Östberlin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Östberlin (Berlin)
Ost-Berlin
Ort
Östberlins flagga
Östberlins flagga
Coat of arms of Berlin (1935).svg
Stadsvapen
Land  Tyskland
Yta 409 km2
Folkmängd 1 279 212 (1989)
Befolkningstäthet 3,127,7 km2 inv./
Grundad 1949

Östberlin kallades den östra delen av Berlin som efter andra världskriget ockuperades av Sovjetunionen och sedan blev huvudstad i Östtyskland. Östberlin var de facto huvudstad i Östtyskland men var en del av fyrsektorstaden Berlin och därmed under de fyra segrarmakterna från andra världskrigets styre. Östberlins status var en del av Berlinfrågan.

När Öst- och Västtyskland återförenades 1990 blev Berlin åter en enad stad, och sedan 1991 är det även det återförenade Tysklands huvudstad. Östberlin inkluderade områden som Mitte, stadens nygamla centrum och Prenzlauer Berg, som utvecklats till en av Berlins mest trendiga och ungdomliga stadsdelar efter 1989.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Berlins historia
Berlins delning i Västberlin och Östberlin.

Efter andra världskriget delades Berlin i fyra sektorer av de fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen. Berlin hamnade under specialstatus, den så kallade fyramaktsstatusen, och skulle styras gemensamt av den Allierade kommendanturen. Utvecklingen i det kalla kriget ledde emellertid snart till en delning av Tyskland och likaså en delning av Berlin där de tre västsektorerna slogs samman till Västberlin och den sovjetiska östra sektorn blev Östberlin. Östberlin blev samtidigt huvudstad i Östtyskland (Tyska demokratiska republiken, DDR) och detta klargjordes tydligt av DDR som i alla sammanhang använde namnet Hauptstadt der DDR, Berlin.

Folkupproret i Östtyskland 17 juni 1953 hade sitt centrum i Östberlin och startade som en protest mot ett beslut av DDR-regeringen att öka arbetstiden med tio procent utan motsvarande lönehöjning.[1] 15 juni 1953 inleddes en första strejk på ett sjukhusbygge i Berlins östra del. Följande dag fortsatte strejken och hundratals arbetare strömmade till från en byggarbetsplats vid Stalinallee (i dag Karl-Marx-Allee). Senare under dagen den 16 juni samlades tusentals protesterande utanför DDR:s regeringsbyggnad.[2] Idag har 55 dödsoffer i samband med det våldsamt nedslagna upproret kunnat beläggas.[3] Ytterligare 18 förmodade dödsfall är ännu ouppklarade.[3] 34 av de dödade var demonstranter som sköts till döds eller dog av skottskador.[3]

Återuppbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Lägenhetshus längs Karl-Marx-Allee, fotografi från 1966.

I Östberlin startades omfattande återuppbyggnadsarbeten. Ett av de stora projekten var Karl-Marx-Allee (från 1961 Karl-Marx-Allee), en bred paradgata som går från Alexanderplatz och österut. Den byggdes med förebilder i paradgator i Moskva. Stalinallee hamnade i fokus för en av Östberlins storskaliga infrastruktursatsningar för att omvandla stadens ruiner till lägenhetskomplex. Stora flervåningshus, så kallade arbetarpalats, byggdes på 1950-talet under parollen "Historiskt arv" i en byggnadsstil inspirerad av det sena 1700-talets nyklassicism. Den östtyska ledningen valde även att spränga det gamla kungliga slottet vid Spree. Flera industrier återupptog sina verksamheter och förstatligades. Bland de stora tillverkaren fanns lamptillverkaren Narva.

Under 1960-talet anlades plattenbauten, prefabricerade bostadshus med 8 till 10 våningar byggda med grönytor mellan sig. I samma stil byggdes välkända Café Moskau och Kino International på Karl-Marx-Allee som blev mycket populärt för dess butiker, i utbudet fanns ofta varor som inte kunde införskaffas på andra håll i Östtyskland.

