Övervikt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Övervikt
Övervikt beskrivet i form av Body Mass Index (BMI) innebär att BMI är mellan 25 och 30.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10 E66
ICD-9 278.02
MedlinePlus 003101
MeSH svensk engelsk
En överviktig man.
Kvinnor som överskridit gränsen för fetma, med ett BMI på 30, med olika kroppstyper.
En överviktig man (BMI 27) underifrån.

Övervikt är en kroppsvikt som överstiger den förväntade eller normalvikten, och innebär i termer av BMI ett BMI mellan 25 och 30. Individuella faktorer måste dock tas med i bedömningen av övervikt. Ett högre BMI kan bero på stor muskelmassa, medan övervikt avser en högre vikt som beror på ökade fettdepåer.

BMI som överstiger 30 definieras som fetma. För barn och ungdomar gäller andra riktlinjer, se barnfetma.

Övervikt är starkt förknippat med en ökad risk för allvarliga sjukdomar, som leder till försämrat liv och för tidig död. Däremot kan normalvikt i övre referensintervallet troligen förbättra prognosen för den som redan blivit sjuk, och åtminstone för personer äldre än 50 år kan ett BMI omkring 25 hänga samman med ökad överlevnad.

Vilka lider av övervikt?[redigera | redigera wikitext]

Övervikt är ovanlig hos de flesta djur som är vilda. Hos människor har övervikt blivit allt vanligare.

En enkel metod för att avgöra om en person är överviktig är att räkna ut dess kroppsmasseindex, Body Mass Index (BMI), som är en funktion av längd och vikt. Personer med ett BMI mellan 25,0 och 29,9 anses vara överviktiga, medan alla över 30,0 anses ha fetma.

BMI kritiseras för att vara ett trubbigt verktyg, som endast är en början vid fastställande av eventuell övervikt. BMI kan slå fel för personer som avviker från mallen, exempelvis extremt långa personer, slanka och otränade personer med mycket fett och lite muskler, eller kroppsbyggare. Barn i olika åldrar har andra referensintervall än vuxna, jämför barnfetma. Andra kriterier för ohälsosam övervikt är exempelvis bukfetma. Det är alltså möjligt att vara normalviktig sett till BMI men fet, om mängden kroppsfett är tillräckligt hög.[1]

Orsaker[redigera | redigera wikitext]

Övervikt orsakas rent fysiskt av ett för högt energiintag i förhållande till hur mycket man behöver. Ett kilo kroppsfett innehåller cirka 30 000 kJ (7 000 kcal) upplagrad energi. Som jämförelse kan nämnas att en typisk dagsförbrukning är ca 10 000 kJ (2 500 kcal), en påse chips innehåller ca 4 000 kJ (1 000 kcal), en typisk middag ca 3 000 kJ (750 kcal).

I Socialstyrelsens Folkhälsorapport från 2009, sid 212, skriver de att "Övervikt och fetma är resultatet av en samverkan mellan ärftliga faktorer och miljöfaktorer. Till miljöfaktorerna räknas framför allt fysisk inaktivitet, större intag av energi än vad man förbrukar, vissa typer av födoämnen och olika stressfaktorer (se också kapitlet Matvanor och fysisk aktivitet). Ärftliga faktorer spelar också in eftersom personer med anlag för fetma lättare lägger på sig extra kilon. Det finns omfattande forskning som visar att mönstret för nedärvning är komplicerat med många inblandade gener. Vissa gener har samband med både fetma och förändringar av blodsocker och blodfetter medan andra är kopplade till övervikt utan dessa störningar. Det är därför särskilt angeläget att förebygga och behandla övervikt eller fetma hos en person som har hjärt- och kärlsjukdomar eller diabetes i släkten".[2]

Det finns studier som visar att det finns korrelation mellan konsumtionen av ultraprocessad mat och övervikt i Sverige. Konsumtionen av ultraprocessad mat (ofta mat med lågt näringsinnehåll men med hög energitäthet) har ökat dramatiskt i Sverige sedan 1960. Det speglar ökningen av övervikt även om det inte är klarlagt vilken orsak den ultraprocessade maten har spelat.[3]

En människa som äter mer än hon förbrukar kommer att gå upp i vikt. Vice versa gäller för bantning.

Hormonell rubbning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Endokrina sjukdomar

Övervikt kan också bero på olika typer av hormonella rubbningar.

Mellan fem och tio procent av alla kvinnor i fertil ålder beräknas lida av PCOS som är en hormonell sjukdom med ökad produktion av det manliga könshormonet testosteron samt kortisol. Ett vanligt symptom för PCOS är övervikt med tendens till bukfetma. Övervikt kan också bero på problem med ämnesomsättningen, som vid hypotyreos.

Sjukdomar till följd av övervikt[redigera | redigera wikitext]

Övervikt har tidigare ansetts vara något eftersträvansvärt, framför allt i samhällen där tillgången på mat varit begränsad. Under 1800-talet upptäcktes samband mellan övervikt och problem med bland annat hjärtat. Dietister har efter fallet med William Banting förordat olika dieter för att minska övervikt.

