Albaniens geografi

Satellitbild på Albanien från juni 2000.

Albaniens geografi präglas främst av en mycket bergig terräng. Det högsta berget (2 753 meter högt) är Korab. Kustslättens klimat är av medelhavstyp med het torr sommar och sval regnig vinter. Bergsområdet har stora variationer i fråga om såväl temperatur som nederbörd. De högsta delarna får ofta över 2 000 millimeter regn och snö årligen. Bergen är delvis skogbeklädda.

Lövskogen får upp till 1 000 millimeter nederbörd, och där ovanför vidtar barrskog och högst upp alpina ängar.

Jordskalv förekommer.

Växt- och djurliv

En stor del av Albanien var en gång i tiden täckt av skog, men av den ursprungliga vegetationen återstår nu bara en bråkdel på grund av århundraden av skogsavverkning och bete. Många områden är enbart täckta av buskar och snår. Den återstående skogen består till största delen av ek, bok och tall. Bergsängar finns ovan trädgränsen. Återplantering av skog är ett primärt mål för regeringen.

Eftersom jakten tidigare var oreglerad finns det numera inte mycket vilt i Albanien utom i de avlägsnaste skogsområdena. Där förekommer björn, varg, vildsvin, guldschakal samt stengetter. Fälthare, sovmus, många mårddjur och rådjur har större utbredning. Kräldjuren omfattar sumpsköldpaddor, landsköldpaddor, ödlor och minst åtta ormarter. De längsta är eskulapsnok och ödlesnok som kan bli över två meter långa. Sandhuggormen räknas som Europas giftigaste orm.

Albanien har ett rikt fågelliv, med mer än 300 häckande eller regelbundet förekommande arter. Brun glada, ormvråk, turturduva, minervauggla, lärkor och svarthuvad sparv är karaktäristiska fåglar för Albanien.

En modern jaktlag för att bevara landets vilda djurliv antogs 1994. Efterlevnaden vad gäller bland annat fågeljakt var ännu 2009 inte så god.

Albaniens gräns

Albaniens gräns mot grannländerna är totalt 720 kilometer lång. Landet gränsar i norr till Montenegro med 172 kilometer och Kosovo 115 kilometer, i öster till Makedonien med 151 kilometer, och till Grekland med 282 km i söder.

Endast längs den 362 km långa kusten sammanfaller Albaniens gränser med naturliga formationer i landskapet. Gränserna etablerades i princip vid ambassadörskonferensen i London 1912–1913. De fastställdes av de segrande makterna år 1921, efter att landet under första världskriget ockuperats av Italien, Serbien, Grekland och Frankrike. Den grundläggande principen var att de områden som beboddes av albaner skulle tillhöra Albanien och att omgivande nationaliteter också skulle ha tydliga egna områden, till exempel makedonier i Makedonien och montenegriner i Montenegro. Det värdefulla sjödistriktet i västra Makedonien, som hade blandad befolkning, delades lika mellan Albanien, Grekland och Jugoslavien.

Hänsyn togs även till lokala ekonomiska behov, till exempel så att byar fick tillträde till sina betesområden. Viss storpolitisk hänsyn spelade också in, på en rätt abstrakt nivå, och handlade om maktbalans snarare än ekonomika intressen.

För uppdelningen av området med stora sjöar öster om det som nu är Albaniens mitt ville man att alla länderna skulle få en del av det närliggande slättlandet. Denna artificiella fördelning påverkade med nödvändighet gränserna norrut och söderut. Den gräns som går ungefär norrut från sjödistriktet följer i princip bergskedjan, men ungefär 2,5 mil väster om den högsta linjen, den som delar vattenflödena. Avvikelsen från högsta linjen gjorde att en stor albansk befolkningsgrupp i Kosovo kom att höra till Serbien.

I Albaniens nordligaste del och i de nordostliga bergsområdena förbinder gränsen de högsta bergstopparna och följer bergskedjan genom de otillgängliga Nordalbanska Alperna, på albanska Bjeshkët e Namunës. Det finns i stort sett ingen naturlig gränslinje från dessa bergsområden till Adriatiska havet. Men Shkodërsjön och ett avsnitt av floden Buna användes som Albaniens gräns mot nordväst. Söderut och mot sydväst, från sjödistriktet till Joniska havet går landets gräns mot sydost på tvärs mot landskapets naturliga linjer och korsar flera bergskammar i stället för att följa dem.

