Moderaterna

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Allmänna Valmansförbundet)
Hoppa till: navigering, sök
Denna artikel handlar om det politiska partiet i Sverige. För det åländska partiet med samma namn, se Moderaterna på Åland.
Moderata samlingspartiet
Nya moderaterna.jpg
(Nya) Moderaternas logotyp.
Förkortning M
Land Sverige Sverige
Partiordförande Anna Kinberg Batra
Partisekreterare Tomas Tobé
Gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd
Grundat 17 oktober 1904
Huvudkontor Stora Nygatan 30, Stockholm
Antal medlemmar 52 260[1] (2)
Politisk ideologi Nutid: Liberalism
Marknadsliberalism
Liberalkonservatism[2] Historisk: Konservatism
Politisk position Höger[3]
Internationellt samarbetsorgan Internationella demokratiska unionen
Nationellt samarbetsorgan Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan Europeiska folkpartiet
Politisk grupp i Europaparlamentet Gruppen EPP
Färg(er) Blå
Ungdomsförbund Moderata ungdomsförbundet (MUF)
Studentförbund Moderata studenter (MST)
Europaparlamentet[4]
Röstandel
13,65 %
Mandattilldelning
3 av 20
Riksdagen[5]
Röstandel
23,33 %
Mandattilldelning
84 av 349
Landstingsfullmäktige[6]
Röstandel
21,51 %
Mandattilldelning
339 av 1 678
Kommunfullmäktige[7]
Röstandel
21,55 %
Mandattilldelning
2 435 av 12 780
Webbplats
www.moderat.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Moderata samlingspartiet (M), vanligen Moderaterna och ibland Nya Moderaterna, är ett liberalkonservativt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Moderaterna.[8] Partiledare är sedan 10 januari 2015 Anna Kinberg Batra.

Moderaterna samlingspartiet antog sitt nuvarande namn 1969 som ersatte det tidigare Högerpartiet som använts från 1952, och som grundades som Allmänna valmansförbundet 1904. I alla riksdagsval sedan 1979 har Moderaterna blivit det största borgerliga partiet. Sedan 2004 ingår Moderaterna tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna i den borgerliga koalitionen Alliansen (tidigare Allians för Sverige), som mellan valet 2006 och valet 2014 styrde Sverige (se Regeringen Reinfeldt). Moderaterna är det största partiet i Alliansen och Fredrik Reinfeldt, Moderaternas dåvarande partiordförande, var mellan 6 oktober 2006 och 3 oktober 2014 Sveriges statsminister.

Alltsedan bildandet har Moderaterna influerats av liberalism[förtydliga][källa behövs]. Under 1980-talet fick partiet en allt mer marknadsliberal framtoning,[9] något som jämte den ursprungligt konservativa värdegrunden låg till grund för partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism. När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades Nya Moderaterna och partiet sade sig närma sig den politiska mitten genom att en "avvisa skatterevolution", vissa politiska konflikter och samtidigt säga sig ha ett större intresse av socialpolitik och arbete.[10] Genomgripande frågor för partiet är enligt detsamma valfrihet, arbete, egen företagsamhet och enskilt ägande.

Moderaterna är Sveriges näst största parti sett till antal mandat i riksdagen. Moderaterna har sitt starkaste stöd i Stockholms läns (32,66 % valet 2014, 39,96 % valet 2010) och Skåne läns södras (28,21 % valet 2014, 38,46 % valet 2010) riksdagsvalkretsar.[11]

I Europaparlamentsvalet 2014 erhöll Moderaterna 13,65 procent av rösterna och tre mandat i parlamentet. I parlamentet är Moderaterna en del av Europeiska folkpartiets grupp (EPP). I riksdagsvalet 2014 fick Moderaterna 23,2 procent, en minskning med 6,8 procentenheter. Partiet är medlem av det Europeiska folkpartiet och Kristdemokratiska internationalen.

Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Borgerligt alternativ (BA) med nomineringsgruppen Borgerligt alternativ i Svenska kyrkan.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper och partier som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888–1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888–1904 Minoritetspartiet som 1905–1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.

