Aldermanns arvinge

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Aldermanns arvinge
FörfattareGabriella Håkansson
OriginalspråkSvenska
LandSverige Sverige
Genrehistorisk roman
FörlagAlbert Bonniers förlag
Utgivningsår2013
Del i serie
Efterföljs avKättarnas tempel

Aldermanns arvinge är den första delen i en trilogi av den svenska författaren och litteraturkritikern Gabriella Håkansson, som utgavs 2013Albert Bonniers förlag. Efterföljaren, Kättarnas tempel, utkom 2014.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Romanen utspelar sig i 1800-talets London. William Aldermann är föräldralös men har ärvt en stor förmögenhet och växer upp i ett palats på Harley Street. Förutom förmögenheten har han ärvt en anarkistisk idétradition och på Aldermanns axlar vilar ansvaret att förkasta Gud, lagarna och staten samt göra revolution. En gammal vän till Williams fader dyker upp i London och vill återupprätta faderns sällskap Dilettanti. Fadern har gömt undan sina planer, och nu måste man leta upp dem. Samtidigt försöker andra förhindra sällskapet från att återuppstå och istället ta kål på idétraditionen. William slits mellan dessa båda krafter.

Mottagande[redigera | redigera wikitext]

Romanen fick ett blandat mottagande av kritikerna. Mycket positiv var Carl-Johan Malmberg i Svenska Dagbladet som jämförde den med Umberto Ecos lärda medeltidsroman Rosens namn och Susan Sontags Vulkanälskaren om engelska antikälskare på 1700-talet. Han skrev att ”den är storslagen i sin intrig, omsorgsfull i sina detaljer, lärd utan att vara docerande, stilistiskt ett kraftprov, ja, helt enkelt häpnadsväckande”.[1] Claes Wahlin i Aftonbladet hade vissa invändningar mot att författaren ibland förklarar för mycket för läsaren om tidsepoken, men ansåg ändå att det är ett imponerande verk; ”en fresk över ett döende samhällsskikt, bitvis magnifik i sitt anslag och med ett elastiskt och drivet språk” och där ”tematiken (frihetsproblemet, samlandet, dödligheten och erotiken) elegant har vävts in hos de olika romanpersonerna och deras inbördes relationer”.[2] Maria Edström i Sveriges Radios Kulturnytt tyckte att romanen hade sitt största intresse i skildringen av tidsepoken men invände att hon aldrig riktigt rycktes med av någon spänning i berättelsen.[3] Direkt negativ var Victor Malm i Expressen som under rubriken ”Epik utan liv” tyckte att romanen är en naiv, klichéfylld och livlös berättelse som mer visar upp författarens föreställning av epoken än att den ger en levande och autentisk bild av den.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carl-Johan Malmberg (23 augusti 2013). ”Stilistiskt kraftprov av Gabriella Håkansson”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/litteratur/stilistiskt-kraftprov-av-gabriella-hakansson_8446278.svd. Läst 12 maj 2014. 
  2. ^ Wahlin, Claes (23 augusti 2013). ”Historiska lustar i mustigt verk”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article17339387.ab. Läst 12 maj 2014. 
  3. ^ Maria Edström (23 augusti 2013). ”Gabriella Håkansson: Aldermanns arvinge”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5624683. Läst 12 maj 2014. 
  4. ^ Viktor Malm (23 augusti 2013). ”Epik utan liv”. Expressen. http://www.expressen.se/kultur/epik-utan-liv/. Läst 12 maj 2014.