Aleksej Navalnyj

Från Wikipedia
Aleksej Navalnyj
Aleksej Navalnyj
Aleksej Navalnyj år 2012.
Född4 juni 1976 (47 år)
Ryssland Butyn utanför Moskva
NationalitetRyssland Rysk
Känd förPolitisk och social aktivism, bloggande
MakaJulia Abrosimova (2000– )

Aleksej Anatoljevitj Navalnyj (ryska: Алексей Анатольевич Навальный), född 4 juni 1976 i Butyn strax väster om Moskva, är en rysk politisk aktivist och bloggare. Hans blogg och de demonstrationer han organiserat har riktat udden mot korruptionen och partiet Enade Ryssland – ett parti han kallat ”Tjuvarnas och bedragarnas parti”. Sedan 2021 sitter Navalnyj i fängelse. Människorättsorganisationen Amnesty International hävdar att han är samvetsfånge.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Barndom och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Aleksej Navalnyj föddes 1976 i Butyn, en militärstad nära Moskva, men tillbringade barndomens somrar hos släktingar i Ukraina.[2] Hans föräldrar är Anatolij Ivanovitj Navalnyij och Ljudmila Ivanovna Navalnaja, född Abrossimova.[3] 1993 flyttade Navalnyj till Moskva för att läsa juridik och tog examen fem år senare. Han fortsatte sedan att läsa på "Russian Federation’s Financial University"[förtydliga].[2] 2001 tog han en examen i ekonomi.[3]

Tiden i Jabloko[redigera | redigera wikitext]

Efter en sex månaders praktik på Yale University’s World Fellows Program återvände han till Ryssland och gick med i liberala partiet Jabloko där han efter några år blev den ledande figuren i partiets Moskvadistrikt. 2007 uteslöts han på grund av sitt samröre med nationalistiska grupperingar såsom "Russian National Democratic Movement" (NAROD) som samarbetade med det numera förbjudna "Movement against Illegal immigration" och hans stöd till rörelsen Chvatit kormit Kavkaz ("Sluta mata Kaukasus").[2][4][5] Han deltog även i "Ryska marschen", en årlig parad på högerkanten som använder slagord som "Ryssland åt ryssarna". Sedan 2012 har han inte deltagit i denna parad.[6] Navalnyj själv hävdar att han fick lämna partiet eftersom han krävde partiledaren Grigory Yavlinskys avgång.[2] Navalnyjs nationalistiska tendenser visade sig också i samband med Georgienkriget 2008 där han stod på Rysslands sida. Navalnyj krävde att georgier i Ryssland skulle deporteras och kallade dem för "gnagare". Även i Transnistrien stödjer han proryska grupper och angående Krimhalvön sa han i en intervju att han inte skulle ge tillbaka området om han blev president.[7]

Kampen mot korruption[redigera | redigera wikitext]

Efter Navalnyjs utträde ur Jabloko engagerade han sig i kampen mot korruption.[2] I december 2010 grundade han Rospil, ett mycket omtalat projekt och webbsajt med målet att avslöja och anmäla korruption i samband med offentliga upphandlingar. Rospil, som har flera heltidsanställda jurister, finansieras helt genom gräsrotsfinansiering.[3] Genom att bli aktieägare i statliga företag kunde han begära ut dokument för att avslöja korruption i flera statliga bolag.[2] Ett exempel på detta var banken VTB som köpte ett stort antal kinesiska oljeborrningsanläggningar, en händelse som blev mycket omtalad.

Navalnyj har initierat flera onlineprojekt såsom RosYama ("Ryskt hål"), en webbsida som ger medborgare möjligheten att informera trafikpoliser om farliga grophål. Projektet RosZhKKh hjälper hyresgäster som har svårigheter att få sina hem reparerade. 2011 grundade han "Anti-Corruption Foundation" för att avslöja storskalig korruption inom regeringen.[2] Valet till Duma 2011 ledde till demonstrationer mot valfusk där Navalnyj och 300 andra arresterades för att ha organiserat otillåtna protester. Efter 15 dagar i fängelse talade han inför cirka 70 000 människor och kallade partiet Enade Ryssland för "ett parti av skurkar och tjuvar". Dessa händelser ökade hans popularitet: i april 2011 visste sex procent av ryssarna vem Navalnyj var, ett år senare hade denna siffra ökat till 25 procent. Navalnyj förblev en populär talare på flera protester och var efterfrågad av både rysk och internationell press.[2] I april 2012 blev Navalnyj utnämnd av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer.[8]

