Professor (Sverige)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Adjungerad professor)
Hoppa till: navigering, sök
Akademiska titlar
och anställningsformer
Grundnivå Högskoleexamen
Kandidat
Yrkesexamen
Avancerad nivå Magister
Masterexamen
Yrkesexamen
Forskarnivå Licentiat
Doktor
Högre titlar Docent
Anställningsformer Adjungerad professor
Adjunkt
Dekan
Director musices
Forskarassistent
Lektor
Postdok
Prefekt
Prodekanus
Professor
Proprefekt
Prorektor
Rektor
Hederstitlar Hedersdoktor
Honorary Fellow
Professors namn

Professor är i Sverige den högsta lärartjänsten inom universitetet och högskolor.

Professor i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Uppgifter[redigera | redigera wikitext]

En professor är ansvarig för forskning och forskarutbildning inom sitt ämne och förutsätts kunna företräda ämnet internt och externt. För några decennier sedan kunde det fortfarande bara finnas en professor för ett ämne på varje enskild högskola.

Utöver anställning som professor finns varianter såsom adjungerad professor och gästprofessor (se nedan). Dessa är tillfälligt anställda och har normalt uppgifter som rör specifika kompetensområden eller forskningsprogram.

Anställning som professor[redigera | redigera wikitext]

Före 1990-talet beslutade regeringen i tillsättningsärenden på professorsnivå. Numera anställs professorerna direkt av högskolan ifråga, som hanterar anställningsärendena genom särskilda tjänsteförslags- eller rekryteringsnämnder. Formerna för anställning av professorer regleras genom Högskoleförordningen (1993:100). Syftet med regleringen är att säkerställa att enbart högt kompetenta personer kan komma ifråga för anställning.

Professorer anställs på två olika sätt: Antingen efter ett öppet sökningsförfarande till en ledig utannonserad tjänst eller ett befordringsförfarande för redan tillsvidareanställda. Det förekommer också personliga professurer, finansierade av såväl det allmänna som av enskilda företag eller personer. I sådana fall förekommer inget ansökningsförfarande, utan den sökande kallas till tjänsten. Sedan den 1 januari 2011 är den i högskoleförordningen inskrivna individuella rätten till befordran avskaffad. Eventuella möjligheter till befordran regleras i stället i lokala anställningsordningar vid respektive lärosäte.

Anställning genom öppet sökningsförfarande[redigera | redigera wikitext]

I ett öppet sökningsförfarande kan sökande från såväl universitetet eller högskolan ifråga, andra svenska högskolor och utlandet söka. Det anställande universitetet eller högskolan fastslår då en anställningsprofil för professorstjänsten och eftersträvar sålunda att anställa den kandidat som bäst svarar mot profilens beskrivning. De sökandes meriter i förhållande till anställningsprofilen sakkunniggranskas av två (eller flera) äldre professorer från andra universitet inom och utom landet, som slår fast huruvida de sökande är kompetenta för tjänsten och därefter rangordnar de (främsta av de) kompetensförklarade med hänsyn till vetenskaplig eller konstnärlig skicklighet och pedagogiska meriter. Sakkunnigprövningen är mycket grannlaga och kan dra ut på tiden (ett år från ansökningstidens utgång tills beslut fattas är inte ovanligt). Beslutet om vem som slutligen får tjänsten fattas av rektor vid det aktuella universitetet/högskolan.

Anställning genom befordran inom tillsvidareanställning[redigera | redigera wikitext]

Ett annat anställningsförfarande gäller den som innehar tillsvidareanställning som universitetslektor och som efter särskild ansökan och meritprövning istället kan bli anställd som professor, om han eller hon önskar detta och har de kvalifikationer som krävs för professur. Han eller hon skall då på vanligt sätt inlämna ansökningshandlingar till universitets rektor och sakkunnigbedöms därefter av externa granskare på sina pedagogiska, vetenskapliga (och i förekommande fall konstnärliga) meriter precis på samma sätt som vid tillsättning av utannonserad professur. I händelse att befordringsansökan tillstyrks får den sökande sin lektorstjänst omvandlad till en professorstjänst, inom lektoratets ämnesområde. Denna reform aktiverades den 1 januari 1999 i Högskoleförordningen som en individens rätt att söka befordran, i första hand som ett sätt att främja jämställdheten. Från och med den 1 januari 2011 avskaffas denna centrala reglering med motiveringen att lärosätena själva skall reglera hur, om och på vilket sätt befordran till professor kan ske.