Bildandet av den moderna partiorganisationen[redigera | redigera wikitext]

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare (det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare).

Den främste tillskyndaren av bildandet – och som också blev den förste partiledare - var Gustaf Fredrik Östberg, som ett par år tidigare medverkat till bildandet av Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), vars ordförande han också samtidigt var.

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation för formellt fristående riksdagspartier. [12]

1904–1929[redigera | redigera wikitext]

Christian Lundeberg, den förste konservative statsministern
En av partiets valaffischer i Kosackvalet 1928.

År 1906 lade Karl Staaffs liberala regering med stöd av socialdemokrater en proposition om allmän rösträtt, som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. Propositionen fälldes i riksdagen av Allmänna valmansförbundet, som ville se proportionella val med lika rösträtt till andra kammaren, men behålla den viktade rösträtten till första kammaren. Första kammaren var ett överhus till en tvåkammarriksdag, indirekt vald genom graderad rösträtt.

Regeringen Lindman drev 1907–1909 igenom en lagändring som införde proportionella val till riksdagens andra kammare. Regeringen Lindman beslutade också att införa allmän rösträtt för män över 24 år vid andrakammarval. Samtidigt valdes första kammaren fortsatt med graderad rösträtt. År 1917 föreslog en koalitionsregering mellan liberalerna och Socialdemokraterna allmän och lika rösträtt för män. Förslaget bifölls i första kammaren, men avslogs i riksdagens andra kammare. Allmänheten protesterade. Det blev ett stort tryck på koalitionsregeringen främst från det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänster (Vänsterpartiet) som hotade med revolution. Många medlemmar i Allmänna valmansförbundet började nu även förespråka allmän rösträtt för att undvika samma turbulens man kunde se bland annat i Tyskland. Allmänna valmansförbundet röstade därför år 1918 för allmän och lika rösträtt för skattebetalande män och kvinnor över 24 års ålder, som inte mottog fattigvård eller satt fängslade.

Allmänna valmansförbundet försvarade monarkin i Sverige men pressades av liberaler och socialdemokrater som vill införa republik. En kompromiss kom till stånd som medförde att monarkin behölls, men det krävdes att kungens makt inskränktes och att han inte skulle försöka påverka politiken. I och med regeringsformen från 1974 togs den faktiska möjligheten att återinföra en stark personlig kungamakt bort men kompromissen gjorde kungens roll i stort sett ceremoniell redan då den ingicks. Detta gäller än idag. Kungen gör sällan politiska uttalanden och varken Socialdemokraterna eller Liberalerna driver frågan aktivt.

1930-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Förbundet organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

På 1930-talet använde Högern också namnet Svensk samling i sin politiska valpropaganda.[13]

Samlingsregeringen 1939–1945[redigera | redigera wikitext]

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

1945–1950[redigera | redigera wikitext]

Jarl Hjalmarson, högerledare 1950–1961.

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. I slutet av fyrtiotalet drabbades partiet av flera valförluster. Partiledaren Gösta Bagge avgick 1944 och lämnade över till Fritiof Domö, som sedan år 1950 lämnade över till den yngre och dynamiske Jarl Hjalmarson.

En av de viktigaste händelserna i partiets utveckling under denna tid var tillkomsten 1946 av moderaternas första handlingsprogram, Frihet och Framsteg, som markerade partiets slutgiltiga uppslutning kring den moderna välfärdsstaten.

1950–1961[redigera | redigera wikitext]

På femtiotalet kom därför partiet att återhämta sig, även om det ledande borgerliga partiet vid denna tidpunkt var liberalerna och deras ledare Bertil Ohlin.

Några av Hjalmarsons bidrag till partiets utveckling var att lyfta fram ett alternativ till den socialdemokratiska välfärdsstaten, en vision som kom att kallas för ”ägardemokrati”. Tanken var att staten skulle hjälpa alla medborgare till någon form av ägande, framförallt ett eget hus, eller åtminstone en slant på banken. Genom att på detta sätt underlätta förmögenhetsbildningen även hos vanligt folk, dem Hjalmarson kallade för ”vardagsmänniskan”.

