Adolphe Thiers

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet "Thiers" omdirigeras hit. För stadsdelen i Marseille som uppkallats efter Thiers, se Thiers, Marseille. För den amerikanske mykologen med auktorsförkortningen Thiers, se Harry Delbert Thiers.
Adolphe Thiers
Adolphe Thiers par Nadar.jpg
FöddMarie-Joseph-Louis-Adolphe Thiers
15 april 1797[1][2][3]
Marseille[4][3], Frankrike
Död3 september 1877[5][6][7] (80 år)
Saint-Germain-en-Laye[4][3], Frankrike
BegravdPère-Lachaise[8]
kartor
MedborgarskapFrankrike
Utbildad vidLycée Thiers
Aix-Marseille Université
université Paul-Cézanne - Aix-Marseille III Arbcom ru editing.svg
SysselsättningAdvokat, historiker[9], journalist[9], politiker[9], författare[10]
Befattning
Stol nummer 38 i Franska akademien
Ledamot av Frankrikes nationalförsamling
Senator för tredje franska republiken[11]
Frankrikes regeringschef (1836–1836)
Frankrikes regeringschef (1840–1840)
Frankrikes regeringschef (1848–1848)
Fransk samfurste av Andorra (1871–1873)
Frankrikes president (1871–1873)
Politiskt parti
Orléanister
MakaÉlise Thiers
Utmärkelser
Storkors av Hederslegionen (1871)
Julikorsets orden
Hederslegionens stormästare
Riddare av Gyllene skinnets orden
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Namnteckning
Adolphe THIERS autograph.svg
Heraldiskt vapen
Blason président Thiers.svg
Redigera Wikidata
En ung Aldophe Thiers
Louis Adolphe Thiers från "Hemvännen" 1877.

Marie Joseph Louis Adolphe Thiers, född 16 april 1797 i Marseille, död 3 september 1877, var en fransk historiker, statsman, politiker; president 18711873.

Historikern[redigera | redigera wikitext]

Thiers skrev i sin ungdom ett stort verk om franska revolutionen. Han var även författare till ett verk om konsulatet. Histoire du consulat et de l'Empire måste ha varit en inflytelserik bok i samtiden. Den utkom på svenska från 1845, och blev även den en extraordinär framgång. Skriftserien avslutades 1862, på svenska 1863.

I sin recension av boken menar Johan Vilhelm Snellman att boken ger en klar allmän uppfattning och en uppfattning om de olika enskilda händelsernas inbördes relation. Snellman menar att Thiers största begåvning låg i en förmåga att arrangera enskilda händelser runtomkring större huvudelement; "samordnandet av händelser" var det viktigaste. Med detta torde Snellman mena att historievetenskapen inte får vara ett uppradande av fakta, utan att kunskapen om händelser i det förflutna måste bindas samman, kombineras och grupperas, så att de blir förståeliga och intressanta.[12]

Politikern[redigera | redigera wikitext]

Thiers var inrikesminister 1832 och 1834, ministerpresident 1836 och 1840, motståndare till Louis Bonaparte och andra kejsardömet.

Efter det fransk-tyska kriget utsågs han 1871 till president i den tredje franska republiken. Han slog våldsamt ner Pariskommunen samma år. Thiers var nu 74 år gammal men alltjämt frisk och verksam.[13] Han lyckades ordna finansväsendet och hans anseende gjorde det möjligt att uppta stora lån som – fram till att skatterna återigen började inflyta regelmässigt – fick täcka förvaltningskostnaderna och möjliggöra att krigsskulden raskt kunde avbetalas. Till våren 1873 var hela summan erlagd till Tyskland, och de sista tyska ockupationstrupperna hade utrymt landet. Thiers prisades av sina vänner som "territoriets befriare".[13]

Som president arbetade Thiers också med att lägga grundvalarna till ett nytt statsväsen med frihet inåt och kraft utåt. Allmän värnplikt efter preussiskt mönster infördes, och för att så snart som möjligt få till stånd en stark och övad försvarsmakt höjdes den militära tjänstetiden ända till fem år.[13] För att möjliggöra ett statsliv byggt på folkligt självstyre ansåg Thiers det nödvändigt att upphäva det napoleonska förvaltningssystemet, som lade utnämnandet av alla ämbetsmän, från ministern till kommunalordföranden, i centralregeringens hand. Under hot om att avgå i händelse av avslag genomdrev han en lag som inledde en decentralisation av förvaltningen genom att överlämna valet av mär åt kommunen och ge departementets generalråd ökad myndighet gentemot prefekten.[13]