2004 uppstod i samband med filmen Super Size Me av Morgan Spurlock en stor debatt om ifall snabbmat från till exempel McDonald's var den största orsaken till övervikt, och ifall övervikt var en stor hälsofara. Den amerikanska konsumentorganisationen CCF (Centre for Consumer Freedom) menade dock att riskerna var betydligt överdrivna. Näringsforskaren Paul Ernsberger har emellertid etablerat att problemet inte nödvändigtvis låg i övervikt i sig, utan i ett stillasittande liv, och dålig kost.[4]

Det finns ett tydligt och orubbligt samband mellan övervikt (BMI 25-30) och risk för att insjukna i cancer, diabetes typ 2, hypertension, hyperkolesterolemi, hjärt- och kärlsjukdomar[5] fettlever, sömnapné, och artros.[6] Överviktiga kvinnor som blir gravida har en ökad risk för graviditetsdiabetes, graviditetstoxikos, och risken för fosterdöd, missbildningar och för tidig födsel ökar.[7]

En kritiserad[6][8] metastudie från 2013 av Flegal påvisade däremot ett minskat samband mellan dödlighet och övervikt, jämfört med normalviktiga (BMI 18,5-24,9) och personer med fetma (BMI över 30).[9] Några av grunderna för kritiken är att metastudien inte tagit hänsyn till andra mått på övervikt än BMI, och att den utelämnat större undersökningar som talat emot hypotesen. Senare förtydliganden har visat att den minskade dödligheten inte innebär att de tidigare påtalade och kända hälsoriskerna vid övervikt kan bortses ifrån. Däremot är det inte alltid och entydigt förknippat med sämre överlevnad, vilket kommit att kallas överviktsparadoxen.[10]

Epidemiologi[redigera | redigera wikitext]

Andelen personer i världen med övervikt har stigit sedan 1980-talet, mätt i BMI. Högst medelvärde på BMI har länder i Oceanien, däribland Nauru (33,9 för män och 35,0 för kvinnor), medan USA har högst medel-BMI bland höginkomstländer. År 2008 hade, uppmätt med BMI, 1,46 miljarder människor i världen överstigit gränsen för normalvikt, varav ungefär 500 miljoner var feta.[11] Detta innebär att nästan en miljard människor led av övervikt år 2008 i världen.

Det finns inget tydligt samband mellan länders medel-BMI och ländernas ekonomi. Variationer i medel-BMI kan mer troligt förklaras med de olikartade matkulturerna (regelbundenhet i måltider, kvalitetsaspekter ifråga om smak eller näring, portionsstorlek, och moralism angående fetma).[12]

Amerikanska myndigheten CDC (Centers for Disease Control and Prevention), kom 2005 med en studie som sade att antalet överviktiga och feta amerikaner har ökat med 31% mellan 1976 och 1991, och sedan ytterligare 24% mellan 1994 och 2000. [4]

I Sverige är 49% av befolkningen mellan 16 och 84 år överviktiga eller feta, med ett BMI om minst 25,0, enligt folkhälsoenkäten för 2011 från Folkhälsoinstitutet.[13] Siffran kan jämföras med USA där ca 68% av befolkningen har ett BMI om minst 25,0.[14]

Botemedel[redigera | redigera wikitext]

Övervikt som beror på livsstilsfaktorer (relaterade till föda och motion) kan sällan behandlas enkelt genom en enkel lösning som en tillfällig diet eller bantningskur. En varaktig viktnedgång kräver förändrade beteenden vad gäller fysisk aktivitet, stillasittande, träning och matvanor.[15] Att stirra sig blind på förändringar i kroppsvikt vid bantning kan få motsatt effekt, medan att lägga fokus på de nya vanorna oftare ger positiva resultat.[16] Snabb viktminskning som vid bantning ger sällan bestående resultat, eftersom övervikten berodde på livsstilen som personen återgår till när dieten är över.[17] Dessutom kan bantning trigga igång biologiska försvarsmekanismer mot svält, vilka motverkar viktnedgång.[18]

Det finns flera kirurgiska operationsmetoder för varaktig viktnedgång. I Sverige är den vanligaste metoden gastrisk bypass, som kan utföras när BMI överstiger 35 (för diabetiker) eller 40, samt gastric sleeve,[19] som kan utföras när BMI överstiger 30.[källa behövs]

Överviktsparadoxen[redigera | redigera wikitext]

2013 kom en metastudie av Flegal et al på Journal of the American Medical Association, som framlade sitt studieresultat att övervikt minskade dödligheten, jämfört med normalvikt.[9] Studien och dess resultat blev mycket spridd.[20][21][22]

