1772 års regeringsform

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

1772 års regeringsform är den regeringsform som Gustav III lade fram och som blev enhälligt antagen av ständerna 21 augusti 1772, efter hans statskupp. Denna regeringsform gällde i Sverige tills den ersattes av 1809 års regeringsform, och i Finland tills den ersattes 1919 av det självständiga Finlands första grundlag, 1919 års regeringsform.

Denna regeringsform avslutade frihetstiden, och ökade väsentligen kungens makt på bekostnad av riksrådet och riksdagen (ständerna). Fullständigt kungligt envälde kom dock inte att upprättas förrän Förenings- och säkerhetsakten av 1789.

Lagtexten i sammandrag[redigera | redigera wikitext]

§§ 1-10

  1. Stadgade att alla svenska "kungar, ämbetsmän och undersåtar" ska bevaras i den evangelisk-lutherska tron som den förklarats i de fornkyrkliga symbola, Luthers katekes, den augsburgska bekännelsen och vid Uppsala möte.
  2. Här återfanns den svenska "Bill of Rights": Konungen äger styra Rike sino, som Sweriges Lag säger, Han och ingen annan, Rätt och Sanning styrka, älska och gömma; men wrångwisa och orätt förbiuda, afskaffa och nedertrycka; Ingen förderfwa til Lif och Ära, lem och wälfärd, utan han lagligen förwunnen och dömder är, och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan laga Dom och Ransakning, samt styra Riket efter Konunga-Balken, Lands-Lagen och thenna Regerings-Form.
  3. Gällande tronföljd bekräftas: Med Successions-Ordningen til Riket blifwer aldeles vid Arf-föreningen, såsom then år 1743 i Stockholm gjord och widtagen blifvit, samt enligt med thet, som Westerås Arf-förening af 1544 och Norrköpings Beslut år 1604 stadga och förmå.
  4. Reglerade riksrådet. Det stadgades att antalet riksråd skulle vara 17, och att detta råd inte själva skulle regera, men väl råda kungen, i enlighet med vad som gällde enligt 1602 års riksdagsbeslut i frågan.
  5. Om kungens rätt att styra riket: Konungen äger styra och råda, frälsa och beskydda Borgom och Landom och allom Sin och Kronones Rätt, som Lag och thenna Regerings-Form säger.
  6. Gav kungen rätt att själv sluta fred och ingå allianser, försåvitt inte riksrådet enhälligt motsatte sig hans åtgärd (krig reglerades i § 45, där anfallskrig skulle godkännas av rikets ständer).
  7. Här bestämdes att kungen om han var infödd svensk hade rätt att resa utomlands, men att han om han var utlänning måste inhämta tillstånd från riksrådet.
  8. Gav kungen rätt att fördela ärendena mellan de olika riksråden efter eget tycke, och gav även kungen votum decisivum, vilket betydde att om kungen och rådet inte kom överens, så bestämde kungen. Härifrån undantogs dock "alla Justitiæ-ärender, hvilka af Hof-Rätterne, Krigs-Rätterne och alla Domstolar i Riket afgöras, och sedan under Justitiæ-Revisions slutelige afdömmande höra, hvilken altid skal bestå af Sju Riksens Råd, som uti Domare-Ämbeten brukade varit och äro kände för rättvise och Lagfarne Män, samt hvarest Kongl. Maj:t Sjelf, nu som förr, är närvarande: ägandes ther endast tvänne Röster, samt, tå meningarne äro lika, votum decisivum."
  9. Om rätten att meddela nåd för dömda brottslingar: Kongl. Maj:t allena tilkommer at göra Nåd, återgifva Ära, Lif och Gods i alla brott, som ej uppenbarligen strida emot Guds klara ord.
  10. Om tillsättningen av ämbets- och tjänstemän inom staten. De allra högsta ämbetena skulle tillsättas av kungen efter föredragning i riksrådet. De något lägre ämbetena, inkl biskopar, skulle tillsättas av kungen bland tre personer föreslagna av vederbörande verk eller kollegium. Officerstjänster vid de olika regementena skulle tillsättas enligt de regler som bestämdes av Karl XII 1716, medan lägre befattningar i övrigt skulle tillsättas av respektive "myndighetschef" enligt vad som gällde före 1680. Inga utlänningar skulle längre tillåtas få tjänst i staten: Ej måge främmande Utländske Män, vare sig Furstar, Prinsar eller andre personer, hädanefter brukas eller sättas til någre Riksens Beställningar, hvarken uti Civil- eller Militair-Ståndet, Kongl. Maj:ts Hof undantaget, om icke the kunna genom lysande och stora egenskaper göra Riket en stor heder och märkeligt gagn.