Nationalförsamlingen var dock inte nöjd med den riktning Thiers regering tagit. Så snart krigsskulden var betald, Frankrike var utrymt av fienden och Thiers alltså syntes umbärlig, började församlingen verka för att bli kvitt honom.[13] Då han yrkade på att man nu definitivt skulle bestämma sig för republiken som det nya Frankrikes statsform, eftersom endast en konservativt styrd republik hade någon utsikt till varaktighet, beslöt majoriteten att avsätta honom. När hans ministrar i en i och för sig obetydlig fråga hamnade i minoritet med fjorton röster tvingades de avgå, och församlingen krävde i stället en ny ministär. Då Thiers inte ville utse monarkistiska ministrar och inte heller kunde handla emot det parlamentariska styrelsesättets grundsatser, återstod honom ingen annan utväg än att nedlägga sitt ämbete (den 24 maj 1873). Nationalförsamlingen valde den kände monarkisten marskalk Mac-Mahon till ny president.[14]

Thiers blev ett av karikatyrtecknaren André Gills favoritmotiv i tidskrifter som La Lune och L’Eclipse. Även Karl Marx gisslar Thiers, framför allt i Inbördeskriget i Frankrike (1871).

Sista tid[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha avsatts från presidentposten bibehöll Thiers sin plats i nationalförsamlingen, där han slöt sig till vänstra centern. Han deltog visserligen nästan aldrig i debatterna, men utövade stort inflytande på det republikanska partiet.[15] Efter att den nya republikanska författningen antagits valdes han 1876 av territoriet Belfort till senator och av Paris nionde arrondissement till medlem av deputeradekammaren. Han antog valet till deputerad, men höll endast ett enda tal i kammaren. När det reaktionära kabinettet Broglie i juni 1877 upplöste deputeradekammaren gjorde Thiers allt för att förmå det republikanska partiets olika fraktioner att hålla ihop vid de allmänna valen, som blivit utlysta till 14 oktober. Men redan före valen avled Thiers plötsligt genom slaganfall. Hans begravning, som ägde rum på kyrkogården Père-Lachaise i Paris den 8 september, gav anledning till stora republikanska demonstrationer.[15]

Statyer över Thiers restes efter hans död i Nancy (1879) och Saint-Germain-en-Laye (1880). Hans gravmonument invigdes 1887. I sitt testamente avsatte Thiers en ansenlig donation för uppförande av en byggnad (den uppfördes i Passy) till avgiftsfria bostäder under tre års tid för medellösa studenter, som dessutom fick en viss summa för att täcka andra utgifter.[15]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gil Blas, 5 september 1887, s. 3, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ Frankrikes nationalförsamling (red.), Sycomore, omnämnd som: Marie, Joseph, Louis, Adolphe Thiers, Sycomore-ID: 7032, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] www.accademiadellescienze.it, Accademia delle Scienze di Torino-ID: marie-joseph-louis-adolphe-thiers, läst: 1 december 2020.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Тьер Адольф”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
  5. ^ läs online, www.senat.fr.[källa från Wikidata]
  6. ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  7. ^ Adolphe Thiers, Encyclopædia Britannica (på engelska), Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Adolphe-Thierstopic/Britannica-Online, läs online.[källa från Wikidata]
  8. ^ Jules Moiroux, Le cimetière du Père-Lachaise, 1908, s. 326, läs onlineläs online.[källa från Wikidata]
  9. ^ [a b c] Archive of Fine Arts, person-ID på abART: 118622, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  10. ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
  11. ^ senat.fr, senat.fr-ID: senateur-3eme-republique/thiers_adolphe1814r3, läst: 23 april 2022.[källa från Wikidata]
  12. ^ Klinge 2000
  13. ^ [a b c d e] Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”386 (Världshistoria / Nya tiden efter 1815)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/6/0422.html. Läst 15 maj 2022. 
  14. ^ Hildebrand, Hans; Hjärne, Harald; Pflugk-Harttung, Julius von. ”387 (Världshistoria / Nya tiden efter 1815)”. runeberg.org. http://runeberg.org/vrldhist/6/0423.html. Läst 15 maj 2022. 
  15. ^ [a b c] ”1111-1112 (Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning)”. runeberg.org. 26 november 1919. http://runeberg.org/nfch/0586.html. Läst 15 maj 2022. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Klinge, Matti, Idyll och hot (2000)
Företrädare:
Louis Jules Trochu
President i Frankrikes nationella försvarsregering
Chef för verkställande makten
1871
Efterträdare:
Sig själv
Frankrikes president
Företrädare:
Sig själv
Chef för verkställande makten
Frankrikes president
1871–1873
Efterträdare:
Patrice de Mac-Mahon