Karelen

Uppslagsorden Fjärrkarelen, Ryska Karelen, Vita Karelen, Vitahavskarelen, Olonets-Karelen och Östkarelen leder hit. Se även Karelen (olika betydelser)

Karelen (historiskt Kirjalaland, karelska och finska: Karjala; ryska: Карелия, Karelija; latin: Carelia) är ett landområde som ligger inom Finlands och Rysslands gränser och är hemland för karelerna. Regionen delas numera administrativt mellan ryska Karelska republiken och Leningrad oblast och de två finska landskapen Norra och Södra Karelen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Karelens historia

Regionen beboddes ursprungligen av den finsk-ugriska folkstammen karelarna. De kristnades österifrån av rysk-ortodoxa missionärer från Novgorod. Under 1200-talet utkämpades här strider mellan Sverige och Novgorod. Under det tredje svenska korståget (1293–95) erövrade svenskarna, under Torkel Knutsson, Karelens västra del och grundade staden Viborg. Nöteborgstraktaten av år 1323 delade Karelen mellan de två länderna; gränsen norr om Ladoga förblev dock mycket diffus och det blev under 1500-talet omtvistat mellan Sverige och Ryssland ifall gränsen dragits till Bottenviken eller till Norra Ishavet; samma fråga har också sysselsatt moderna historiker. 1300-talet innebar en brytpunkt. Sedan dess har västra och östra Karelen utvecklats åt olika håll. Östkarelen förblev ortodoxt medan den svenska delen av Karelen kom att bli först katolskt och sedan, i och med reformationen, lutherskt. Viborg kom att bli provinshuvudstad i den del som vissa gånger kallades för "Svenska Karelen" och andra gånger för "Finska Karelen". I och med den administrativa reformen 1634 kom staden att bli huvudort i Viborgs och Nyslotts län. Området kring Ladogasjön kom att bli Kexholms län.

Under ryskt styre[redigera | redigera wikitext]

Vid freden i Nystad 1721 kom Ryssland återigen att inneha den största delen av Karelen. Det överlåtna området kom att kallas för "Gamla Finland" och sammanfördes till Viborgska guvernementet. 1809 erövrade ryssarna hela Finland, som i detta sammanhang ibland kallas "Nya Finland". Som ett bevis på sin goda vilja återförenade tsar Alexander I "Gamla Finland" och "Nya Finland" år 1812 och kallade det för Storfurstendömet Finland.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

År 1917 blev Finland självständigt. Inbördeskrig bröt ut mellan "vita" och "röda" både i Finland och i Ryssland. Karelen blev under perioden 1919 till 1922 skådeplats för en serie konflikter som gemensamt kallas Frändefolkskrigen (finska heimosodat). De vita ville införliva delar av östra Karelen i det Finska territoriet för att skapa ett Storfinland. Efter Aunus-expeditionen ockuperades Porajärvi av Finland och efter Vienaexpeditionen ockuperades Repola. Genom Fredsfördraget i Dorpat gav dock Finland upp områdena i utbyte mot Petsamo och gränsdragningen från Storfurstendömet fastslogs. Striderna fortsatte dock öster om gränsen. Den Karelska expeditionen (1921–1922) och Metsäsissit stred i vad som kom att kallas Kriget i Östkarelen (1921–1922).

De ryska delarna av Karelen blev 1923 Karelska autonoma Sovjetiska socialistiska republiken (ASSR) inom det ryska SFSR. Det finska Sovjetkarelen hade till en början en hög grad av självständighet som dock försvann gradvis under Stalins utrensningar. Samtidigt flyttades stora mängder ryssar från andra delar av Sovjetunionen till Karelen så att de etniska karelarna kom att bli en minoritet i eget land^[1]^[2].

Mellan Finland och Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Demokratiska Republiken Finlands territorium skulle omfatta områden utanför 1939 års gränser. Det gröna området skulle överlåtas till Finlands demokratiska republik och det röda området skulle överlåtas till Sovjetunionen.

Under det andra världskriget var Karelen återigen skådeplats för våldsamma strider. I samband med den sovjetiska invasionen av Finland 1939 utropade Stalin den Demokratiska Republiken Finland som var en sovjettrogen regim under ledning av den finska kommunisten Otto Ville Kuusinen. Terijokiregeringen (efter staden Terijoki i Karelen) skulle styra Finland efter den förväntade sovjetiska segern, men då segern uteblev upplöstes Terijokiregeringen 12 mars 1940.