Framgångarna för Hjalmarson (och i hög grad partisekreteraren, Gunnar Svärd, som hade stor betydelse för moderniseringen av partiet) bröts vid valet 1960. En av förklaringarna till motgången var att moderaterna praktiserat en ”kärv linje” med nedskärningar och skattesänkningar som huvudsaklig profil, exempelvis krävdes avskaffat stöd till skolmåltider, slopat första barnbidrag och lägre anslag till kommunerna.(Källa: Stig-Björn Ljunggren: Folkhemskapitalismen, sid 107)

Ibland brukar också hävdas att Jarl Hjalmarson i detta val, som betecknas som ”det första TV-valet”, inte fungerade så bra i TV.

Efter en del interna stridigheter valde Jarl Hjalmarson att avgå 1961 och istället valdes Gunnar Heckscher till ny partiledare efter en omröstning där Heckscher utmanats av Leif Cassel.

1961–1970[redigera | redigera wikitext]

Ett av den nye partiledaren Gunnar Heckschers bidrag till högerns utveckling var att han tidigt kom att förespråkade ett närmande till Västeuropa och ett svenskt medlemskap i Europeiska ekonomiska gemenskapen (Europeiska Unionens föregångare).

Heckscher var också en ivrig förespråkare av borgerlig samling. Denna strategi mötte dock internt motstånd. Valframgångarna uteblev också. Sedan Gunnar Heckscher avsatts som partiledare 1965 togs posten över av partisekreteraren Yngve Holmberg. Under dennes tid som partiledare kom partiet att moderniseras ytterligare, exempelvis användes medieträning, partiernas kandidater fick agera mer utåtriktat och mer lättsamma partievenemang som ”Yngves Runda Bord” där väljare fick fika med partiledaren genomfördes, samt omtalade grisfester. (Källa: Ninnan Lohman: I frihetens tjänst. Moderata samlingspartiet 1904–1979, Stockholm: Moderata Samingspartiets Riksorganisation 1979, sid 96–98.)

Perioden präglades också av inre ideologisk motsättningar, ofta sammanfattade under beckteckningarna ”ljusblå” och ”mörkblå”. De ljusblå kännetecknades av en stor vilja till borgerlig samling även till priset att det egna partiet tvingades tona ner sin profil, medan de mörkblå önskade driva en rak och tydlig ideologisk linje mot ökat statligt engagemang, för lägre skatter och allmän sparsamhet, det som kallats ”den kärva linjen”, för att på sikt vinna väljarnas förtroende.

Partiets valresultat fortsatte att rasa till ett rekordlågt 11,5 procent i valet 1970. Dessutom var den ekonomiska situationen för partiet katastrofal. Problemen resulterade i att den sittande partiledaren Yngve Holmberg avsattes efter en dramatisk omröstning vid en famös extra partistämma i Farsta den 14 november 1970. Utmanaren Gösta Bohman valdes till ny partiledare med 132 röster mot Holmbergs 82.

1970–1981[redigera | redigera wikitext]

Under Gösta Bohman vände den nedåtgående trenden. Den nye partiledaren drev både en skarp kritik mot den socialdemokratiska regeringen och medverkade till en borgerlig samling. Exempelvis hävdade Gösta Bohman i boken ”’Tankar om mitt Sverige” att socialdemokratin övergivit Per Albin Hanssons samarbetspolitik för en konfrontativ vänsterlinje. (Källa: Gösta Bohman: Tankar om mitt Sverige, Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974, sid 61–71)

Men den moderata profileringen kombinerades samtidigt med ett ökat borgerligt samarbete. 1971 kunde de tre borgerliga partiledarna för moderaterna, centerpartiet och folkpartiet för första gången någonsin ge en gemensam presskonferens.(Tommy Möller: Borgerlig samverkan (Uppsala: Diskurs 1986, sid 98–99.)