Klimat

Albaniens kust löper utmed Adriatiska havet och Joniska havet. Höglandet vilar på landets upplyfta landmassa. Breddgraderna som landet ligger på gör att man har stora variationer i väderlek under vinter och sommar. För att vara ett så litet land har Albanien ett stort antal olika klimatzoner. Det kustnära låglandet har ett typiskt medelhavsväder medan höglandet har ett kontinentalt medelhavsklimat. Vädret varierar markant mellan norr och söder, både på låglandet och i inlandet.

Albaniens södra kust.

Låglandet har milda vintrar med en medeltemperatur på 7 °C. Sommarvädret kan vara riktigt tryckande med hög luftfuktighet och en medeltemperatur på 24 °C. I de låglandets södra delar är medeltemperaturen ca fem grader högre under hela året. Temperaturskillnaderna är större än fem grader på sommaren och något lägre på vintern.

Inlandets temperaturer påverkas mer av höjdskillnader än av breddgrad eller andra faktorer. Låga vintertemperaturer i bergsområdena orsakas av den kontinentala luftmassa som dominerar väderleken i Östeuropa och på Balkan. En stor del av tiden blåser det nordliga eller nordostliga vindar. Somrarnas medeltemperaturer är lägre än i kustområdena och mycket lägre på högre höjder men fluktuationerna är större. Dagarnas högsta temperaturer i de inre bäckena och floddalarna är mycket höga medan nätterna nästan alltid är svala.

Den genomsnittliga nederbörden är kraftig, som ett resultat av mötet mellan luftflödet från Medelhavet och den kontinentala luftmassan. De möts oftast vid en punkt där terrängen höjer sig och därför faller det mesta av regnet i det centrala upplandet. De vertikala luftströmmar som skapas när luften från Medelhavet stiger är också orsak till att åskbyar är relativt vanliga. Många av dessa åskväder följs åt av starka lokala vindar och kraftiga skyfall.

Tirana 

		Jan	Feb	Mar	Apr	Maj	Jun	Jul	Aug	Sep	Okt	Nov	Dec
Medeltemp.	(℃)	7	8	11	14	18	22	25	25	22	17	13	9
Max temp.	(℃)	21	24	27	31	35	38	42	40	40	36	28	22
Min temp.	(℃)	-10	-9	-10	-1	3	6	8	8	3	6	-6	-8
Nederbörd	(mm)	132	120	100	87	99	60	28	39	73	157	152	142

När den kontinentala luftmassan är svag, faller nederbörden längre inåt landet. När det är en dominerande kontinental luftmassa, sprider sig kall luft ner på låglandet. Detta inträffar oftast på vintern. Årstidens lägre temperatur skadar olivträd och citrusfrukter och därför är dungar och trädgårdar begränsade till skyddade platser med sydliga och västliga lägen, även i områden med hög vintermedeltemperatur.

Nederbördsmängden i låglandet är i genomsnitt från 1 000 mm till mer än 1 500 mm årligen, med de högre värdena i norr. Nästan 95 procent av regnet faller under vintern.

I bergen är nederbörden mycket kraftigare: Det finns inte några exakta mått fastställda, man har mätt dem till cirka 1 800 millimeter, och på vissa ställen i de nordligaste delarna kan de mätas upp till 2 500 millimeter. Regnmängden varierar inte lika mycket med årstiden som vid kusten.

De högre bergen inåt landet tar emot mindre nederbörd än det mellanliggande höglandet. Skillnader i terräng orsakar stora lokala variationer, men detta område har den jämnaste fördelningen av nederbörd under året.

Terräng

Korab, Albaniens högsta berg.

De 70 % av landet som är bergiga är i stor utsträckning svårtillgängliga. Återstoden, ett höglänt slättland, får olika mycket nederbörd beroende på årstid och är ömsom översvämmat, ömsom uttorkat. Mycket av slättens jordmån är av föga bördigt slag, och slätten är ofta precis lika ogästvänlig som bergen. Bra jordmån och pålitlig nederbörd återfinns däremot i flodernas dalgångar bland bergen, i sjödistriktet vid den östra gränsen och i en smal, något höglänt remsa mellan kustslätterna och bergen i inlandet.

I den nordligaste delen är bergen en förlängning av de Dalmatiska/Dinariska alperna, mer specifikt den Montenegrinska kalkstensplatån. Floderna har djupa dalgångar med odlingsbara stränder, men floderna är generellt inte användbara för båttransporter och fungerar i större utsträckning som hinder än som hjälp vid transporter i bergslandet. Vägnätet är dåligt och glest, och bristen på interna kommunikationer och kontakt med omvärlden ledde till att ett stamsamhälle levde i denna region i århundraden. Först efter andra världskriget gjordes ordentliga försök att inlemma dessa folk i den albanska nationen.