När Moskvafreden ingicks under vinterkriget 1940 kom mer än hälften av Västkarelen att tillfalla Sovjetunionen och det Karelska SSR. Ungefär 400 000 finländare tvingades förflyttas till andra platser i Finland. Vinterkriget och den resulterande sovjetiska expansionen orsakade stor bitterhet i Finland, som förlorade sin näst största stad, Viborg, sina industrier vid floden Vuoksen, Saima kanal (nedre loppet) som kopplar ihop centrala Finland med Finska viken och tillgång till fiskevattnen i Ladoga. En åttondel av landets invånare gjordes till flyktingar utan chans att återvända. Under fortsättningskriget ockuperade finländarna återigen de avträdda områdena och största delen av östra Karelen och höll området i tre år. Efter att Finland ingått ett nytt vapenstilleståndsavtal med Sovjetunionen specificerades de nya gränserna vid förhandlingarna i Paris 1947.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Karelsk-finska socialistiska sovjetrepubliken, förkortat Karelsk-finska SSR bildades utifrån Karelska ASSR efter Terijokiregeringens upplösning den 31 mars 1940. Huvudort i Karelsk-finska SSR var Petrozavodsk och republiken leddes av Otto Ville Kuusinen. Den 16 juli 1956 blev republiken återigen en del av Ryska SFSR som det omskapade Karelska ASSR.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 kom den Karelska ASSR att bli Republiken Karelen inom Ryska federationen. Uppgifter i augusti 2007 gjorde gällande att Boris Jeltsin i slutet av 1991 skulle ha erbjudit Finland att köpa tillbaka de delar av Karelen, som överläts i samband med krigen. En finländsk expertgrupp räknade ut att bygga upp samhällsstrukturen på kort sikt skulle kosta 64 miljarder mark (drygt 50 miljarder kronor), samt på en längre sikt motsvara drygt 550 miljarder kronor, vilket fick president Mauno Koivisto att tacka nej till erbjudandet.^[3] Enligt den ryska tidigare vice utrikesministern Andrej Fjodorov låg förslaget om försäljning som en del av en lista över områden, framtagen av den ryska statsledningen, som i framtiden kunde tänkas kräva autonomi. Listan omfattade bland annat Karelen, Kurilerna, Pytalovo och Kaliningrad. På grund av de extremt dåliga statsfinanserna som rådde i Ryssland 1991 och 1992, fastställde den ryska statsledningen ett försäljningspris på 15 miljarder dollar. År 1994 ansåg dock den ryska statsledningen att frågan om Karelen var avslutad.^[4]

Politik[redigera | redigera wikitext]

Det finns ett antal mindre men entusiastiska grupper finländare som jobbar för tätare band mellan Finland och Karelen. Dessa irredentisters hopp kallas Karelska frågan i finsk politik. Ambitionen är att återta det överlämnade Karelen och ordna tätare band med Ryska Karelen.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Karelen sträcker sig från Vita havets kust till Finska viken. Inom Karelen ligger Europas två största sjöar, Ladoga och Onega.

Orter[redigera | redigera wikitext]

Karelska republiken
- Petrozavodsk (Петрозаводск; Petroskoi)
- Medvezjegorsk (Медвежьегорск; Karhumäki)
- Kalevala (Калевала; Uhtua)
- Kem (Кемь; Vienan Kemi)
- Kostomuksja (Костомукша; Kostamus)
- Kondopoga (Кондопога; Kontupohja)
- Sordavala (Сортавала; Sortavala)
- Segezja (Сегежа; Sekee)
- Unitsa (Уница)

Norra Karelen
- Joensuu
- Kides (Kitee)
- Lieksa
- Nurmes
- Outokumpu
Södra Karelen
- Imatra
- Joutseno
- Villmanstrand (Lappeenranta)

Avträdda områden[redigera | redigera wikitext]

Den efterkrigstida gränsen följde i stort sett Peter den stores gräns från år 1721, som överenskommits efter freden i Nystad som avslutade det stora nordiska kriget. I förhållande till gränsdragningen från freden i Dorpat 1920, överlät Finland 39 landskommuner, köpingarna Björkö och Lahdenpohja samt städerna Kexholm, Sordavala och Viborg.