Satsningen gav resultat. Valet 1973 slutade i 175 mandat för vardera blocket och det som kallats jämviktsriksdagen. Viktiga frågor fick avgöras med hjälp av lottdragning. Valet 1976 resulterade i en borgerlig majoritet i riksdagen för första gången på 44 år och centerpartisten Thorbjörn Fälldins regering bildades, där moderaterna fick poster som ekonomiminister och försvarsminister.

Regeringen föll 1978 på kärnkraftsfrågan, där moderaterna och Liberalerna var för en fortsatt utbyggnad och centern emot. Liberalerna bildade egen minoritetsregering utan moderaterna och centern. Regeringsbildare blev liberalernas partiledare Ola Ullsten. Moderaterna såg regeringen Ullsten som ett svek mot trepartiöverenskommelsen och röstade mot. I det efterkommande valet 1979 fick det borgerliga blocket återigen majoritet. Moderaterna gjorde ett succéval och ökade från 15,6 till 20,3 procent, det bästa resultatet sedan 1932.

Gösta Bohmans ideologiska profil kom under hans partiledarskap att gradvis bli allt mer liberalt profilerad. I ett klassiskt tal som Bohman höll i Uppsala 1980 talade han om ”en liberal revolt

”Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället. En liberalisering i ordets egentliga mening. En liberalisering utan sådana förtecken som legitimerar förbuds- och kontrollåtgärder på områden där människorna själva måste kunna ta ansvar.”

(Källa: Gösta Bohman: Kurs mot framtiden. Stockholm: Norstedts Förlag, 1981, sid 76–77)

Talet kom att tillsammans med andra ideologiska förskjutningar inom moderaterna att stimulera en diskussion om partiet här övergav sin konservativa hållning för liberalismen. Den officiella partibeteckningen är dock sedan denna tid ”liberalkonservativsm”.

En lösning på energipolitiken gjorde att Torbjörn Fälldin åter kunde bilda en ny trepartiregering. Men även denna föll våren 1981 på skattefrågan när moderaterna lämnade i protest mot en skatteuppgörelse som de övriga borgerliga partierna träffat med socialdemokraterna under ”den underbara natten”.

Samma år avgick Gösta Bohman och lämnade över partiledarskapet till Ulf Adelsohn.

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Fredrik Reinfeldt, partiledare 2003–2015 och statsminister 2006–2014.

Efter katastrofvalet 2002 påbörjades ett arbete för nya, mer attraktiva kärnfrågor.

Moderaterna hade efter valet i november 2002 i Temos undersökning 13,5 procent.[14]Demoskop väljarbarometer</ref>

I februari 2003 fick Moderaterna 14,9 procent i Sifos undersökning.[15] Partiordföranden Bo Lundgren avgick i april 2003 och efterträddes av Fredrik Reinfeldt oktober samma år. Partiet lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet sade sig fokusera på frågorna:

  • Det skall löna sig att arbeta
  • Satsningar på välfärden, främst skola, vård och omsorg
  • Nolltolerans mot brott

Moderaterna ledde ett fördjupat borgerligt samarbete inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige. Moderaterna fick 26,23 procent av rösterna i riksdagsvalet 2006; partiets bästa valresultat sedan 1928.

Moderaterna nådde majoritet i riksdagen tillsammans med övriga partier i högerblocket Allians för Sverige, och Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen av en regering(regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

Ministeraffären vid tillsättandet av regeringen Reinfeldt 2006 inträffade den första veckan i då ett antal statsråd blev anklagade för att inte ha betalat tv-licens, ha anlitat svart arbetskraft och att ha ägnat sig åt avancerad skatteplanering. Detta ledde till att såväl handelsminister Maria Borelius som kulturminister Cecilia Stegö Chilò avgick ur regeringen.

I valet till Europaparlamentet den 7 juni 2009 erhöll Moderaterna 18,83 procent av rösterna. Detta var en knapp ökning i förhållande till Europaparlamentsvalet 2004 då partiet fick 18,25 procent, men en minskning jämfört med 2006 års riksdagsval.