Professurer och professorstitlar[redigera | redigera wikitext]

Heltidsanställda professorer[redigera | redigera wikitext]

  • Professur. En professorstjänst kan tillsättas genom att den utlyses i öppen konkurrens där sökande rangordnas efter en extern sakkunniggranskning. Som grund för denna rangordning brukar den rekryterande högskolan formulera en anställningsprofil för professuren samt ge en uppsättning generella rekvisit för professorskompetens. 1999 infördes också en reform, som beskrivits ovan, vilket gav möjlighet till befordran av tillsvidareanställda lektorer. En lektor har då erhållit lektorstjänst genom öppet ansökningsförfarande tidigare och då rangordnats i förhållande till övriga sökanden. Vid en eventuellt efterföljande ansökan om befordran utsätts sökande ånyo för sakkunniggranskning, och får i den händelse befordringsansökan tillstyrks sin lektorstjänst omvandlad till en professorstjänst på samma sätt som för en utlyst professur. Tillstyrkan kan ske om den aktuella högskolan genom sitt granskningsförfarande kan konstatera att den sökande uppfyllt rekvisiten för professorskompetens och att detta har skett inom lektoratets ämnesområde. Befordringsärenden är individuella och därmed av naturliga skäl inte utlysta tjänster. De akademiska kraven för befordran till professor är ofta omfattande och mer specifika än de som gäller för utlysandet av professorstjänster, då de senare skall kunna besättas av personer som inhämtat kunskaper från annan verksamhet än den akademiska, till exempel från näringslivsforskning eller konstnärlig verksamhet. Befordringsreformen har fört det svenska systemet närmare det anglosaxiska där fast anställning (tenure), ofta ges i form av lektorat om sökande uppfyllt vissa krav under en tidsbegränsad anställning vid ett universitet (assistant professorship) och kollegiet finner att en fast anställning är av vikt. Dessa personer kan senare, vilket nu också är fallet i Sverige, befordras till professor. Av liknande anledning har en person som sökt en utlyst lektorstjänst i Sverige också anställts som professor direkt om personen uppfyllt rekvisiten för befordran redan vid ansökningstillfället och begärt att bli anställd som professor. En utlyst svensk lektorstjänst har därför haft karaktären av en kombinerad lektors/professorstjänstutlysning där den med starkast meriter erhållit tjänsten. Från 1 januari 2011 har universiteten och högskolorna större inflytande över befordringsgången i Sverige. Tidigare gavs lagstöd till befordran för varje professorskompetent tillsvidareanställd lektor. Denna rättighet till befordran är nu borttagen från högskoleförordningen. Universiteten har nu också möjlighet att tillsätta professorstjänster genom att kalla enskild till en professur. Det förutsätts dock att personen uppfyller samma krav på kompetens som tidigare även om tillsättningen görs utan konkurrens. Också denna reform för det svenska systemet närmare det anglosaxiska där många välrenommerade universitet finansieras av donationer och privata fonder och därmed helt kan styra sin egen tjänstetillsättning.
  • Donationsprofessur. En professorstjänst som finansieras genom en riktad extern donation till högskolan. Tjänsten utlyses sedan på normalt sätt i öppen konkurrens och med extern sakkunniggranskning. Det finns ingen formell bortre gräns för en donationsprofessur, men beroende på donationens storlek kan anställningen tidsbegränsas. Det har också förekommit att finansieringsansvaret övertagits av den aktuella högskolan när donationsmedlen förbrukats.
  • Tham-professur är en populär beteckning på en reform som genomfördes under Carl Thams tid som utbildningsminister 1994-1998. Reformen avsåg inrättandet av 30 professorstjänster 1995. Tjänsterna utlystes i öppen konkurrens och de sökande utsattes för sakkunniggranskning, men där man i händelse av lika meritering hos de sökande skulle välja en av underrepresenterat kön, så kallad positiv särbehandling. Man ser ibland en sammanblandning, framförallt pejorativt, av denna reform med befordringsreformen beskriven ovan. Dessa var dock inte relaterade vid tillfället.
  • Personlig professur. Innan universitet och högskolor fick rätt att själva besluta om vilka tjänster de ville inrätta, förekom det att Riksdagen beviljade medel till en tjänst för en särskilt meriterad person för vilken det inte fanns någon tjänst tillgänglig att söka. Tjänsten för denna typ av professur drogs in när innehavaren lämnade den.

