.[2] De innehåller garvsyra som gör att de svartnar vid kokning.[3] Carl von Linné ansåg foderärten (gråärt) som en egen art med namnet Pisum arvense. Som senare studier visade att skillnaden mot övriga ärter endast var koppad till färgen på blommorna och avsaknaden av pigment på ärtorna, har de senare inordnats bland övriga ärtor. Friedrich Alefeld gjorde 1866 en indelning av ärterna i varieteterna saccharatum (sockerärt) och pachylobum (spritärt), där sockerärterna saknade spritärternas sega hinna i baljan. Nikolaj Vavilov indelade under 1900-talet dessa två grupper ytterligare i åtta formgrupper utifrån baljväggens tjocklek och om ärtorna har släta eller skrynkliga frön.[4] Andra ärtsorter är brytärt, märgärt och släpärt. Märgärten har skrynkliga frön, de övriga har glatta, nästan helt runda frön. Somliga sorter skördas gröna, medan andra är mer lämpade att skördas, fullmogna och torra, som gula ärter.
Lista på varieteter
[redigera | redigera wikitext]- Trädgårdsärt (Pisum sativum var. sativum[5])
- Släpärt
- Sockerärt (Pisum sativum var. saccharatum[7])
- Spritärt
Proteinhalten i gula ärter kan variera mellan 16 och 33% av torrsubstansen, de flesta sorter har 23-25% protein. Några svenska sorter av gula ärter samt året då de introducerades: Tordags III 1950, Lotta 1967, Vreta 1980, Capella 1988, Odalett 1993.[10]
Under 1800-talet fanns flera lokala svenska lantsorter, bland de gula ärterna märks östgötaärt, upplandsärt och gul skånsk ärt. Inom upplandsärten fanns en storfröiga och småfröiga varianter. Det fanns flera tidigt mogna varianter som kallades brådärter eller rågärter, en utpräglat tidig variant var majärten. Dessutom förekom den från Tyskland importerade sjöärten. Bland upplandsärterna fanns varianterna långskidad årkerärt, klunkerärt, som var jämn och slät, jätteåkerärt som var knottrig ärt och fyrisärt, som hade en viss inblandning av gröna frön. Under slutet av 1800-talet inkom en engelska sorten Victoria, vilken fick genomslag i flera europeiska länder. Den såldes från 1893 i Svalöv och från 1920 att ett flertal fröfirmor. I Sverige startades tidigt växtförädling av ärtor för att få fram tidigare, högre avkastade och mer konstanta sorter, vilket ledde till kapitälärten, som marknadsfördes från 1904. Den ersattes dock snart av kapitälärt II, som var tidigare och gav större avkastning än sin tidigare variant. Den vari egentligen avsedd för Mellansverige, men kom att spela störst roll i Skåne, där tidiga ärtsorter planterades på trädesåkrar. En korsning mellan Kapital II med Östgöta gulärt ledde till Gyllenärten, som kom på marknaden 1921. Den trängde snart undan den äldre Östgöta gulärt. Fortsatt förädling av korsningen ledde 1925 till Torsdagsärt, en lättkokt sort, som särskilt i Skåne kom att ersätta Kapital II. Torsdagsärt II med högre avkastning och ännu tidigare mognad kom på marknaden 1931. Vid Luleåfilealen av svensk växtförädlirng släppes 1928 en annan tidig kokärt på marknaden, Tidig gulärt, som tagit fram ur en korsning mellan två linjer ur Östgöta gulärt. Genom urval ur lantsorten Holgersonärt erhölls Torsdagsärt III som kom på marknaden 1950. Den var i fråga om tidighet och kvalitet likvärdig med Torsdags II men gav en något större avkastning än denna.[11]
Vid Weibullsholm arbetade man med förädling av den kända danska Snedingeärten, och med Östgöta gulärt. Genom linjeurval från Snedingeärten erhölls sorten Ambrosia som kom på marknaden 1919 Den var tidig och hade ganska stora frön men svag stjälk. Genom korsning mellan en linje ur Östgötaärt och en ljusbruk foderärt framkom sorten Munkärt, som kom på marknaden 1926. Den var medeltidig, hade små frön med rent gult skal och gav mycket god avkastning. En korsning mellan Munkärt och Ambrosia fick man fram Ambrosiaärt II, som var tidigare och gav något bättre avkastning än Ambrosia. Genom urval ur spritärtsorten Rapid framkom den extremt tidiga sorten Extra Rapid som kom i handeln 1927. Ambrosia I korsades även med den storfröiga foderärten Monopol, vilket resulterade i Klosterärt, som kom på marknaden 1945. Ur Klosterärt framställdes röntgenmutationer, av vilka varianten W 700 visade sig särskilt framgångrik med hög avkastning. Den originalförklarades under namnet Strålärt 1954 och släpptes i handeln 1956.[12]
Odling
[redigera | redigera wikitext]Ärter trivs när vädret är svalt och fröna planteras så snart marktemperaturen når 10° C, däremot växer ärter som bäst vid temperaturer av 13 till 18° C. Odlingskrav: Ärter trivs med svala, fuktiga somrar och tål lätt skugga. De vill ha mullhaltig jord med ett pH högre än 6,5. De behöver inte gödslas särskilt då ärtväxter är kvävefixerande, med andra ord har de förmåga att binda och utnyttja luftens fria kväve.
Fröna sås lämpligen 3–5 cm djupt med 5–7 cm mellanrum. Sockerärt och spritärt sås när jorden reder sig, märgärt och brytärt vid körsbärsblomningen. Många sorter är klättrande och kan behöva stödjas med grenar, käppar, spaljéer eller liknande. Lågväxande sorter kan även odlas till prydnad eller som kantväxt runt odlingsbäddar. Fåglar, möss, ärtvecklare och ärtmjöldagg är skadedjur på ärt.
Språkligt
[redigera | redigera wikitext]Frukten kallas ofta ärtskida, vilket inte är korrekt i botanisk mening då frukten är en balja. Det runda fröet inuti baljan kallas en ärta (med ärtan som bestämd form, men även ärten förekommer, till exempel i uttrycket prinsessan på ärten). Växten kallas ärt medan det enskilda fröet kallas ärta. Ärt i plural heter ärter medan ärta kan ha pluralformen ärtor eller ärter,[13] varvid formen ärtor används i fråga om enstaka exemplar, två ärtor, tre ärtor men en påse ärter.[14].
Bildgalleri
[redigera | redigera wikitext]-
Ärtor som gror. -
Pisum sativum.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Åkerns nyttoväxter, Hugo Osvald s. 167
- ^ Handbok för köksträdgården, Lena Israelsson s. 218
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Foderärter)
- ^ Åkerns nyttoväxter, Hugo Osvald s. 156-157
- ^ [a b] trädgårdsärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
- ^ brytmärgärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
- ^ sockerärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
- ^ brytsockerärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
- ^ kokärt i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 7 maj 2016.
- ^ Den Svenska växtförädlingens historia, Gösta Olsson, 1997.
- ^ Åkerns nyttoväxter, Hugo Osvald s. 158-159
- ^ Åkerns nyttoväxter, Hugo Osvald s. 159
- ^ ”ärt i SAOL”. Svenska Akademien. 13 november 2015. https://svenska.se/saol/?hv=lnr114365. Läst 31 oktober 2024.
- ^ ”Är det någon skillnad på ärtor och ärter?”. Institutet för språk och folkminnen. https://frageladan.isof.se/faqs/23676. Läst 16 februari 2025.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]- Baljväxtakademin
Wikimedia Commons har media som rör Ärt.
|