Ð
| Ðð Ðð | |
| Ursprung | |
|---|---|
| Benämning | |
| Latinskt | dh (d + h), th (t + h) |
| Diakritiskt | D + sting / ꝺ + sting |
| Tillhör |
|
| Besläktade bokstäver i andra alfabet | |
| Latinskt | Þ, đ |
| Runor | ᚦ, ᚧ |
| Tekniskt | |
| Morse | |
| Punktskrift | ⠈⠙[2] |
| ISO/IEC 8859-1 | Ð:00D0 / ð:00F0[3] |
| Unicode | Ð:U+00D0 / ð:U+00F0 |
Ð (gemen: ð), fonetiskt kallad edh[2] (isländska: eð, färöiska: edd, engelska: eth), och paleografiskt kallad stunget d (se stungna bokstäver),[2][4][5] är en bokstav i bland annat färöisk, isländsk, älvdalsk, anglosaxisk och fornnordisk ortografi samt i det Internationella fonetiska alfabetet (IPA).
Namnet stunget d används även om Đ/đ och bokstaven kallas därför ibland isländskt stunget d.[1][2] Rotglyferna ꝺ och d särskiljs annars som runt d respektive rakt d.
Uttal
[redigera | redigera wikitext]I IPA samt i de flesta språk där den förekommer uttalas bokstaven som [ð], en tonande dental frikativa med stämbandston; uttalet kan jämföras med th- i engelskans this; i fornsvenskan skrivet dh. I färöiska uttalas den normalt inte alls. Mellan vokaler kan den dock uttalas som /j/ eller /v/, beroende på vilka de omgivande vokalerna är.
Paleografi
[redigera | redigera wikitext]Bokstaven är ett modifierat latinskt D/ꝺ med ett diakritiskt sting (streck) för att ange att det bär ett annat ljudvärde än vanligt. Det uppstod i anglosaxisk ortografi under 700-talet, på anglosaxiska kallad ðæt (”det”), och upptogs senare i nordisk ortografi under 1100-talet.[6][4] I fornsvenskan var den ovanlig och försvann med þ omkring 1400 och ersattes av dh respektive th.[4]
Den moderna gemena formen ð bygger på den äldre gemena d-formen ꝺ (runt d) som var vanlig under medeltiden. Under 1700- och 1800-talet användes istället vanligen den moderna gemena d-formen (rakt d) med sting, đ, vilken i modern tid särskiljts som egen bokstav: Đ/đ, även kallad stunget d,[7][2] vilken används i nordsamiska, kroatiska och vietnamesiska. En annan liknande bokstav är Ɖ/ɖ som använder samma versalform men annan gemenform (ett d med hake) och brukas i vissa afrikanska språk.
Datoranvändning
[redigera | redigera wikitext]I Windows med svenskt tangentbord kan ð åstadkommas genom att alt nedhålls samtidigt som sifferkombinationen 0240 slås på siffertangenterna till höger. Ð åstadkoms på motsvarande sätt med sifferkombinationen 0208. Båda bokstäverna kan i Linux normalt åstadkommas med alt-gr+d för ð, respektive alt-gr+shift+D för Ð. I Unicode används koderna U+00D0 för Ð och U+00F0 för ð.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Källor
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 ”Standarder (inom) databehandlingsområdet”. people.dsv.su.se. https://people.dsv.su.se/~jpalme/qzkom/standarder-8308-000642.html. Läst 16 november 2025.
- 1 2 3 4 5 6 ”Svenska skrivregler för punktskrift”. mtm.se. https://www.mtm.se/app/uploads/2024/06/2024-05-30_2009_svenska-skrivregler-for-punktskrift_unicode-monster_for_punktskrift.pdf. Läst 12 november 2025.
- ↑ ”HTML ISO-8859-1 Entity Codes”. homepage.net. https://homepage.net/entity_codes/. Läst 16 november 2025.
- 1 2 3 Ð i Nordisk familjebok (första upplagan, 1880)
- ↑ ”Drag ur färöiskt arbetsliv. En expedition 1929.”. Samfundet Sverige-Färöarna. samfundet-sverige-faroarna.se. https://samfundet-sverige-faroarna.se/laesning/drag-ur-faeroeiskt-arbetsliv-en-expedition-1929. Läst 16 november 2025.
- ↑ Philip Shaw (2013). ”Adapting the Roman alphabet for writing Old English: evidence from coin epigraphy and single-sheet charters”. Early Medieval Europe 21 (2): sid. 115–139. doi:. 163075636.
- ↑ ”Samiska och norska bokstäver”. svante-sundelin.blogspot.com. https://svante-sundelin.blogspot.com/p/nagra-samiska-och-norska-bokstaver-pa.html. Läst 16 november 2025.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Ð.
| |||||||||||||||||