Studiens resultat har sedermera vederlagts för ofullständighet, vilket bland annat beror på att den inte tagit hänsyn till att normalvikt i undre referensintervallet i vissa åldrar är ett sjukdomstecken, inte studerat dödligheten vid bukfetma, inte problematiserat BMI som mått på mängden kroppsfett, bortsett från omfattande studier med annat resultat än hennes hypotes, och att lite övervikt (men inte fetma) i äldre åldrar kan förbättra prognosen vid vissa sjukdomar. Tidigare kända problem vid övervikt, som ökad risk för cancer, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar med mera, är även efter denna studie av Flegal förknippade med övervikt. Däremot tyder Flegals resultat på att personer från medelåldern mår bättre med något högre kroppsvikt än i yngre år (gäller dock inte fetma), samt att överlevnaden ökar med något mer kroppsfett, ett förhållande som kallas överviktsparadoxen.[10]

Överviktsparadoxen tycks emellertid äga olika giltighet vid olika åldrar. För personer yngre än ungefär 50 år verkar den sakna relevans, och ökad vikt sammanfaller med något ökad dödlighet. Från omkring den åldern tycks ett lägre BMI inom normalintervallet ha ett samband med ökad dödlighet, och vara densamma som vid övervikt, och dödligheten ökar på båda sidor om normalvikten med stigande kurvor. För 60-åringar tycks trenden bli ännu tydligare, där den lägsta dödligheten ligger runt ett BMI på 25, med ökad dödlighet på båda sidor om den gränsen i en U-formad graf. Dödligheten bland 70-åringar tycks vara som lägst hos personer med ett något högre BMI än 25, med brantare kurvor runt den lägsta dödligheten än för dem som är tio år yngre.[10]

Andra studier, på hjärtpatienter, har visat att prognosen för dem som väl drabbats av sjukdom är sämre om personen redan innan var något smal. Vid sjukdom fungerar övervikt troligen som en metabol reserv.[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.mayoclinic.org/diseases-conditions/obesity/expert-answers/normal-weight-obesity/faq-20058313
  2. ^ http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/8495/2009-126-71.pdf
  3. ^ http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/25804833
  4. ^ [a b] Patrick Johnson (September / October 2005). ”Obesity: Epidemic or Myth?”. Skeptical Enquirer (Committee for Skeptical Inquiry). http://www.csicop.org/si/show/obesity_epidemic_or_myth/. Läst 2 januari 2013. 
  5. ^ Tobias, Deirdre K., and Frank B. Hu. "Does being overweight really reduce mortality?." Obesity 21.9 (2013): 1746-1749.
  6. ^ [a b] Ahima, Rexford S., and Mitchell A. Lazar. "The health risk of obesity—better metrics imperative." Science 341.6148 (2013): 856-858.
  7. ^ http://win.niddk.nih.gov/publications/health_risks.htm
  8. ^ Willett, Walter C., Frank B. Hu, and Michael Thun. "Overweight, obesity, and all-cause mortality." JAMA 309.16 (2013): 1681-1682.
  9. ^ [a b] Flegal, Katherine M., et al. "Association of all-cause mortality with overweight and obesity using standard body mass index categories: a systematic review and meta-analysis." Jama 309.1 (2013): 71-82.
  10. ^ [a b c d] Hughes, Virginia. "The big fat truth." Nature 497.7450 (2013): 428-430.
  11. ^ Finucane, Mariel M., et al. "National, regional, and global trends in body-mass index since 1980: systematic analysis of health examination surveys and epidemiological studies with 960 country-years and 9· 1 million participants." The Lancet 377.9765 (2011): 557-567.
  12. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140826115950/http://www.forskning.se/nyheterfakta/teman/fetma/varforaramerikanerfetareanfransman.4.61c03dad1180e26cb8780005658.html. Läst 23 augusti 2014. 
  13. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 17 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120617224619/http://www.fhi.se/Statistik-uppfoljning/Nationella-folkhalsoenkaten/Levnadsvanor/Overvikt-och-fetma/. Läst 1 augusti 2012.  Folkhälsoinstitutet om övervikt - Nationella folkhälsoenkäten
  14. ^ Flegal KM, Carroll MD, Ogden CL, Curtin LR.. ”Prevalence and trends in obesity among US adults, 1999-2008.”. JAMA. PMID 20071471. 
  15. ^ http://www.nutrition.gov/weight-management/strategies-success/interested-losing-weight
  16. ^ Freund, Alexandra M., and Marie Hennecke. "Changing eating behaviour vs. losing weight: The role of goal focus for weight loss in overweight women." Psychology & health 27.sup2 (2012): 25-42.
  17. ^ http://www.patient.co.uk/health/weight-reduction-how-to-lose-weight
  18. ^ Ochner, Christopher N et al. Treating obesity seriously: when recommendations for lifestyle change confront biological adaptations, The Lancet Diabetes & Endocrinology Published Online: 11 February 2015
  19. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140826115530/http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Fetma-kan-behandlas-med-magsacksoperation/. Läst 23 augusti 2014. 
  20. ^ http://www.expressen.se/halsoliv/har-ar-6-halsomyter-som-du-kan-strunta-i/
  21. ^ http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-halsomyter-du-ska-omvardera_8466124.svd?sidan=5
  22. ^ http://www.newscientist.com/article/mg21929311.100-health-myths-being-a-bit-overweight-shortens-life.html

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]