§§ 11-24

  1. Här bekräftades kungens rätt att "uphöja til Adeligt Stånd och värde", men samtidigt åtog sig kungen att begränsa ytterligare antal till 150 nya ätter, och "Ridderskapet och Adelen" kunde inte vägra att introducera detta antal, men väl ytterligare nya adelsätter.
  2. Bestämdes att kungen kunde låta sig föredras en del av regeringsärendena utanför riksrådets möten.
  3. Konstaterades att kungen behövde hjälp av "Embetsmän och Höfdingar" för att styra riket.
  4. Om statens myndigheter (collegier): The äga rätt och magt, hvar och en uti sin beställning, på Konungens och sit dragande kall och Embetes vägnar, at biuda och befalla sine underhafvande, at påminna them, som under theras försorg och lydno äro, om theras plikts fullgörande, fordra af them besked för theras förrättningar, och gifva Kongl. Maj:t så therom, som angående sine egne sysslor, all nödig och åstundad underrättelse.
  5. Om Hovrätten, den högsta domstolen i Sverige vid regeringsformens antagande.
  6. Här förklarade att alla "extraordinarie Domstolar" var avskaffade, "såsom befordringsmedel til envälde och Tyranni"; istället skulle alltså "hvar och en Svensk man niute then rätt, at blifva dömder af then Domstol, under hvilken han enligt Sveriges Lag hörer". En riksrätt inrättades för brott av höga ämbetsmän. Riksrätten skulle "sedan ransakningen gjord är, at afkunna domen för öpna dörar, och äger ingen sedan then at ändra och ännu mindre at then skärpa; Kongl. Maj:t obetagit att göra Nåd."
  7. Om Krigs-Collegium, som var det kollgeium som ytterst förvaltade alla lantförsvarsstyrkor (Amiralitetskollegium förvaltade den kungliga flottan).
  8. Om trohetseder och indelningar av trupperna inom krigsmakten: Hela Riksens Krigsmagt til lands och siöss med thess högsta Öfver- och Under-Befäl måste aflägga Tro- och Huldhets-Ed Kongl. Maj:t, Riket och Ständerne, efter thet upsatte Formulairet.
  9. Om kungens högsta befälsrätt inom krigsmakten.
  10. Om amiralitetet, den myndighet som styrde över flottan.
  11. Om rikskansliet, dåtidens regeringskansli.
  12. Om kungens rätt att utnämna chefen för rikskansliet, samt "Cantzlie-Råden, som äro Riksens Råd, Hof-Cantzleren, Justitiæ-Cantzleren, Stats-Secreterarne, Cantzlie-Råden samt Expeditions-Secreterarne", samt Kongl. Maj:ts Ministrer til främmande Hof, det vill säga ambassadörer.
  13. Om kammarkollegium, dåtidens finansdepartement.
  14. Om statskontoret, en myndighet som handhade "medlens disponerande och utdelande, hvarest ock alla, som hafva Kronones medel under händer, böra i rättan tid inkomma med sina Förslag, som theras Instructioner thet tydeligen biuda och befalla", det vill säga en del av vad som idag är finansdepartementet, och vad som också kunde kallas "budgetdepartementet".

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]