2010 anklagades Rospil för att ha använt ryska statssymboler på ett illegalt sätt och 2011 stämdes Navalny av affärsmannen Vladan Stepanov efter att Navalny hade laddat upp en video om där Stepanov anklagas för bedrägeri. Navalny dömdes för förtal och fick betala 100 000 rubel (drygt 11 000 SEK[9]). De följande åren anklagades Navalny flera gånger för bedrägeri, dock utan att resultera i någon konkret dom.[2] I juli 2013 dömdes Navalny för att ha förskingrat pengar när han hade varit rådgivare till guvernören i Kirov år 2009.[10] Den 18 juli 2013 dömdes han till fem års fängelse för förskingring, men straffet omvandlades till villkorlig dom. Högsta domstolen skickade tillbaka ärendet för en ny rättegång i Kirov, där han åter dömdes i februari 2017. EU:s utrikeschef Catherine Ashtons talesperson framförde att hon var ”oroad över den fällande domen”.

Politisk aktivitet sedan 2013[redigera | redigera wikitext]

Navalnyj ställde upp i borgmästarvalet i Moskva 2013, fick 27 procent av rösterna och kom därmed tvåa efter den sittande borgmästaren, Enade Rysslands Sergej Sobjanin.[11] Will Englund (Washington Post) förklarar Navalnyjs popularitet både med Navalnyjs kamp mot korruption men även hans kritiska inställning mot arbetskraftsinvandring som enligt Englund har ett starkt stöd bland Moskvaborna.[12] Navalnyj avslöjade i december 2016 att han tänkte kandidera i presidentvalet i Ryssland 2018. Han öppnade kampanjkontor i Sankt Petersburg, där han bland annat samlade in namnunderskrifter till stöd för sin kampanj, men förskingringsdomen medförde att han inte tilläts kandidera.[13][14]

Navalnyj arrangerade den 26 mars 2017 en demonstration i Moskva där tiotusentals människor slöt upp, över 1 000 personer greps, däribland Navalnyj. Många som deltog var minderåriga. Demonstrationerna beskrevs som de största missnöjesyttringarna mot den politiska ledningen på många år och många av demonstranterna skanderade krav på ett Ryssland utan president Vladimir Putin.

Navalnyj greps av polis den 12 juni 2017 inför antikorruptionsdemonstrationer i Moskva och dömdes till en månads fängelse för att ha organiserat olovliga sammankomster. Demonstrationen saknade tillstånd. Stadens myndigheter hade gett klartecken till demonstrationen på Sacharovgatan, men Navalnyj manade mindre än ett dygn innan att demonstrationen skulle inledas på Tverskajagatan, som leder fram till Kreml, men den var redan upptagen av en historisk festival som del av firandet av Rysslands dag. Några tusen demonstranter samlades i stället vid Pusjkintorget i centrala Moskva, där polisen grep minst 825 personer.[15] Demonstrationer mot korruption hölls i omkring 180 ryska städer över hela Ryssland. Störst var anslutningen i Novosibirsk, där runt 3 000 människor hade samlats. Mindre protestaktioner rapporterades från flera städer, från ryska Fjärran Östern till Sankt Petersburg, där runt 1 000 människor hade samlats och omkring 500 greps. Totalt greps 1 000 personer runt om i Ryssland.

