Ortodoxa kyrkor, också kallat Östortodoxa kyrkor eller Bysantinskt ortodoxa kyrkor,[1] officiellt den Ortodoxa katolska kyrkan,[2] är det näst största kristna inriktningen i världen, med uppemot 225-300 miljoner anhängare.[3][4] Tillsammans med de östkatolska och orientaliska kyrkorna utgör de tillsammans östkyrkan.
Kyrkorna som ingår i den östortodoxa kyrkan har samma lära, liturgi och kyrkorätt. Kyrkan är även en apostolisk kyrka.[5]
Den östortodoxa kyrkan ser sig själv som den ursprungliga kyrkan, det vill säga den kyrkan som grundades av Jesus Kristus och hans apostlar själva, som började på pingstdagen med Den Helige Andes nedstigning år 33.[3]
Ordet ortodox kommer från de två grekiska orden orthos (''rätt'') och doxa (''tro'' eller ''lära'').[6][3]
Inte alla ortodoxa kyrkor är östortodoxa. De orientaliskt ortodoxa kyrkorna har teologiska skillnader jämfört med de östortodoxa och utgör en separat grupp, medan några ortodoxa kyrkor inte är i gemenskap med de andra (se Kyrkor i gemenskap och Kyrkor utanför gemenskap med ovanstående nedan).[6]
Det romerska rikets huvudstad flyttades från Rom till Konstantinopel år 330, då staden även fick den officiella beteckningen Nya Rom. Därför kallar sig även den ortodoxa kyrkan "romersk", en terminologi som kan verka särskilt förvirrande då ortodoxa kyrkan även kallar sig "katolsk". I det heliga landet har detta symbolspråk fått särskilt tydliga uttryck, inte minst genom att det är de ortodoxa ("grekerna", "katolikerna" eller "romarna") som sedan sekler har huvudansvaret för till exempel Heliga gravens kyrka i Jerusalem och Födelsekyrkan i Betlehem. Romersk-katolska kyrkan benämns där av många som "latinarna"[källa behövs].
"Du har gjort din kyrka till satans synagoga." Så skrev påven i ett brev till den ortodoxa patriarken i Konstantinopel för omkring tusen år sedan. Genom historien har det varit motsättningar och fiendskap mellan de ortodoxa och katolska kyrkorna.
På ett stort kyrkomöte år 451 bestämdes det att biskopen i Rom och patriarken i Konstantinopel skulle ha samma ställning. Först på 500-talet blev biskopen i Rom erkänd som "den främste bland alla kristna biskopar". Hundra år senare kallades han allmänt för påve och var katolska kyrkans självklare ledare. Men de östortodoxa ville absolut inte acceptera påven som sin ledare. Patriarken i Konstantinopel var själv en mäktig man och ansåg att hans kyrka var den enda sanna kyrkan. Patriarken tyckte att påven borde ändra katolska kyrkans lära.
Efter andra världskriget hamnade alla östortodoxa länder, förutom Grekland, under Sovjetunionens makt och påverkan. Religionspolitiken varierade från land till land och förändrades över tid.[11]
Förtrycket av östortodoxa kristna var starkast i Sovjetunionen och Albanien, men något mildare i Bulgarien.[11]
Östortodox kristendom är för många känd för sitt ikonmåleri. Ikonmåleriet ses som en helig handling där Jesus, Jungfru Maria (benämnd Theotokos, gudaföderskan) och olika helgon avbildas. Stilen är starkt stiliserad och bibehållen genom århundraden.
Jesus är den andra personen i Treenigheten (Guds Son). Han är helt gudomlig och fullt mänsklig. Han blev kött genom hans mor, jungfru Maria och var syndfri. Han dog på korset som människans Frälsare. Han uppstod och steg upp till himlen. Han kommer också att återvända för att döma alla människor.[12]
Den Helige Ande tillhör också Treenigheten. Östortodoxa kyrkan lär ut att Den Helige Ande utgår från Fadern enbart, och inte från både Fadern och Sonen (se Filioque).[13][12]
Kyrkorummet ska gestalta och vara en försmak av himlens prakt och därför läggs stor vikt vid ritualens och inredningens estetiska former. Mässorna är mycket långa och bundna till gamla ritualer.
Att den julianska kalendern används inom de östortodoxa kyrkorna innebär till exempel att julen firas 13 dagar senare (det vill säga att julaftonen innfaller den 6 januari och juldagen den 7) och att östortodoxa kristna som är bosatta i väst kan få fira jul två gånger.[17][16]
Rena måndagen innebär att kristna renas från sina synder under fastan. Lazarus lördag infaller åtta dagar före påskdagen och betecknar slutet på den stora fastan, även att fastan fortsätter in i stilla veckan.[20]
Efter det kommer palmsöndagen, en vecka före påsk, till minne av Jesu intåg i Jerusalem, följt av stilla veckan, som slutar på påskdagen.[20]
Det är vanligt bland östortodoxa kristna att hälsa på varandra under påsken med en fras som lyder "Kristus är uppstånden!". Svaret blir "Han är sannerligen uppstånden!"[14]
Kristus är uppstånden-frasen är också titeln på en traditionell östortodox påskpsalm som sjungs under påskgudstjänster för att fira Jesu uppståndelse.[14] Psalmen sjungs bland annat på grekiska och ryska:
I den östortodoxa traditionen är ägg en symbol för nytt liv. De första kristna använde ägg för att symbolisera Jesu Kristi uppståndelse och pånyttfödelse av troende. Vid påsken färgas äggen röda för att representera Jesu blod.[14]
Påskafton är en strikt fastedag för rysk-ortodoxa kristna, medan familjerna är upptagna med att förbereda påskmåltiden. Vanligtvis bryts fastan efter midnattsmässan med traditionell påskbrödkaka.[14]
Till följd av invandring, från 1960-talet och framåt, är läget annorlunda idag. Ortodoxa kyrkor tillhör de största frikyrkorna i landet. Vid 1980-talets mitt fanns det runt 90 000 medlemmar[21] och samfunden för inte längre en anonym tillvaro i Sverige.
Mellan koret och församlingen i en östortodox kyrka finns ikonostasen, som är en skärmliknande vägg som är täckt med ikoner. Förutom i östortodoxa kyrkor förekommer den också i östkyrkan generellt.[24]
.svg)
_02.jpg)
.jpg)
Wikimedia Commons har media som rör Ortodoxa kyrkor.
