Adolf Joffe
| Adolf Abramovitj Ioffe Адольф Абрамович Иоффе | |
![]() | |
| Född | 22 oktober 1883 Simferopol, guvernementet Taurien, Ryska imperiet |
|---|---|
| Död | 16 november 1927 (44 år) Moskva, Sovjetunionen |
| Gravplats | Novodevitjekyrkogården |
| Politiskt parti | |
Adolf Abramovitj Joffe (ryska: Адо́льф Абра́мович Ио́ффе), född 10 oktober (g.s.) / 22 oktober (n.s.) 1883 i Simferopol, död 16 november 1927 i Moskva, var en rysk socialistisk politiker och diplomat.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Joffe, som var av karaitiskt ursprung (judar från Krim), tvingades på grund av deltagande i den ryska revolutionsrörelsen (1905) att 1906 lämna Ryssland och vistades mestadels i Västeuropa. Tillsammans med Lev Trotskij grundade han 1908 den socialdemokratiska tidningen Pravda. Han återvände till Ryssland 1912 men fängslades och förvisades till Sibirien. Åren 1903–1917 var Joffe mensjevik, men anslöt sig i samband med oktoberrevolutionen till bolsjevikpartiet.
Joffe var Rysslands huvudförhandlare i samband med freden i Brest-Litovsk 1918, och blev därefter sändebud i Tyskland. På grund av sin revolutionära propaganda utvisades han därifrån jämte hela ryska delegationen tre dagar före tyska novemberrevolutionen. Åren 1922–1924 var han Sovjetunionens ambassadör i Kina och undertecknade 1923 samarbetsavtal med nationalistledaren Sun Yat-sen, och därefter i Wien 1924–1925, Tokyo 1925 och därefter i Genua. Till följd av stalinismens framväxt i Sovjetunionen sedan Lev Trotskij hade utmanövrerats ur partiet fråntogs Joffe alla politiska positioner, samtidigt som han blev svårt sjuk, och begick i samband med detta självmord.
Panait Istrati som deltog i festligheterna till 10-årsminnet av Oktoberrevolutionen 1917, skriver dock att Joffe sköt sig dagen efter ”för att protestera mot de småaktiga förföljelser för vilka hans vänner av oppositionsinriktningen blivit utsatta för under festerna”.[1]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 470
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Istrati, Panait (1930). Mot den fjärran elden. sid. 83