Ett låglänt kustnära bälte sträcker sig från den norra gränsen söderut till trakten av Vlora. Det är i genomsnitt i storleksordningen femton kilometer brett, men vidgar sig på vissa platser upp till femtio kilometer, som i Elbasan-området i centrala Albanien. Den naturliga vegetationen utgörs av låga buskar av varierande täthet, men det finns även sankmarksområden och områden där erosionen gjort marken praktiskt taget omöjlig att odla. Det land som sticker upp något mer och åtnjuter regelbunden nederbörd, som vid kullarna nedanför det centrala höglandet, är däremot lättodlat. På praktiskt taget alla platser där konstbevattning kan ordnas används mark som annars skulle vara för torr som odlingsmark.

Öster om det låglänta kustnära bältet ligger det centrala höglandet, som kallas Çermenikë. Området ligger i allmänhet på en höjd av mellan 300 och 900 meter med några enstaka toppar över 1500 meter. Markrörelser längs den förkastning som ungefärligt utgör den västra gränsen av det centrala höglandet, mot det låglänta kustnära området, orsakar många och stundtals kraftiga jordbävningar.

Även om det centrala höglandet karaktäriseras av otillgänglig terräng och vissa höjder är den första bergskedjan öster om Adriatiska havet en formation dominerad av serpentinsten som sträcker sig genom nästan hela riket, från de norra albanska alperna ner till Grekland, söder om Korçë. I denna zon finns det många områden där skarpskurna berg av kalksten och sandsten även om bergskedjan i huvudsak karaktäriseras av rundade berg.

De östligaste bergen är de resligaste med Albaniens högsta topp, Korab, 2764 meter över havet. Tillsammans med de albanska alperna och serpentinzonen utgör den östra bergskedjan den mest otillgängliga terräng som finns på Balkanhalvön.

De tre sjöarna i det östligaste Albanien, Ohridsjön, den stora och lilla Prespasjön, är avlägsna och pittoreska. Terrängen i närheten är inte särskilt brant, och har en större population än annan inlandsdel i landet. Albaniens östra gräns passerar genom Ohridsjön; allt förutom ett litet stycke av lilla Prespasjön ligger i Grekland; punkten varvid de tre statsgränserna möter varandra ligger i Prespasjön. Markytan på de båda stora sjöarna är ungefär 260 kvadratkilometer vardera medan lilla Prespasjön är ungefär en femtedel mindre. Ohridsjön är 695 m ö.h. medan den stora och lilla Prespasjön är 855 m ö.h.

De södra bergskedjorna är mera tillgängliga än serpentinzonen, det östra höglandet eller de nordalbanska alperna. Övergången till låglandet är mindre dramatiskt och de odlingsbara dalgångarna är bredare. Kalksten, den dominerande mineralen, är anledningen till de branta klipporna och det klara vattnet i kustlinjen sydöst om Vlora. Erosion av en blandning av mjukare sten har orsakat sedimentet att bilda bredare dalar i de södra bergen än i övriga landet. Denna terräng gav upphov till större markinnehav och påverkade därav de sociala strukturerna i södra Albanien.

Administrativ indelning

Albanien är uppdelat i tolv prefekturer och 36 distrikt. Residensstäderna i prefekturerna är även centralorter i sina distrikt. Huvudstaden Tirana har likt många andra huvudstäder en speciell status. Det finns även flera andra städer.

Miljöproblem

Sophög vid Albaniens berg.

Sophög vid Albaniens kust.

Många av Albaniens miljöproblem orsakas av landets ekonomiska situation. Många fattiga människor tvingas utnyttja naturresurserna genom exempelvis tjuvfiske, olaga skogsavverkning och sopor kastas i naturen utan hänsyn till konsekvenserna. Miljöförstöring orsakas alltså inte av fabriker och industrier utan det är människors fattigdom som till stor del påverkar miljön.

• Ett problem som snarast måste lösas är den omfattande avverkningen av Albaniens skogar. Det uppskattas att 50 000 hektar skog har avverkats utan tillstånd.
• Byggnader byggs ofta utan tillstånd vilket orsakar problem med infrastrukturen när det inte finns vatten, elnät och avlopp anslutet. Samtidigt rivs det hus i samma kaotiska tillstånd när man behöver använda marken till något annat.
• I vissa städer bor många människor i undermåliga bostäder utan vare sig vatten eller avlopp.
• För turister rekommenderas inköp av vatten på flaska då vattenledningsvatten ibland kan vara giftigt eller ohälsosamt.
• De fordon som importeras är oftast av äldre modell. 80 % av alla bilar i Albanien körs på diesel. De äldre bilarna släpper ut koldioxid som förorenar luften.
• Slutligen är jorderosion ett problem.