Förgiftning[redigera | redigera wikitext]

Den 20 augusti 2020 fördes Navalnyj till sjukhus efter att ha förgiftats med nervgiftet novitjok på en flygresa från Tomsk till Moskva.[16] Giftattacken tros ha varit politiskt motiverad. Navalnyj överlevde attacken.[17] Kreml förnekar att ryska staten är inblandad i attacken. EU och Nato kräver att Ryssland går med på en oberoende internationell utredning av fallet.[18] Den 22 augusti 2020 fördes han till Tyskland i ett ambulansflygplan.[19]

Återkomst till Ryssland[redigera | redigera wikitext]

Den 17 januari 2021 flög Aleksej Navalnyj tillbaka till Moskva, varpå han greps.[20] Den 2 februari 2021 dömde en domstol i Moskva Navalnyj till tre och ett halvt års fängelse.[21] Därutöver, den 22 mars 2022, dömdes han till nio års fängelse för förskingring och domstolstrots.[22] Den 4 august 2023 dömdes Navalnyj till ytterligare 19 års fängelse för bland annat hets till extremistisk verksamhet.[23][24]

Politiska positioner[redigera | redigera wikitext]

Navalnyj är ledare för oppositionspartiet "Russia of the Future" och har initierat "Anti-Corruption Foundation". Han fick större uppmärksamhet när han avslöjade oegentligheter inom den ryska politiken och statsägda företag.[25] Han har kallat Putins parti Enade Ryssland för "skurkarnas och tjuvarnas" parti.[26] Navalnyj har blivit arresterad flera gånger och varit föremål för undersökningar, enligt Navalnyj själv är gärningarna mot honom politiskt motiverade.[25]

Navalnyj har från flera håll anklagats för att ha nationalistiska tendenser. Under hans tid i liberala partiet Jabloko (1999-2007) betonade han ett mer nationalistiskt budskap vilket ledde till en konflikt med partiledningen och så småningom uteslöts han från partiet på grund av kontroversiella kommentarer om invandring och på grund av hans deltagande i Ryska marschen, en demonstration som samlar Putinmotståndare och där även högerextremister ingår.[26] Han har krävt flera gånger att illegala invandrare borde deporteras och under 2011 års upplaga av Ryska marschen kallade han illegal invandring för ett problem, en position som han bekräftade i en intervju från januari 2013. Engelina Tareyeva, som har jobbat ihop med Navalnyj under hans tid i Jabloko, kallade honom för "Rysslands farligaste man". Navalnyj själv har avvisat Tarayevas anklagelser och menar att en diskussion kring etnicitet inte behöver leda till nynazism.[27][28] Per Leander och Aleksej Sachin har kallat Navalnyj för högerpopulist och såg likheter mellan Navalnys krav på visumtvång för arbetskraftsinvandrare och Donald Trumps planer på att bygga en mur mot Mexiko. Navalnyj har varit med i en reklamfilm för ”Den nationella ryska befrielserörelsen” där han pratar om att skjuta skadedjur samtidigt som bilder på människor från Kaukasus visas.[29] I en intervju med The Guardian från 2017 sade Navalnyj att han inte ångrar att han gjorde dessa videoklipp.[30] Rysslands övertagande av Krimhalvön 2014 kommenterade han med orden "Krim är vårt".[31]

Navalnyj har uttalat stöd för samkönade äktenskap. Han har kritiserat Putins antihomolag och sa 2017 att ”Det finns inget sådant som homosexuell propaganda. Det uppfanns för att skapa en fiende som distraherar från andra problem i samhället.” [32]

Navalnyj stöttar Greta Thunberg och har tillgängnat henne ett avsnitt på sin Youtubekanal.[33][34]

Han är en av få ryska politiker som uttalat sig till stöd för Black Lives Matters protester mot rasism.[35]

Privatliv[redigera | redigera wikitext]