Helt avträdda karelska kommuner, köpingar och städer:^[5]

Kommun	Areal i km²	Invånare 1.1.1939
Björkö	23,3	2 257
Björkö landskommun	280,3	8 658
Harlu	252,6	7 158
Heinjoki	323,1	3 632
Hiitola	423,2	7 737
Hogland	20,7	746
Impilax	904,3	12 891
Jakimvaara	501,9	8 398
Kanneljärvi	246,3	3 552
Kaukola	267,8	4 042
Kirvus	650,9	8 100
Kivinebb	632,9	9 932
Kronoborg	536,0	9 589
Kuolemajärvi	367,4	5 454
Kexholms landskommun	140,4	5 418
Kexholm	12,5	3 989
Lahdenpohja	5,3	1 928
Lövskär	15,3	1 055
Lumivaara	292,4	4 844
Metsäpirtti	186,9	4 708
Mola	654,7	11 530
Nykyrka	604,6	9 901
Pyhäjärvi	546,4	7 754
Rautus	339,6	5 989
Ruskeala	412,9	6 602
Räisälä	403,1	7 803
Sakkola	349,4	5 993
Salmis	1402,1	12 620
Seitskär	4,2	682
Soanlax	448,4	2 385
Sordavala	1,4	4 253
Sordavala landskommun	666,8	20 797
S:t Andree	486,4	8 696
S:t Johannes	217,6	6 377
Suistamo	1516,0	8 141
Suojärvi	3474,3	14 672
Terijoki	121,9	7 372
Tytterskär	8,3	454
Valkjärvi	399,6	7 820
Viborg	100,0	72 680
Viborgs landskommun	585,9	16 240
Vuoksela	135,9	2 786
Vuoksenranta	270,6	3 308
Äyräpää	186,6	5 739

Delvis avträdda karelska kommuner:

Kommun	Areal i km²	Invånare 1.1.1939
Ilomants	1489,3	12 256
Jääskis	355,5	20 312
Kides	122,0	11 874
Korpiselkä	1267,0	3 470
Lappvesi
Nuijamaa	178,4	4 102
Parikkala	199,3	10 186
Pälkjärvi	199,1	1 953
Rautjärvi	198,9	5 788
Ruokolax	3,7	24 087
Saari	29,9	3 738
Simpele	28,8	2 538
Säkkijärvi	448,7	7 625
Tohmajärvi
Uguniemi	437,5	5 605
Vahviala	280,0	5 973
Veckelax
Vederlax	108,0	7 325
Värtsilä	216,2	6 355
Ylämaa	12,2	3 117

De kvarvarande delarna av Jääskis, Korpiselkä, Pälkjärvi, Säkkijärvi och Vahviala införlivades efter krigsslutet med andra finländska kommuner. Av de kvarvarande delarna av det överlåtna Karelen, det vill säga, det som blev kvar av Viborgs län, bildades Kymmene län (den del av Korpiselkä kommun som blev kvar i Finland tillfördes till Kuopio län), som å sin sida införlivades med Södra Finlands län år 1997. Det nya landskapet Norra Karelen befinner sig i Östra Finlands län. På den kommunistiska, ryska sidan bildade man 1920 den Karelska arbetarnas kommun och 1923 den Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken, som strax efter vinterkrigets slut döptes om till Karelsk-Finska SSR. Dess autonoma ställning återtogs år 1956 efter Stalins död 1953. När Sovjetunionen upplöstes 1991 kom Östra Karelen att delvis tillhöra Ryssland, trots att man gick på självständighetstankar. Idag kallas regionen för den Karelska republiken. 1945 avskildes hela det Karelska näset från ryska Karelen och införlivades med Leningrads län (Leningrad oblast).

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Karelska talas i Karelska republiken och även i karelska byar i Tverkarelen utanför Moskva. Vepsiska talas på båda sidor om floden Svir. Dialekten som talas i Södra Karelen är en sydöstlig finsk dialekt, och den som talas i Norra Karelen tillhör en stor grupp savolaxiska dialekter. Befolkningen, karelierna, som evakuerades från Finska Karelen bosatte sig i olika områden i hela Finland och idag har åtminstone en miljon av alla finländare karelska rötter. I Finland talar ungefär 5 000 personer karelska.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är, förutom historikavsnittet, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Artikelns historikavsnitt är en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
Artikelns avsnitt om de överlåtna områdena är en översättning från finskspråkiga Wikipedia