Åkermanit

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Åkermanit
Åkermanite, Calcite, Hillebrandite, Tilleyite - Mineralogisches Museum Bonn1.jpg
Åkermanit (gulaktigt brun), kalcit (blå), foshagit ( hillebrandite, fibrös varietet), tilleyite (gräddig).
Kategori Sorosilikater
Dana klassificering 55.4.1.1 (8 editionen)
Strunz klassificering 9.BB.10
Kemisk formel Ca2Mg(Si2O7)
Färg Färglös, gulaktigt grå, grön, brun
Kristallsystem Tetragonalt
Spaltning Distinkt på {001}, dålig på {110}
Brott Oregelbundet/ojämnt, mussligt
Hållbarhet Spröd
Hårdhet (Mohs) 5-6
Glans Glasglans, hartsglans
Refraktion Enaxlig (+)
Ljusbrytning n ω = 1,632 n ε = 1,640
Dubbelbrytning δ = 0,008
Transparens Transparent, translucent
Streckfärg Vit
Specifik vikt 2,944

Åkermanit, Ca2Mg(Si2O7), är ett mineral i melilitgruppen[1], som innehåller kalcium, magnesium, kisel och syre. Mineralet utgör det ena ändledet i en kontinuerlig räcka med Gehlenit Ca2Al(AlSiO7) där mellanlededet har kallats melilit. Mineralet åkermanit är uppkallat efter Anders Richard Åkerman (1837-1922), en svenska metallurg.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Åkermanit har grågröna, gula eller bruna, tetragonal kristaller. Det har en densitet av 2,944 g/cm3 med Mohs hårdhet 5-6. Det har en vit streckfärg och en glasartad till hartsartad lyster. Det har ett tetragonalt kristallsystem och en bra, eller distinkt, spaltning.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Åkermanit är en produkt av kontaktmetamorfos av kiseldioxidhaltig kalksten och dolomit och bergarter av sanidinitfacies. Sanidinitfacies representerar de högsta betingelserna beträffande temperatur samtidigt med lågt tryck (under 2 kbar) för kontaktmetamorfos och kännetecknas av frånvaro av vattenhaltiga mineral.

Mineralet har påträffats vid Monte Somma och Vesuvius, och Monte Cavalluccio nära Rom. Det är ett tämligen vanligt mineral i kontaktmetamorfa bergarter, till exempel marmor. I Sverige har det hittats vid Pottäng och Bergeforsen på Alnön i Medelpad.[2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Malcom E. Back och Joseph A. Mandarino, Fleischer's Glossary of Mineral Species 2008,The Mineralogical Record Inc.
  2. ^ L-H Hedin och Mikael Jansson, Mineral i Sverige, Förlags AB Björnen 2007, sid 168, ISBN 978-91-88528-58-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]