Navalnyj är gift med Julia Navalnaja (född Abrosimova) sedan 2000. Paret har två barn.[36]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Aleksej Navalnyj är samvetsfånge”. www.amnesty.se. https://www.amnesty.se/aktuellt/aleksej-navalnyj-ar-samvetsfange/. Läst 4 augusti 2023. 
  2. ^ [a b c d e f g h i] ”Alexei Navalny” (på amerikansk engelska). GeoHistory. 23 oktober 2017. https://geohistory.today/alexei-navalny/. Läst 19 januari 2021. 
  3. ^ [a b c] ”Navalny's Campaign 2018. How it was” (på engelska). Пора выбирать — Алексей Навальный. Arkiverad från originalet den 1 februari 2021. https://web.archive.org/web/20210201053027/https://2018.navalny.com/. Läst 19 januari 2021. 
  4. ^ Rysslandsjournalisten Anna-Lena Lauréns blogg, 2011-11-03
  5. ^ Aleksej Navalnyj, en högernationalist i demokratins tjänst
  6. ^ ””Navalnyj är ingen nationalist, han är ett politiskt djur””. DN.SE. 25 januari 2021. https://www.dn.se/varlden/navalnyj-ar-ingen-nationalist-han-ar-ett-politiskt-djur/. Läst 25 januari 2021. 
  7. ^ Tim Ogden. ”Why Navalny may not be a friend of the West”. www.spectator.co.uk. https://www.spectator.co.uk/article/why-navalny-may-not-be-a-friend-of-the-west. Läst 20 januari 2021. 
  8. ^ Time Magazines artikel om Navalnyj 2012-04-18
  9. ^ ”currency converter - Sök på Google”. www.google.com. https://www.google.com/search?q=currency+converter&rlz=1CAXTLW_enDE750DE755&oq=currency+&aqs=chrome.1.69i57j0i131i433l2j0j0i395l6.4048j1j1&sourceid=chrome&ie=UTF-8. Läst 19 januari 2021. 
  10. ^ ”Russia: Alexei Navalny found guilty of embezzlement” (på engelska). the Guardian. 18 juli 2013. http://www.theguardian.com/world/2013/jul/18/alexei-navalny-found-guilty-embezzlement. Läst 19 januari 2021. 
  11. ^ CNN, By Jill Dougherty. ”Sergei Sobyanin wins Moscow mayoral election”. CNN. https://www.cnn.com/2013/09/09/world/europe/russia-mayor-election/index.html. Läst 20 januari 2021. 
  12. ^ Englund, Will (25 augusti 2013). ”Moscow’s race for mayor heats up” (på amerikansk engelska). Washington Post. ISSN 0190-8286. https://www.washingtonpost.com/world/europe/moscows-race-for-mayor-heats-up/2013/08/25/7d30d2ae-0b40-11e3-89fe-abb4a5067014_story.html. Läst 20 januari 2021. 
  13. ^ Sveriges Radio: Aleksej Navalnyj döms till fem års fängelse (Publicerat 18 juni 2013, kl. 12.15)
  14. ^ Oppositionsledare Navalnyj förklaras skyldig - SVT
  15. ^ Putin critic Alexei Navalny 'detained' before Moscow protest - BBC
  16. ^ Wicklén, Johan (6 oktober 2020). ”Förgiftningen av Aleksej Navalnyj – detta har hänt”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/forgiftningen-av-aleksej-navalnyj-detta-har-hant. Läst 22 januari 2021. 
  17. ^ Nyheter (14 september 2020). ”Tyska sjukhuset: Förgiftade Navalnyj har börjat att gå”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/tyska-sjukhuset-forgiftade-navalnyj-har-borjat-att-ga. Läst 14 september 2020. 
  18. ^ ”Nato fördömer misstänkt rysk förgiftning mot Aleksej Navalnyj”. SVT Nyheter. 4 september 2020. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj. Läst 5 september 2020. 
  19. ^ Amanda Skagerström Lindau, Madelene Fensby (22 augusti 2020). ”Aleksej Navalnyj har landat i Tyskland” (på svenska). SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyj-ford-fran-ryska-sjukhuset-i-ambulans. Läst 17 mars 2023. 
  20. ^ ”Navalnyj har landat i Moskva – greps av polis på flygplatsen”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/navalnyj-atervander-till-ryssland-riskerar-gripas/. Läst 17 januari 2021. 
  21. ^ Persson, Ida; Wikén, Erik (2 februari 2021). ”Aleksej Navalnyj döms till fängelse”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/navalnyj-i-ratten-polisen-griper-anhangare. Läst 2 februari 2021. 