Tidsbegränsade eller tillfälligt anställda professorer[redigera | redigera wikitext]

  • Adjungerad professor.[1] En professor som tillsätts med extern finansiering och som kan ha tjänstgöringstid på maximalt tolv år. En adjungering baseras ofta på att högskolan får möjligheten att knyta till sig en expert som varit verksam inom näringslivet eller motsvarande, exempelvis vid ett forskningsinstitut eller forskningsavdelning vid ett företag. Den adjungerade professorn arbetar deltid på högskolan, med en tjänstgöringsgrad på mellan 20 och 50 procent, och övrig tid hos sin ordinarie arbetsgivare som ofta också fortsätter att stå för hela lönen. En adjungerad professor skall enligt Högskoleförordningen (24 §) sakkunniggranskas på samma sätt som ordinarie professorer, men tillsättningen av tjänsten är inte konkurrensutsatt eftersom det handlar om en bedömning av den aktuella individens eventuella professorskompetens. Efter avslutad adjungering kan professorstiteln inte längre användas.
  • Gästprofessor är en akademiker som visstidsanställs vid ett universitet, men som normalt har sin tjänst vid annat lärosäte. En gästprofessor är ofta professor eller lektor vid sin ordinarie institution. P.g.a. existerande anställning som professor vid annat lärosäte eller institut behöver en gästprofessor inte genomgå den sakkunniggransking som annars föregår anställning som professor vid det universitet som gästprofessuren är knuten till. Om personen är Lektor så är det normala att professorskompetensen prövas i ett sakkunnigförfarande.
  • Tillförordnad professor är en oftast lektorskompetent person som tillfälligt sköter en professors åligganden, till exempel i professorns frånvaro eller i väntan på att en professor skall tillsättas.

Pensionering, avslutad tjänstgöring, seniorprofessor[redigera | redigera wikitext]

  • Professor emeritus. När en heltidsanställd professor pensioneras från sin tjänst får han eller hon titeln professor emeritus eller emerita, vilket markerar att professorn har kvar sin titel och alltjämt är knuten till fakulteten.
  • En före detta professor eller en tidigare professor är ingen särskild titel utan endast ett uttryck för någon som tidigare har tjänstgjort som professor, men som har avslutat sin tjänstgöring och därav inte längre har rätt att använda titeln. Titeln professor är inte skyddad och vem som helst kan då använda den. Inom visa ämnen är dock traditionen att "en gång utnämnd till professor, alltid professor", dvs traditionen inom ämnet reglerar användningen av titeln. Hit hör professorer som varit innehavare av tidsbegränsade eller tillfälliga tjänster, men även heltidsanställda professorer som exempelvis sökt sig till annat yrke (t.ex. en juridikprofessor som blir justitieråd) blivit avsatta av Statens ansvarsnämnd eller fått sluta på grund av arbetsbrist.
  • En tidigare heltidsanställd professor kan efter 67 års ålder tidsbegränsat återanställas vid universitetet då verksamhetsbehov föreligger och det är möjligt av ekonomiska skäl. Behov kan motiveras av speciell kompetens för att överbrygga nyrekrytering under viss tid eller för pågående och externfinansierade forskningsprojekt eller för anknytning ("affiliering") till universitetet för att kunna representera detta i speciella sammanhang. En sådan anställning sker högst ett år i taget och kan pågå under högst två år och bör omfatta högst 50 % av heltid. En professor som anställs under någon av dessa förutsättningar erhåller titeln seniorprofessor

Relaterade begrepp[redigera | redigera wikitext]

