Élisabeth av Frankrike (1764–1794)

Guds tjänare Elisabeth av Frankrike
Guds tjänare Elisabeth av Frankrike Madame Elisabeth av Elisabeth Vigée-Lebrun
Prinsessan av Frankrike Jungfru och Martyr
Född	3 maj 1764 Versailles, Frankrike
Död	10 maj 1794 (30 år) Place de la Révolution, Paris, Frankrike
Vördas inom	Romersk-katolska kyrkan
Helgedom	Klosterkyrkan Saint-Denis, Saint-Denis, Frankrike
Helgondag	10 maj
Attribut	Martyrkrona Palmkvist Fleur de lis Rosenkransen
Skyddshelgon för	Frankrike

Élisabeth-Philippine av Frankrike av Élisabeth Vigée-Lebrun.

Élisabeth Philippine Marie Hélène av Frankrike, känd som Madame Élisabeth, född 3 maj 1764 i Versailles, död 10 maj 1794 i Paris, var en fransk prinsessa, dotter till kronprins Ludvig av Frankrike och Maria Josefa av Sachsen, syster till kung Ludvig XVI av Frankrike och svägerska till Marie-Antoinette. Hon avrättades under franska revolutionen. Hon betraktas av den romersk-katolska kyrkan som en martyr och vördas som Guds tjänare.

Före revolutionen

Elisabeth blev föräldralös vid tre års ålder och uppfostrades under övervakning av sin guvernant Madame de Marsan. Under sin barndom jämfördes Elisabeth till sin nackdel med sin äldre syster: det noterades att hennes syster Clothilde var mild och mjuk och lydig, medan Elisabeth var alltför högdragen och intensiv. Deras guvernant introducerade sedan religion starkare i Elisabeth, något som hade fördelen att göra henne mindre arrogant och mer ödmjuk, och dämpade hennes högfärd genom religionens bud om att alla människor var lika inför Gud. Hon undervisades tillsammans med sin syster Clothilde, och mottog en utbildning som har beskrivits som högre än hennes svägerska Marie-Antoinette. Hon och hennes syster förevisades konstakademin av sin guvernant, och hon kom att intressera sig för konst, där hon visade talang. En del av hennes tavlor finns bevarade i Versailles. Hon beskrivs också som en skicklig ryttare.

Hon mottog förslag på äktenskap från både Portugal och Savojen. Förhandlingar om giftermål med Portugals tronföljare ledde ingenstans, och ett förslag om giftermål med den yngre brodern till kronprinsen av Savojen avböjdes då endast en kung eller kronprins ansågs statusmässigt passande. Elisabeth själv förklarade att hon föredrog att förbli ogift, eftersom hon ville stanna i Frankrike bli sin bror kungens stöd. Då hon år 1777 mottog ett förslag om att gifta sig med Josef II (tysk-romersk kejsare), fick hon sin bror kungens tillstånd att tacka nej och förbli ogift.

År 1778 förklarades henne uppfostran formellt som avslutad och hon fick då lämna barnkammaren, fick sitt eget hushåll och börja delta i hovlivet. Vid hovet kallades hon allmänt för "Madame Elisabeth". Elisabeth beskrivs som en viljestark och principfast, men också reserverad person, med stark karaktär och bestämda åsikter. Hon betraktade hovlivet som moraliskt förkastligt och avstod från att delta i det annat än när kungaparet personligen vad henne att göra det. Istället för att delta i hovlivet tillbringade hon sina dagar i det lilla hus i Montreuil hon fick i gåva av kungen 1781, där hon ägnade sig åt att sköta om trädgården, utöva välgörenhet i den närliggande byn, och att upprätthålla samma disciplinerade rutin med regelbundna lektioner av sina gamla guvernanter, som hade styrt hennes liv i barnkammaren. Den välgörenhet hon utövade i förening med sin enkla livsstil, gav henne en viss sympati från allmänheten.