  22. ^ ”Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj dömd till ytterligare nio års fängelse i Ryssland”. www.amnesty.se. https://www.amnesty.se/aktuellt/oppositionsledaren-aleksej-navalnyj-domd-till-ytterligare-nio-ars-fangelse-i-ryssland/. Läst 4 augusti 2023. 
  23. ^ ”Alexei Navalny: Russian opposition leader handed further 19 year jail term” (på brittisk engelska). BBC News. 4 augusti 2023. https://www.bbc.com/news/world-europe-66408444. Läst 4 augusti 2023. 
  24. ^ Nyheter, S. V. T.; Christensen, Tove; Nyberg, Hanna (4 augusti 2023). ”Ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj döms till ytterligare 19 års fängelse”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryska-oppositionsledaren-aleksej-navalnyj-vantas-fa-ytterligare-20-ars-fangelse. Läst 4 augusti 2023. 
  25. ^ [a b] Welle (www.dw.com), Deutsche. ”Alexei Navalny: Most Russians don't care about his work, poll shows | DW | 05.11.2019” (på brittisk engelska). DW.COM. https://www.dw.com/en/alexei-navalny-most-russians-dont-care-about-his-work-poll-shows/a-51114579. Läst 19 januari 2021. 
  26. ^ [a b] Taylor, Adam; Mellen, Ruby. ”Who is Alexei Navalny, the Kremlin critic discharged from German hospital month after poisoning” (på amerikansk engelska). Washington Post. ISSN 0190-8286. https://www.washingtonpost.com/world/2020/08/20/who-is-alexei-navalny-kremlin-critic-coma-after-suspected-poisoning/. Läst 19 januari 2021. 
  27. ^ Coalson, Robert (29 juli 2013). ”Is Aleksei Navalny a Liberal or a Nationalist?” (på amerikansk engelska). The Atlantic. https://www.theatlantic.com/international/archive/2013/07/is-aleksei-navalny-a-liberal-or-a-nationalist/278186/. Läst 19 januari 2021. 
  28. ^ ”Moscow nationalist rally hears attack on Putin party” (på brittisk engelska). BBC News. 4 november 2011. https://www.bbc.com/news/world-europe-15596400. Läst 19 januari 2021. 
  29. ^ ”KULTUR: Dubbla måttstockar”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/rLeKeR. Läst 19 januari 2021. 
  30. ^ ”Alexei Navalny on Putin's Russia: 'All autocratic regimes come to an end'” (på engelska). the Guardian. 29 april 2017. http://www.theguardian.com/world/2017/apr/29/alexei-navalny-on-putins-russia-all-autocratic-regimes-come-to-an-end. Läst 21 februari 2021. 
  31. ^ ”Alexei Navalny: Russia's vociferous Putin critic” (på brittisk engelska). BBC News. 18 januari 2021. https://www.bbc.com/news/world-europe-16057045. Läst 19 januari 2021. 
  32. ^ ”Putin’s arch rival and one of Russia’s rare pro-LGBT+ politicians in coma after suspected poisoning” (på brittisk engelska). PinkNews - Gay news, reviews and comment from the world's most read lesbian, gay, bisexual, and trans news service. 20 augusti 2020. https://www.pinknews.co.uk/2020/08/20/alexei-navalny-poisoning-russia-opposition-putin-coma-lgbt/. Läst 22 januari 2021. 
  33. ^ ””Navalnyj är ingen nationalist, han är ett politiskt djur””. DN.SE. 25 januari 2021. https://www.dn.se/varlden/navalnyj-ar-ingen-nationalist-han-ar-ett-politiskt-djur/. Läst 26 januari 2021. 
  34. ^ ”Навальный: все ненавидят Грету Тунберг - YouTube” (på ryska). youtube.com. 28 september 2019. https://www.youtube.com/watch?v=Ulz28cp9fJ8. Läst 26 januari 2021. 
  35. ^ ”Do Black Lives Matter in Russia? | Russia Matters”. www.russiamatters.org. https://www.russiamatters.org/analysis/do-black-lives-matter-russia. Läst 22 januari 2021. 
  36. ^ ”Kan Julia Navalnaja ta över makens kamp i Ryssland?”. DN.SE. 22 januari 2021. https://www.dn.se/varlden/kan-julia-navalnaja-ta-over-makens-kamp-i-ryssland/. Läst 22 januari 2021. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Aleksej_Navalnyj&oldid=53861843”