Östlig snårtangara

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Östlig trasttangara)
Östlig snårtangara
Status i världen: Nära hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSnårtangaror
Calyptophilidae
SläkteCalyptophilus
ArtÖstlig snårtangara
C. frugivorus
Vetenskapligt namn
§ Calyptophilus frugivorus
Auktor(Cory, 1883)
Utbredning
Synonymer
Östlig trasttangara (jämför Rhodinocichla rosea)

Östlig snårtangara[2] (Calyptophilus frugivorus) är en av två fågelarter i den nybildade familjen snårtangaror inom ordningen tättingar, båda enbart förekommande på ön Hispaniola i Västindien.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Östlig snårtangara är en 17-20 centimeter lång egenartad tvåfärgad och långstjärtad fågel som trivs i undervegetation. Ovan är den mörkbrun, under vit. Den har en gul fläck på tygeln och är även gul kring vingknogen. Sången är en vacker visslande serie, lätet ett skarpt "tjeck".

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Östlig snårtangara förekommer på ön Hispaniola och delas in i tre underarter med följande utbredning:[3]

  • Calyptophilus frugivorus frugivorus – centrala Dominikanska republiken (Cordillera Central); tidigare också i låglänta omrdåen i östra Dominikanska republiken
  • Calyptophilus frugivorus neibei – sydvästra Dominikanska republiken (Sierra de Neiba, Sierra Martin Garcia och östra Sierra de Bahoroucos; i de två senare möjligen en obeskriven underart)
  • Calyptophilus frugivorus abbotti – Gonâve Island (väster om Haiti)

Tidigare placerades abbotti som underart till västlig snårtangara. Östlig och västlig snårtangara behandlades tidigare som en och samma art, men betraktas idag som två skilda arter baserat på morfologiska och genetiska[4][5] skillnader.

Familjetillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Snårtangarorna har traditionellt placerats i familjen tangaror (Thraupidae). DNA-studier visar dock att de troligen tillhör en egen utvecklingslinje i en karibisk grupp som även inkluderar "tangarorna" i Nesospingus, Spindalis och Phaenicophilus samt de båda "skogssångarna" Microligea och Xenoligea.[6]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Fågeln är mestadels marklevande i lövfällande skogar och täta buskage, framför allt i raviner och nära vatten, men har setts i mer arida miljöer på Ile de Gonâve. Underarten neibei förekommer företrädande i bergstrakter över 1.000 meters höjd, men har setts ner till 800 meter. Både nominatformen och abbotti har dock noterats under 600 meters höjd. Arten häckar troligen mellan maj och juli. Den lever huvudsakligen av ryggradslösa djur snarare än frukt som dess vetenskapliga namn antyder (frugivorus betyder "fruktätare").[1]

Status[redigera | redigera wikitext]

Östlig snårtangara har en liten population som uppskattas till endast 15.000-25.000 individer. Den tros också minska i antal till följd av skogsavverkning. IUCN kategoriserar därför arten som nära hotad. Både nominatformen frugivorus liksom abbotti har inte setts till sedan tidigt 1980-tal och är troligen utdöda.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Calyptophilus frugivorus Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Klein, N.K. (1999) Preliminary taxonomy of the Chat-Tanager (Calyptophilus frugivorus) in the Dominican Republic. Pitirre 12(2): 57–58.
  5. ^ Townsend, A.K., Rimmer, C.C., Latta, S.C. & Lovette, I.J. (2007) Ancient differentiation in the single-island avian radiation of endemic Hispaniolan chat-tanagers (Aves: Calyptophilus). Mol. Ecol. 16(7): 3634–3642.
  6. ^ Barker, F.K., K.J. Burns, J. Klicka, S.M. Lanyon, and I.J. Lovette (2013), Going to Extremes: Contrasting Rates of Diversification in a Recent Radiation of New World Passerine Birds, Syst. Biol. 62, 298-320.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]