Hennes relation till kungaparet var inte konfliktfri. Hon kände lojalitet mot sin bror kungen i hans egenskap av kung, men såg honom personligen som för passiv och eftergiven för att kunna skydda monarkin på ett effektivt sätt. Hon respekterade Marie Antoinette i hennes egenskap av drottning och svägerska, men såg hennes lättsinne och sätt att ignorera etiketten som skadlig för monarkin. Marie Antoinette visade ofta tillgivenhet för henne och Elisabeth kritiserade henne inte direkt. Hon betraktade sin yngste bror greven av Artois som lättsinnig, men stod nära sina fastrar, Mesdames, och särskilt sin bror greven av Provence, som beskrivs som hennes favorit på ett mer personligt plan.

Under revolutionen

Under Kvinnotåget till Versailles vid franska revolutionens utbrott 1789 befann sig Elisabeth på Versailles. När demonstranterna bröt sig in i slottet, fördes Elisabeth till kungens rum. Hon gav honom förgäves rådet att inte bege sig till Paris, utan ge sig av ut på landet där han kunde få större handlingsfrihet. Hon valde att inte följa med sina fastrar Mesdames till deras egendom Bellevue, utan att istället följa med kungafamiljen till Paris och bosätta sig med dem i Tuilerierna.

Elisabeth var en kompromisslös ultrarojalist, och stödde tanken på en utländsk intervention av franska exilrojalister för att iscensätta en kontrarevolution och återinföra absolut monarki i Frankrike. Under tiden i Tuilerierna upprätthöll hon en korrespondens brevväxlade med sin landsflyktige bror greven av Artois, som förberedde en fransk kontrarevolution från utlandet. Ett av hennes brev, där hon förklarade sitt motstånd mot alla inskränkningar i monarkin och kyrkan, och att det enda sättet att återställa kungamakten var utländsk intervention eftersom kungen var så passiv att han skrev under alla reformer som lades framför honom, beslagtogs och lästes upp i nationalförsamlingen.

Då hennes fastrar lämnade Frankrike valde hon att stanna, och hon var med under kungafamiljens misslyckade flyktförsök till Varennes i juni 1791.

Under Demonstrationen den 20 juni 1792 uppsökte hon snabbt kungen så fort hon insåg att mobben hade invaderas palatset för att vara till hans hjälp. När mobben nådde kungen och såg en kvinna i hans sällskap misstogs hon för den hatade drottningen och utsattes därför för dödshot. En soldat försökte ingripa och förklara mssförståndet, men hon bad honom att inte göra det eftersom det var bättre att hon dog än drottningen. Detta mod imponerade på omgivningen och blev en berömd scen.

Efter stormningen av Tuilerierna (10 augusti) fängslades hon i Temple tillsammans med resten av kungafamiljen.

Fängelse och avrättning

Élisabeth fortsatte att upprätthålla kontakt med omvärlden i fängelset genom Marie-Élisabeth Thibault, Marie de Saint-Brice och Louise de Jarjayes. Hon kvarstannade i fängelset Temple med sin systerdotter sedan hennes bror Ludvig XVI hade avrättats i januari 1793, hennes brorson kronprinsen avlägsnats från dem, och Marie Antoinette fördes därifrån i augusti och avrättades. Hennes brorsdotter Marie-Therese beskrev henne i sina memoarer som "en andra mor".

"Elisabeth Capet" uppfattades inte som farlig ens av Robespierre, och den ursprungliga tanken hade varit att hon skulle landsförvisas så snart Marie Antoinette hade avrättats. Robespierre övertalades dock att ändra uppfattning och åtala henne.

Den 9 maj 1794 fördes hon till Conciergeriet och ställdes inför en revolutionstribunal. Hon ställdes inför rätta dagen efter hon anlänt till Conciergeret, och dömdes samma dag. Hon fick en försvarsadvokat tilldelad, men han tilläts inte tala med henne.

Élisabeth ställdes inför rätta i en kollektiv rättegång tillsammans med tjugofyra andra personer, som alla anklagades i klump för kontrarevolutionära konspirationer. Hon placerades dock på en plats längst fram av de åtalade, och det var nästan endast hon som tilltalades under rättegången. Hennes medåtalade mottog endast en handfull frågor som avslutning, efter att förhöret med henne var avslutat och strax innan domen avkunnades. Hon anklagades för att ha medverkat till kungens flyktförsök i juni 1791; för att ha upprätthållit kontakt med och finansierat kontrarevolutionärer utomlands med de franska krondiamanterna; för att tillsammans med Marie Antoinette ha uppmuntrat det rojalistiska medborgargardet på Tuilerierna att skjuta på demonstranterna 10 augusti 1792; och för att tillsammans med sin svägerska ha utsatt sin brorson kronprinsen för sexuella övergrepp.

