Aktinos

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Aktinos är en infektionssjukdom som drabbar framför allt nötkreatur men ibland även hästdjur och små idisslare, till exempel tamfår. Sjukdomen innebär att det bildas var i muskel- och bindväv, oftast i tungan. Sjukdomen är inte vanlig, men i en drabbad besättning kan så mycket som 25 % av djuren vara drabbade.

Spridning[redigera | redigera wikitext]

Aktinos orsakas av bakterien Actinobacillus lignieresii, en bakterie som ingår i munhålans normalflora. Det erfordras emellertid någon form av vävnadsskada, till exempel sår, för att bakterien skall kunna ta sig in i vävnaden och därmed orsaka sjukdom.

Sjukdomsförlopp[redigera | redigera wikitext]

Det sjuka djuret uppvisar bölder, i storlek ungefär från en ärta till ett hönsägg. Bölderna kan främst ses i munhålan, på hakan eller på läpparna, men kan via blodet spridas till andra delar av kroppen, till exempel juvret. Detta gör att djuren får svårt att äta, vilket medför en gradvis nedsättning av det allmänna hälsotillståndet. Bölderna kan spricka och ger då ifrån sig ett segt, gulgrönt var.

Behandling[redigera | redigera wikitext]

Om djuret insjuknat så långt att det inte längre kan äta anses behandling vara meningslös och djuret bör då nödslaktas. I de fall där man tidigt kan konstatera aktinos sker behandlingen med sulfa eller streptomycin.

Förebyggande[redigera | redigera wikitext]

Eftersom bakterien anses finnas i djurens normala miljö bör en förebyggande behandling gå ut på att förebygga sårskador i allmänhet och särskilt på munslemhinnan. Ett sjukt djur måste omedelbart hållas åtskilt. Om djuret är behandlingbart bör det inte släppas tillbaka till den övriga besättningen förrän efter en månad efter friskförklaringen. Foderplatser, vattenkar och dylikt måste desinficeras med ett kraftigt preparat.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Får av Erik Sjödin, 2007
  • Fårhälsovård: Hälsa - sjukdom av Åsa Lindqvist, 1984
  • Praktiskt lantbruk 28: Fårens hälsovård av Sölve Johnsson, Lars Möllerberg, Olle Nilsson och Bernt Thafvelin, 1976