Berlinmuren[redigera | redigera wikitext]

Berlinermauer
Huvudartikel: Berlinmuren

13 augusti 1961 startades byggandet av Berlinmuren av den östtyska regimen vilket drastiskt delade upp staden varpå Östberlins integration med det övriga Östtyskland snart började. Östtysklands statsråd likställde i september samma år Östberlin med landets övriga distrikt och värnplikt kom nu även att gälla i Östberlin. I augusti 1962 upplöstes den sovjetiska stadskommendaturen i Östberlin och istället tog en stadskommendant från den östtyska armén NVA över.[4]

Fyrmaktsavtalet[redigera | redigera wikitext]

1963 kom Västberlin och Östberlin överens om att göra besök möjliga för västberlinare i Östberlin. 1971 gjordes en rad överenskommelser rörande Berlin genom Fyrmaktsavtalet. Avtalet förenklade bland annat utbytet mellan den västra och östra delen av staden.

Representativ huvudstad[redigera | redigera wikitext]

Östberlins centrum med Nikolaiviertel i förgrunden: Nikolaikirche, Rotes Rathaus, Fernsehturm

Under 1960-talet fortsatte man att gestalta om Östberlin med bland annat ett nytt Alexanderplatz med Weltzeituhr och Fernsehturm. Under 1970-talet följde nya prestigebyggen som Palast der Republik och Palast-Hotel. Tanken var att skapa en representativ, socialistisk huvudstad. Privatkonsumtionen fick också två stora varuhus i Centrum-varuhusen på Alexanderplatz och vid Ostbahnhof.

Från 1971 till 1990 pågick ett omfattande bostadsbyggnadsprogram för hela Östberlin. Så kallade Plattenbau byggdes i snabb takt vid stadsgränsen, och ledde i vissa fall till inkorporeringar in i staden. I Östberlins utkanter byggdes höghusförorter, bland annat Marzahn och Hellersdorf. Staden led av ständig bostadsbrist då framförallt många unga östtyskar sökte sig till Östberlin, vilka ofta hänvisades till äldre lägenheter fortfarande påverkade av krigsskadorna och uppvärmda med enskilda brunkolsaggregat i varje lägenhet.

Under 1980-talet började man även satsa på mer eller mindre historiska restaureringar istället för nya prestigebyggen, bland annat "återuppbyggdes" Nikolaiviertel inför staden Berlins 750-årsjubileum 1987, kvarter med medeltida gatunät men byggt med moderna betongelement och modern teknik i husen.

Muren öppnas – Berlin återförenas[redigera | redigera wikitext]

Östberlin i mitten av 1989. I bakgrunden syns Palast der Republik och Fernsehturm.

Den 9 november 1989 var gränsövergången Bornholmer Strasse i stadsdelen Prenzlauer Berg den första som lämnades öppnen för DDR:s medborgare. Övergångarna öppnades som brukligt vid större helger för västtyskar som åkte på besök till DDR-medborgare som skaffade 24-timmars-visum. Under allhelgonahelgen hann inte alla som ville resa över. Myndigheterna utökade då 24-timmars-övergångarna. Kvällen den 8 november var trycket på övergången Bornholmer Straße så stort att posteringens kommendant befarade upplopp om man regelmässigt skulle stänga vid midnatt. Efter ett telefonsamtal med en överordnad (berusad) officer lämnades passagen öppen under natten.

Detta kommenterades sedan av Günter Schabowski, funktionär i SED, vid en kaotisk direktsänd presskonferens som svar till den italienske journalisten Riccardo Ehrman oplanerat meddelade att östtyska medborgare "med omedelbar verkan" kunde resa över till Västtyskland, det vill säga såväl vid järnridån mellan DDR och BRD som även till Västberlin. Detta uttalande ledde till att tusentals östtyskar redan på kvällen stormade gränsövergången där gränspolisen tvingades att öppna gränsen, utan att de hade fått order om detta. I efterhand visade det sig att politbyrån ännu inte hade tagit ett slutgiltigt beslut om resefriheten, men nyheten hade redan kablats ut. Detta historiska datum gäller därefter som dagen när Berlinmuren föll.

