Ökenfink

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ökenfink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Desert Finch.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFinkar
Fringillidae
SläkteRhodospiza
Sharpe, 1888
ArtÖkenfink
R. obsoleta
Vetenskapligt namn
§ Rhodospiza obsoleta
Auktor(Lichtenstein, 1823)
Synonymer
  • Fringilla obsoleta
    Lichtenstein, 1823
  • Bucanetes obsoletus
    Cabanis, 1851
  • Carduelis obsoleta
  • Rhodopechys obsoleta
  • Chloris obsoleta
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ökenfink[2] (Rhodospiza obsoleta) är en fågel i familjen finkar inom ordningen tättingar.[3] Den hittas i bergstrakter från Turkiet till Pakistan och norra Kina.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Ökenfinken är en sandfärgad fink med en kroppslängd på 13-14 centimeter. Den har ett karakteristiskt vingmönster med vitkantade svarta spetsar på handpennorna samt ett stort vitt och rosa skärt fält. Stjärten är svart centralt med vita kanter. Hanen har svart tygel, näbb och smalt vitkantade tertialer, medan dessa hos honan är gråbruna.[4]

Rhodospiza obsoleta-Ku.jpg

Läten[redigera | redigera wikitext]

Fågeln har tre olika typer av lockläten: ett puttrigt drrr'r, ett krökt rosenfinkliknande tvoi samt ett sjungande dveyyt, likt vinterhämpling och stensparv. Den lågmälda sången är en hackig ramsa med invävda summertoner.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Ökenfinken förekommer lokalt i bergstrakter från sydöstra Turkiet till norra Kina och norra Pakistan.[3] Den är delvis flyttfågel som vintertid även ses i Libanon, Irak (där den möjligen häckar i norra delen) och oregelbundet i nordöstra Egypten.[5] Tillfälligt har den påträffats i Armenien, Azerbajdzjan, Kuwait och Qatar.[5] Den har även påträffats ett par gånger på Cypern.[6]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Ökenfinken placeras som ensam art i släktet Rhodospiza. Tidigare ansågs den vara en nära släkting till bergsökenfinken i Rhodopechys, men DNA-studier visar att den snarare står nära grönfinkarna numera i släktet Chloris samt guldvingefinkarna i Rhynchostruthus.[7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Ökenfinken lever trots namnet inte i ren öken, utan mer i flackt och torrt landskap med bevattnade odlingar och oaser. Den uppträder ofta i flock och sitter till skillnad från liknande ökentrumpetaren gärna i träd, även om den födosöker på marken. Fågeln häckar även i ett träd, eller i en buske.[4]

Status[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde, en stor population och den globala populationstrenden är stabil.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros det häcka mellan 3000 och 6000 par.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Rhodospiza obsoleta Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 1 december 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2019) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
  4. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 292. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b] Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 225. ISBN 978-84-941892-9-6 
  6. ^ Tarsiger.com Fynd av ökenfink i Europa
  7. ^ Zuccon, Dario; Prŷs-Jones, Robert; Rasmussen, Pamela C.; Ericson, Per G.P. (2012). ”The phylogenetic relationships and generic limits of finches (Fringillidae)”. Molecular Phylogenetics and Evolution 62 (2): sid. 581-596. doi:10.1016/j.ympev.2011.10.002. http://www.nrm.se/download/18.9ff3752132fdaeccb6800010935/Zuccon%20et%20al%202012.pdf. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]