Östtimors historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Östtimors flagga

Östtimors historia präglas av handel med sandelträ och kryddor, begärliga varor i Kina, Indien och Europa. Det största förkoloniala riket i regionen var hinduiska kungariken, som från 1000-talet bedrev handel med Songdynastin i Kina. Portugisiska sjöfarare började anlända till Timor i början av 1500-talet och fick snart konkurrens av Holländska Ostindiska Kompaniet. År 1702 bildades kolonin Portugisiska Timor och ön delades i Västtimor och Östtimor. Efter Nejlikerevolutionen i Portugal genomfördes en folkomröstning och Östtimor blev självständigt. Men redan efter nio dagar invaderade Indonesien och förklarande landet för en provins Indonesien. Det dröjde sedan till 2002 innan Östtimor blev självständigt.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Timor har varit bebott i cirka 40000 år. De första invandrarna var Australider som kom från 40000 år till 20000 f.Kr. När isen sedan smälte steg havsytan 5 meter eller mer. Därefter inträffade Pleistocen då det var istid i större delen av Europa. Då började en andra folkvandring från Melanesien 3000 år f.Kr. [1][2] Denna migration orsakades av att havsytan höjdes efter istidens slut. Melaneserna hade utvecklat båtbyggeri och navigationskonsten och bosatte sig vid Timors kuster. Den tredje gruppen invandrare var malajer och Hakka folk från Kina. Invandrarna drog sig inåt landet där odlingsbetingelserna var mer fördelaktiga. Timoreserna fick så småningom kontakt med utlänningar som upprättade handelsstationer.

Srivijaya och Kediri omkring 1100-talet till tidigt 1200-tal

På tusentalet regerade de hinduiska kungarikena Shrivijaya på Sumatra och kungariket Kediri på ön Java. Dessa riken expanderade österut och kom att omfatta Timor. Handel med Songdynastin i Kina utvecklades från 1100-talet. Kinesiska handelsmän hade upptäckt sandelträ på Timor och sålde denna begärliga vara i Indien och Kina.

Det sista hinduiska kungariket Majapahit regerade mellan 1293 till 1500 och omfattade en stor del av nuvarande Indonesien. Internationell handel utvecklades ytterligare. Importen bestod främst av textilier, metallvaror och ris i utbyte mot sandelträ, bivax och slavar.[3]

När de första européerna kom till Timor fanns det flera kungariken med kungarna Oibich, Lichisana, Suai och Canabaza. Oibich var mäktigast och kallades Wehale. Han styrde över de andra och betalade skatt till Majapahit imperiet.[4]

Möte med Portugal[redigera | redigera wikitext]

En Padrão markerar platsen vid Lifau.

Den första europén som landsteg på Timor var António Abreu. Efter erövringen av Malacka utsågs Ambreu till ledare för en expedition med uppgift att finna kryddöarna. På återresan angjordes östra Timor i januari 1512. De upptäckte att kineser och araber hade bedrivit handel med Timor i många år.

Tre år senare anlände en portugisisk expedition med dominikanerpräster och köpmän till distriktet Lifau på nordkusten. Den 18 augusti invigdes en Padrão (minnessten) för att markera platsen för den första landstigningen.

År januari 1522 anlände två fartyg från den första världsomseglingen. Ferdinand Magellan hade dödats i ett lokalt krig på en ö i Filipinerna i april året innan. Ledare för de resterande två fartygen var spanjoren Juan Sebastián de Elcano. Elcano började förhandla med invånarna om proviant, vatten och peppar. Det gick långsamt och då tog besättningen en av ledarna som gisslan och släppte honom när de fått de begärliga varorna.[5]

Den första europeiska bosättningen grundades 1556 av munkar från Portugal.

Kolonisation[redigera | redigera wikitext]

Ön Timor koloniserades av Portugal i mitten av 1700-talet. Efter långvariga konflikter i området med Nederländerna lämnade Portugal Västtimor 1859 men behöll Östtimor. Portugal intresserade sig främst för kustområdena och lämnade de inre delarna av ön i fred fram till 1920-talet, då man försökte få en hårdare kontroll över kolonin.

Sedan dess har ön varit delad. Under andra världskriget blev Östtimor ockuperat av Japan 1942-1945, då ön hade ett mycket strategiskt läge vid en eventuell invasion av Australien. Efter 1945 återtog Portugal Östtimor som koloni.

Vägen till självständighet[redigera | redigera wikitext]

Diktaturen i Portugal störtades i Nejlikerevolutionen 1974 och demokratiska reformer inleddes. Efter 1976 och framåt hade socialisten Mário Soares stor del i den stabila demokratiska utvecklingen. Soares blev president 1986 och kunde föra Portugal in i Europeiska gemenskaperna (EG). Östtimor blev efter en folkomröstning självständigt den 28 november 1975. Självständigheten varade dock endast nio dagar, innan Indonesien invaderade. I juni 1976 blev Östtimor en indonesisk provins. I kampen mellan gerillan och den indonesiska militären beräknas minst 100.000 personer ha blivit dödade.

I en FN-ledd omröstning 1999 röstade en klar majoritet av befolkning för självständighet. Detta ledde till att indonesisk militär ökade sina aktiviteter i Östtimor. Följden blev mer än tusen döda och 300.000 flyktingar, samt att en stor del av landets infrastruktur förstördes. 20 september 1999 anlände INTERFET (International Force for East Timor) vilket avslutade våldsamheterna.

Den 20 maj 2002 blev Östtimor självständigt.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Östtimors historia”. Läst 8 maj 2016.
  2. ^ Alkire 1978, s. 9.
  3. ^ ”Majapahi”. Läst 8 maj 2016.
  4. ^ Dokumenterat av italienaren [[António Pigafetta], som besökte Timor 1522.
  5. ^ "kända spanjorer". Läst 8 maj 2016.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]