Élisabeth förnekade anklagelserna: uppgav att hon inte hade haft kännedom om flykten till Varennes i förväg; förklarade att hon inte hade kännedom om några politiska konspirationer; och vägrade att ens besvara anklagelsen om sexuella övergrepp. Vid rättegången ska hon, då man kallade henne "tyrannens syster", ha svarat:

"Om min bror hade varit vad ni kallade honom, skulle ni inte ha varit där ni är, eller jag där jag är."

Hon dömdes till döden tillsammans med sina medåtalade, och avrättades 10 maj 1794 genom giljotin på Place de la Revolution.

Élisabeth var en av tjugofem personer som hade dömts till döden och skulle avrättas vid samma tillfälle. De tjugofyra personer som hade dömts tillsammans med henne tycks alla ha tillhört adeln. En av domarna, Fouquier, anmärkte till en av de andra, Dumas: "Man får medge att hon inte har yttrat ett enda klagomål", och fick svaret: "Vad har Elisabet av Frankrike att klaga på? Har vi inte gett henne ett helt hov av aristokrater till sällskap? Det finns inget som hindrar att hon fortfarande tror sig vara i Versailles salonger, omgivna av sin trogna adel, när hon bestiger den heliga giljotinen". De meddömda låstes sedan in i en kammare fram till avrättningen. Under denna tid är det omvittnat att Élisabeth tröstade de övriga dömda och påpekade för dem att det enda som krävdes av dem var att dö, och att det inte var något stort offer, eftersom de alla skulle komma till himmelen.

Vid giljotinen fick de dömda stiga av vagnen och sätta sig på en bänk vid schavottens fot för att vänta på sin tur. Hon fick bevittna avrättningen av samtliga tjugofyra personer därför att hon kallades upp sist, trots att hon hade fått stiga av först och placerats längst fram på bänken närmast giljotinen, och de övriga personerna därför fick passera henne när de gick upp på schavotten för att halshuggas. Alla hennes tjugofyra medfångar passerade henne och mottog hennes välsignelse innan de gick upp på schavotten, då kvinnorna omfamnade och kysste henne och männen bugade. Medan avrättningarna pågick bad hon bönen för de dödsdömda. Då hon själv gick sist upp på schavotten och lade sig till rätta, gled hennes sjal upp över hennes nakna axlar, och hennes sista ord, riktade till bödeln, ska ha varit: "Täck över mig, monsieur, i anständighetens namn!"

Élisabeth hade ett gott rykte bland allmänheten, och det noteras att åskådarna var tysta och inte uttalade de vanliga jubelropen som annars var vanliga. Avrättningen av henne var inte populär, utan gav upphov till kritik av Robespierre.

Saligförklaring och kanonisering

1953 erkände påven Pius XII genom dekret vad man kallade för hennes heroiska karaktär på grund av vad som betraktades som hennes martyrskap. Élisabeth förklarades som Guds tjänare, och orsaken till saliggörelsen presenterades officiellt den 23 december 1953 av kardinal Maurice Feltin, ärkebiskop i Paris.

År 2016 återaktiverade kardinal André Vingt-Trois, ärkebiskop av Paris, orsaken till saligförklaringen. Xavier Snoëk, pastor i församlingen Sainte-Élisabeth-de-Ungern, utsågs till postulator för saken (kyrka i det gamla tempeldistriktet där Élisabeth fängslades), och i maj 2017 erkände han föreningen för de trogna promotorerna av deras sak. Den 15 november 2017 hoppas kardinal Vingt-Trois efter samråd med den franska biskopkonferensen och nihil obstat från Helgonkongregationen i Rom att processen kommer att leda till kanoniseringen av Madame Elisabeth, syster till Louis XVI.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Élisabeth of France, 1 juni 2010.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från franskspråkiga Wikipedia, Élisabeth de France (1764-1794), 24 juli 2010.

Externa länkar

• Madame Elizabeth de France, 1764–1794
• The Life and Letters of Madame Elisabeth de France, Sister of Louis XVI
• The ruin of a princess