På kort sikt ser inget ut att förändras, för även flera djurarter skräms bort av miljöförstöringen och söker sig till hälsosammare miljöer. Det krävs kunskap, vilja och pengar för att få en bättre miljö i Albanien. Kritiker menar att lagstiftningen måste skärpas och miljöfarligt beteende bestraffas. Fattiga måste också få information om hur miljöfarligt beteende hotar deras egen hälsa.

Naturskydd

Albanien hade 1997 ett trettiotal naturskyddade områden, inklusive tio nationalparker. De flesta är dock små till ytan, exempelvis är nationalparken Bredhi i Drenoves 14 km² stor och Bredhi i Hotoves 12 km². Albaniens enda halvö Karaburun är det största naturreservatet, och upptar en yta av 200 km².

Dränering

Karta över viktiga floder i Albanien.

Nästan all nederbörd som faller över Albanien hamnar i floder, som når kusten utan att någon gång lämna landet. I norr är det bara ett enda mindre vattendrag, som lämnar Albanien. I söder fortsätter en ännu mindre bäck in i Grekland. Eftersom vattendelaren ligger öster om Albaniens gräns mot grannländerna, avvattnas en ansenlig mängd vatten från dessa genom Albanien.

En stor del av Drinidalgången som genomflyts av Bardhë (Vita Drini), — kallad Beli Drim av serberna — går genom Kosova, tvärs över Albaniens nordöstra gräns. Delar av flodens lopp har kanjonkaraktär. De tre sjöarna i öster, som Albanien delar med grannländerna, liksom de bäckar som mynnar i dessa sjöar, avrinner genom Drini i Zi (Svarta Drini). Vjosas avrinningsområde sträcker sig nästan sjuttiofem kilometer in i Grekland.

Med undantag för Svarta Drini (Drini i Zi), som rinner norrut och bildar ett avrinningsområde för hela östra gränsregionen innan den vrider västerut mot havet, rinner de flesta av floderna i norra och mellersta Albanien ganska rakt västerut mot havet. Med sina flodlopp skär de genom bergsryggar snarare än att rinna runt och förbi dem. Denna, som det förefaller geohydrologiska omöjlighet, har uppstått genom att höglandet ursprungligen höjdes utan att veckas särskilt mycket. Floderna kom att bildas vid den tiden, men sammanpressningen och veckningen av platån till bergsryggar hände senare. Veckningsprocessen var på många ställen snabb nog för att dämma upp floderna tillfälligt. De bildade sjöar, som blev kvar till dess avrinningen nedströms blev kraftig nog att tömma dem. Detta händelseförlopp skapade många av de inre bassänger som är typiska för den albanska geografin. Under den tid de tillfälliga sjöarna fanns kvar, avsattes tillräckligt mycket sediment i dem för att bilda grund för den bördiga jorden. Veckningsprocessen var sällan snabb nog för att tvinga vattenströmmarna till radikalt avvikande flodlopp.

Skyfall i höglänta områden och de synnerligen oregelbunda säsongflöden som är typiska för nästan alla landets vattendrag minskar dessas ekonomiska värde. Floderna eroderar bergen, och de sediment som bildas bygger på avsättningar på slätterna så att dessa översvämmas vid lokala regnväder. När markerna förtorkar och behöver konstbevattnas är floderna vanligen torra. Fyllda floders våldsamma lopp gör reglering besvärlig, och de är inte segelbara. Buna är ett undantag. Den är uppmuddrad mellan Shkodër och Adriatiska havet, och är farbar för mindre fartyg. I motsats till källområdena i bergstrakterna, där floderna håller sig till bestämda fåror, ändrar de ständigt sina lopp på de lägre slätterna, där de ödelägger lika mycket mark som de skapar.

Drini är den största floden, och den som har den mest konstanta vattenföringen. Den fylls av smältande snö från bergen i norr och öster och av de över området mer jämnt fördelade regnperioderna. Vattenföringen varierar därför inte på det extrema sätt, som är karakteristiskt för nästan alla andra av landets floder. Vattenföringens säsongvariationer är inte större än ungefär 30 %. Längs sina cirka 282 kilometer avvattnar Drin inemot 5 957 kvadratkilometer inom Albanien. Eftersom den har tillflöden även från den adriatiska sidan av vattendelaren i Kosovo och genom de tre gränssjöarna (den stora Prespasjön har ett underjordiskt utflöde till Ohridsjön) omfattar hela vattensystemet ungefär 15 540 kvadratkilometer. En av de större floderna är Shkumbi.