  • Professorskompetens besitter den person som efter en genomförd sakkunniggranskning av den aktuella högskolan förklarats vara anställningsbar som professor. Som grund för denna bedömning ligger den aktuella högskolans formulerade rekvisit för professorskompetens samt hur väl personens ämneskunskaper stämmer överens med aktuell ämnesprofil. En person kan alltså förklaras vara professorskompetent utan att bli anställd som professor, och kraven för professorskompetens kan skilja sig åt mellan olika högskolor. Professorskompetens har i sig ingen annan praktisk innebörd än att personen ifråga kan erhålla ytterligare ett argument för sin professorsvärdighet att anföra i framtida ansökningar om anställning som professor.
  • Professors namn är beteckningen på en hederstitel, som i särskild ordning utdelas av regeringen. Titeln kallades ursprungligen Professors namn, heder och värdighet.
  • Biträdande professor. En professorstitel som infördes 1969 och ersatte andra titlar som använts för höga vetenskapliga befattningar, exempelvis preceptor, laborator och observator. Titeln är numera avskaffad, undantaget vid Linköpings universitet och Chalmers tekniska högskola som återinförde befattningen då det blev en stiftelsehögskola, men har aktualiserats igen 2007 i den så kallade Befattningsutredningen (SOU 2007:98) som ett nytt karriärsteg på nivån under professor. Titeln finns också vid Linköpings universitet.
  • Preceptor var en titel för en hög vetenskaplig befattning där det inte fanns professur. Titeln infördes inom samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet 1947, men avskaffades 1969 då den ersattes med titeln biträdande professor.
  • Ämnesföreträdare är den person som har det högsta ansvaret för visst forsknings- och undervisningsämne vid viss högskola el. visst universitet. Har vanligen lägst docentkompetens.

Anställningstrygghet[redigera | redigera wikitext]

Professorer anställda före juli 1993[redigera | redigera wikitext]

Professorer hade tidigare väldigt stark anställningstrygghet. Exempelvis anställdes majoriteten av alla professorer fram till juli 1993 med så kallad fullmakt. Dessa professorer kan inte sägas upp på grund av arbetsbrist, utan kan avskedas endast om de genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåligganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten.

Högskolor med fakultetsorganisation kunde tidigare också inrätta professurer, som då tillsattes av rektorsämbetet med förordnande tills vidare. Dessa professorer hade en svagare anställningstrygghet än fullmaktsanställda professorer.

Professorer anställda efter juli 1993 men före 1 januari 1999[redigera | redigera wikitext]

Dessa professorer har enligt en tidigare bestämmelse i 3 kap 4 § högskolelagen i princip samma skydd mot uppsägning som fullmaktsprofessorer.

Professorer anställda efter 1 januari 1999[redigera | redigera wikitext]

De tidigare reglerna syftade till att professorerna skulle vara skyddade mot åtgärder som inskränkte den vetenskapliga friheten eller lärarens integritet i undervisningen (se till exempel prop 1996/97:141 s. 29). Ändringen av anställningstryggheten behandlas bland annat i prop 1996/97:141 som föreslogs av dåvarande regeringen Persson. Propositionen innehöll den numera genomförda befordringsreformen som innebär att en lektor med kompetens motsvarande professorsnivå har en rätt att befordras till professor. Efter genomförda befordringar bedömdes att andelen professorsanställda vid universitet och högskolor skulle öka, och Sveriges regering fann det orimligt att en så stor andel av de universitetsanställda skulle åtnjuta ett anställningsskydd som avviker från allmänt tillämpliga regler på arbetsmarknaden (se prop 1997/97:141 s. 29).

Sveriges regering betonade också att även andra lärare vid universitet har ett stort ansvar för verksamheten vid universitet och högskolor. Sveriges regering ansåg att det sedvanliga anställningsskyddet ger ett tillräckligt gott skydd mot ogrundade uppsägningar och därmed är en garanti för den vetenskapliga friheten.

Reglerna är därför numera ändrade, och professorer anställda efter den 1 januari 1999 kan sägas upp vid arbetsbrist och omfattas väsentligen av samma anställningsskydd som andra arbetstagare.

Beslut om avsked[redigera | redigera wikitext]

Avsked till följd uppsägning av professorer med fullmaktanställning eller anställda före 1 januari 1999 sker genom beslut av Statens ansvarsnämnd.

Rättsfall om professors åligganden och ställning[redigera | redigera wikitext]

AD 1982 nr 18

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Inger Atterstam (4 februari 2009). ”Möjligt att köpa professorstitlar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mojligt-att-kopa-professorstitlar_2418639.svd. Läst 3 februari 2013.