Under tiden mellan 9 november och 31 december fanns fortfarande alla "checkpoints" kvar med visum-tvång. Såväl medborgare i Östberlin som andra resenärer fick betala 5 DM för varje 24-timmars-visum. Hela muren var under den tiden fortfarande bevakad av hårdbeväpnad gränsmilitär från DDR. I november började man också i Västberlin att utdela "välkomstpengar" i speciella välkomst-kontor. Under november och december började man från Västberlin-sidan att med mejslar och annat fysiskt hacka i murens betong. Men på östsidan upprätthölls fortfarande förbjuden zon på 100 meter närmast muren. På nyårsaftonen omkring klockan 20 började de första att från väst hoppa upp på muren. Efter midnatt vågade sig de första medborgarna från öst-sidan att komma fram till muren och även ta sig över den. Under sena natten drogs militärerna tillbaka. De hade hela kvällen och natten varit i hög beredskap men hållit sig passiva. Egentligen bör man alltså se nyårsdagen som den dag då muren föll. Östberlin återförenades formellt med Västberlin när Tyskland återförenades den 3 oktober 1990.

Politiskt styre[redigera | redigera wikitext]

Berlins magistrat

Östberlin hade en sovjetisk och från 1962 östtysk militär stadskommendant (Stadtkommandanten).

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Östberlins flygplats var Schönefeld som låg söder om staden. Inom Östberlin fanns Berlins tunnelbana som man "ärvde" från tiden före kriget. Till skillnad från Västberlin satsade Östberlin på att bygga ut spårvägsnätet i staden. Endast ett fåtal förlängningar av U-bahn gjordes till de nya förorterna. Busstrafiken var mindre omfattande än på västsidan.

S-bahn liknar Berlins tunnelbana men går längre ut i förorterna och mestadels över jord. Vissa västliga linjer passerade genom delar av Östberlin, bland annat stationen Friedrichstrasse. Stationen tjänade dessutom som hårdbevakad gränsövergång.

Invånarantalet[redigera | redigera wikitext]

1988 bodde flest människor i Östberlin som då hade invånarantalet 1,28 miljoner. Det lägsta invånarantalet fanns 1961 kort efter Berlinmuren byggande med 1,06 miljoner personer. Invånarantalet i den följande tabellen kommer från folkräkningar eller är uppgifter från det statliga ämbetsverket för statistik.[5]

Datum Invånare
29 oktober 1946 ¹ 1 174 582
31 augusti 1950 ¹ 1 189 074
31 december 1955 1 139 864
31 december 1960 1 071 775
31 december 1961 1 055 283
31 december 1964 ¹ 1 070 .731
Datum Invånare
1 januari 1971 ¹ 1 086 374
31 december 1975 1 098 174
31 december 1981 ¹ 1 162 305
31 december 1985 1 215 586
31 december 1988 1 284 535
31 december 1989 1 279 212

¹ Folkräkning

Östberlins stadsdelsområden[redigera | redigera wikitext]

Östberlin i grönt indelat i stadsdelar.
Sektorerna

Östberlin bestod av följande stadsdelsområden

Idrott[redigera | redigera wikitext]

Det mest framgångsrika fotbollslaget var Dynamo Berlin som kontrollerades av Stasi. Stadens andralag var Union Berlin. I ishockey blev SC Dynamo Berlin (idag Eisbären Berlin) östtyska mästare 15 gånger.

Större sportanläggningar var Sportforum Hohenschönhausen‎, Stadion der Weltjugend‎ och Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark i Prenzlauer Berg.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Den svenska gruppen SH! med frontfiguren Staffan Hellstrand gjorde 1984 låten Östberlin med refrängen: "Gud vad jag hatar Östberlin, die Diktatur der Schweine, fattar ingenting!" I låten berättas på ett mycket engagerat sätt om ett besök i Östberlin.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Daniel Rydén (17 maj 2013). ”Sovjetiska tanks slog ned östtyska protester”. Sydsvenska Dagbladet. http://www.sydsvenskan.se/varlden/sovjetiska-tanks-slog-ned-osttyska-protester. Läst 17 maj 2013. 
  2. ^ Berliner recalls East German uprising BBC News, 17 June 2003
  3. ^ [a b c] Tote des 17. Juni 1953
  4. ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Ost-Berlin
  5. ^ Statistisches Jahrbuch der DDR, delvis listad på luise-berlin.de

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]