Vjosafloden i södra Albanien.

Semani och Vjosa är de enda floder som är längre än 160 kilometer. De har tillsammans avrinningsområden som är större än 2 600 kvadratkilometer. Dessa floder dränerar de södra regionerna och, återspeglande den säsongmässiga fördelningen av regnet, bildar störtfloder på vintern och är nästan uttorkade på sommaren, trots deras längd. Samma varierande flöde karakteriserar även de många kortare vattendragen. På sommaren har de flesta ett flöde mindre än en tiondel av medelvattenföringen vintertid, såvida de inte är helt torra.

Även om sedimenten som förs ner av störtfloderna i bergsområdena fortsätter att avsättas, så förhindrar de nya sedimenten exploatering. Flodbäddarna stiger när silt avsätts i dem och blir till sist högre än den omgivande terrängen. Flodbäddar som skiftar lopp försvårar utvecklingen i många områden. Gamla flodbäddar blir till hinder för en ordentlig dränering och skapar våtmarker och kärr. Det är svårt att bygga vägar eller järnvägar över låglänta områden som ofta måste betraktas som impediment.

Statistik

MONTENEGRO Kosovo MAKEDONIEN GREKLAND ITALIEN TIRANA Tropoja Kukës Shkodra Shëngjini Lezha Peshkopia Durrës Elbasan Lushnja Pogradec Fier Berat Korça Vlora Tepelena Gjirokastra Saranda Butrint Adriatiska havet Otrantosundet Joniska havet Jezerca (2 694 m) Korab (2 753 m)

map

Geografisk läge

I sydöstra Europa, på västra sidan av Balkanhalvön vid Adriatiska och Joniska havet.

Geografiska koordinater

41°00′ N 20°00′ E

Kartreferens

Europa

Area

totalt: 28 748 km²

land: 27 398 km²

vatten: 1 350 km²

Area - komparativ

Sverige: ungefär lika stort som Småland.

Danmark: ungefär lika stort som Jylland.

Landgräns

totalt: 720 km

riksgränser: 282 km med Grekland, 151 km med Makedonien (republiken), 114 km med Kosovo och 173 km med Montenegro).

Kust

362 km

Maritima anspråk

kontinentalsockel: 200 sjömil

territorialvatten: 12 sjömil

Högsta och lägsta punkt

lägsta punkt: Adriatiska havet (0 meter)

högsta punkt: Korab (2 753 meter)

Naturtillgångar

olja, naturgas, kol, krom, koppar, järn, timmer, nickel, vattenkraft.

Landanvändning

odlingsbar mark: 21 %

året-runt odlingar: 5 %

året-runt betesmarker: 15 %

skog: 38 %

övrigt: 21 % (1993)

Konstbevattnade områden

3 400 km² (1998)

Naturkatastrofer

Jordbävningar; tsunamier förekommer längs kusten i södra Albanien.

Miljö

Jorderosion och vattenförorening med mera

Se även

• Albanska prefekturer
• Albanska distrikt
• Albanska städer
• Albaniens turism
• Albaniens ytterpunkter

Referenser

Källor

• Artikeln innehåller material från Kongressbiblioteket, publicerat av ett amerikanskt statligt departement och som får användas fritt (public domain). En del av materialet om Albanien är från CIA World Factbook, 2000 års upplaga.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Geography of Albania, 16 november 2010.

• Focus. Stockholm: Resumé focus. 1994-1995. Libris 4342511 
• NE.se [Elektronisk resurs]. Malmö: Nationalencyklopedin. 2000-. Libris 9789693 
• (på engelska) Britannica online [Elektronisk resurs]. Chicago, IL: Britannica Online. 1994-. Libris 4097005 
• (på engelska) Country studies [Elektronisk resurs]. [Washington, D.C.]: Library of Congress, Federal Research Division. 1997-. Libris 11781789. http://lcweb2.loc.gov/frd/cs/ 
• (på engelska) The world factbook [Elektronisk resurs]. Washington, D.C.: Central Intelligence Agency. 199?-. Libris 10245134. http://link.libris.kb.se/sfxbibsam?url_ver=Z39.88-2004&ctx_ver=Z39.88-2004&ctx_enc=info:ofi/enc:UTF-8&rfr_id=info:sid/sfxit.com:opac_856&url_ctx_fmt=info:ofi/fmt:kev:mtx:ctx&sfx.ignore_date_threshold=1&rft.object_id=110978977562195&svc_val_fmt=info:ofi/fmt:kev:mtx:sch_svc&svc.fulltext=yes&