Åkerbär

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Rubus arcticus” leder hit. För stipendiet, se Rubus arcticus (stipendium).
Åkerbär
Rubus arcticus åkerbär.jpg

  • 1. Växten i naturlig storlek
  • 2. Blomma av blekröd varietet
  • 3. Åkerbäret, samma skala som figur 1.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningRosordningen
Rosales
FamiljRosväxter
Rosaceae
UnderfamiljRosoideae
SläkteHallonsläktet
Rubus
ArtÅkerbär
R. arcticus
Vetenskapligt namn
§ Rubus arcticus
AuktorL.
Hitta fler artiklar om växter med

Åkerbär (Rubus arcticus) är en art i hallonsläktet.

Åkerbär är Norrbottens landskapsblomma.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Denna växt är liten och sirlig. Kronbladen är oftast mörkt rosenröda, men det finns även en blekrosa variant.

De 3-fingrade bladens skivor är ofta nästan rutformiga. Frukten är mörkröd eller svartröd, och har utsökt arom och smak (vilken kan beskrivas som "en förening av hallon- och smultronsmak").

I sin Flora Lapponica omtalar Linné som skäl för sin långa skildring av denna växt, att den under hans äventyrliga "lapska" resa "med sina bärs vinlika nektar många gånger återeldat honom, då han nästan dignade av hunger och trötthet".

Blommar i juni - juli med enkönade blommor. Både hanblommor och honblommor kan sitta på samma planta.

Mognaden infaller i augusti, men bären mognar endast med svårighet i mellersta Skandinavien, och ännu mindre i södra Sverige. Ymnigast mognar de i Norrlands kusttrakter norr om Hälsingland.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Allmän i norra Asien, i spridda lokaler i norra Nordamerika.

Finns i Sverige norr om ungefär 60° nordlig latitud (utefter en linje från sjön Mjösens norra ände genom Värmland till Stockholm). I huvudsak längs kusten, men kan förekomma även i fjälltrakterna.

Allmän i hela Finland.

Sparsamt i Norge; i södra delarna upp till 1 000 m ö h; i norra Norge upp till 500 m ö h.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Fuktig gräsmark, dikeskanter, vägrenar och skogslegor.

Förväxlingsart[redigera | redigera wikitext]

Åkerbär kan förväxlas med den liknande arten stenbär (Rubus saxatilis), med vilken den för övrigt lätt spontant korsar sig med, om dessa arter växer tillsammans. Hybriden kallas bäverbär (Rubus × castoreus.)

Mörkare exemplar av åkerbäret kan vara så lika vissa mullbärarter att t o m experter kan ha svårt skilja dem åt.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Arcticus betyder nordlig, arktisk, och härleds från latin Arctos = Norden.[1]

Ursprungligen var Arcticus det grekiska namnet på en stjärnbild, som syntes på den norra stjärnhimlen, antingen Stora eller Lilla björnen; jämför Karlavagnen, Arktis och Antarktis.

Hybriden bäverbärs delnamn Castoreus kommer av latinets Castor, som är namnet på bäversläktet.

Ursprungligen är även Castor namnet på en stjärna som ingår i stjärnbilden Tvillingarna.

Odlad korsning[redigera | redigera wikitext]

Vid Sveriges lantbruksuniversitets (SLU) försöksstation i Öjebyn har man korsat fram en hybrid mellan åkerbär och alaskahallon (Rubus arcticus ssp. stellatus). Hybriden kallas allåkerbär (Rubus × stellarcticus). Den kan odlas över hela Sverige. Smaken når dock inte helt åkerbärets höjder.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Av åkerbär kan göras en delikat sylt. En finsk specialitet är likören Mesimarja, som får sin smak från åkerbär. ”Mesimarja” är det finska ordet för åkerbär.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt  Referens  Kommentar

Byttbär [2]
Ikornbär Dalarna (Älvdalen)
Jordhallon Finland (Ingo)
Jungfrubär Hälsingland Jungfrubär kan avse även den liknande arten stenbär, Rubus saxatilis
Vikon,
villkon
Finland (Österbotten)Villkon är antagligen bara en förvrängning av vikon, som eventuellt har att göra med vi = ett heligt ställe

Åkerbärslyng Västerbotten
Åkerbärsris

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Latdict: arcticus, läst 30 augusti 2015.
  2. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1862 ... 1867, faksimilutgåva Malmö 1962, [1], sida 806

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]