Abjad

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Abjad eller konsonantskrift är ett skriftspråk som huvudsakligen eller enbart består av konsonanter, och i vilket vokaler vid behov markeras med så kallade diakriter.

Vissa typer av abjad innehåller tecken för vissa vokaler, men långt ifrån alla. Exempel på abjader som används i dag är arabiska, hebreiska och syriska.

Det alfabet vi har i dag, som genom först grekiskan, sedan etruskiskan och slutligen latinet förts från feniciskan till oss var från början en abjad. Många språkforskare tror att grekerna var fantastiska lingvister som kom på att nedteckna vokaler - men språkforskaren Peter T. Daniels, som introducerade begreppet abjad, menar att de helt enkelt inte uppfattade de typiskt semitiska strupljud som vissa av glyferna representerade - därför blev 'alef till alpha och representerade a i stället för '.

Diakritsystemet som används för att beteckna vokaler fungerar så att man sätter markeringar över eller under konsonanterna för att markera efterkommande vokal. Om en vokal kommer först i ett ord så brukar man använda till exempel ett glottalstop (hebreiska: 'alef, arabiska: hamza) som vokalhållare.

I arabiska markeras långa vokaler oftast med vanliga tecken, medan korta vokaler enbart kan markeras med diakriter.

Hur vokaler markeras i hebreiska[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika sätt som kan markera vokaler på i hebreiska (och även andra språk som använder sig av konsonantskrift). Ett sätt är att låta vissa konsonanttecken användas för vokaler i vissa sammanhang, bl.a. tecknen för halvvokalerna /w/ och /j/. Dessa tecken kallas för matres lectionis.

Man kan även använda sig av diakritiska tecken i form av små punkter och streck:

בננה

När vokalerna i ordet skrivs ut så skrivs tre små trekantiga punkter under bet, nun och nun:

בָּנָנָה

Det är också möjligt att helt utelämna vokalerna i skrift, även om detta inte är så vanligt i dag.

Se även[redigera | redigera wikitext]