Efter riksdagsvalet 2006 rasade Moderaterna i opinionen. Mellan 2006 och 2008 fick Moderaterna konstant ungefär 20–24 procent i opinionsmätningarna. Åren 2009–2010 gick Moderaterna kraftigt fram i opinionen (främst på de mindre borgerliga partiernas bekostnad), med kulmen under sommaren 2010 då partiet i de flesta mätningar befann sig över 30 procent-gränsen.

I riksdagsvalet 2010 fick Moderaterna 30,06 procent av rösterna och gick därmed fram med 3,83 procentenheter jämfört med valet 2006.[16] Valresultatet var det högsta för Moderaterna i ett riksdagsval sedan den allmänna rösträttens införande 1921. Trots att övriga borgerliga partiers backade, förblev högerblocket det största i riksdagen, dock utan majoritet. De rödgröna backade som helhet och fick 43,60 procent. Den förlorade borgerliga riksdagsmajoriteten berodde främst på att Sverigedemokraterna fick 20 mandat i riksdagen. Regeringen Reinfeldt fortsatte efter valet som minoritetsregering.

Riksdagsvalet 2014 blev ett nederlag för Moderaterna som fick 23,2 procent av rösterna.[17] Efter att alliansen med Moderaterna i spetsen förlorat makten meddelade både Fredrik Reinfeldt och Anders Borg att de lämnar sina poster.[18][19]

Den 9 december 2014 föreslog valberedningen Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna, inför extrastämman.[20] Den 10 januari 2015 valdes hon, och blev därmed den första kvinnliga partiledaren för Moderaterna.[21]

Schematisk namn- och organisationshistorik[redigera | redigera wikitext]

Riksorganisationens namnhistorik[redigera | redigera wikitext]

Under Reinfeldts tid som partiledare användes ofta beteckningen "nya moderaterna" i partiets kampanjmaterial och från och med valet 2014 står det bara "Moderaterna" på partiets valsedlar, men det formella namnet på partiet är fortfarande Moderata samlingspartiet.

Schematisk organisationshistorik för nuvarande Moderata samlingspartiet[redigera | redigera wikitext]

År Riksorganisation Riksdagens andra kammare Riksdagens första kammare
1867 saknades Lantmannapartiet ingen organiserad gruppering
1888 Gamla lantmannapartiet Nya lantmannapartiet Protektionistiska partiet Minoritetspartiet
1895 Lantmannapartiet
1903 Lantmannapartiet De moderata reformvännernas grupp
1904 Allmänna valmansförbundet
1905 Första kammarens moderata parti
1906 Nationella framstegspartiet
1910 Förenade högerpartiet
1912 Lantmanna- och Borgarepartiet ("andrakammarshögern") Första kammarens nationella parti ("förstakammarshögern")
1935 Högerns riksdagsgrupp
1938 Högerns riksorganisation
1952 Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969 Moderata samlingspartiet Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.

Ideologi[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiets ideologi är officiellt liberalkonservatism. Partiet är positivt till marknadsekonomi och kapitalism, och menar att frihet möjliggörs via åtgärder, såsom sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Möjligheten till val av leverantör av varor och tjänster är enligt partiet viktig; detta skall gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och ett minskat statligt ägande, liksom minskat engagemang i samhällsekonomin.[22]

Sidoorganisationer, nätverk inom partiet och närstående organisationer[redigera | redigera wikitext]

Borgerligt alternativ är en nomineringsgrupp för vilken många moderater kandiderar i val till Svenska kyrkans beslutande organ.

Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) är en fristående organisation som har personella kopplingar till partiet.

Öppna Moderater är en stadgemässigt fristående organisation som dock definierar sig som "moderaternas gaynätverk".

Jarl Hjalmarsonstiftelsen är en fristående stiftelse som fungerar som moderaternas kanal för demokratibistånd.

I Europaparlamentet ingår partiet i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).

Medborgarskolan är ett studieförbund med band till Moderaterna.

Moderata eller liberala ledarsidor[redigera | redigera wikitext]

Moderata samlingspartiet äger tidningen Medborgaren.

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som moderata, obundna moderata eller oavhängiga moderata, alternativt liberala, se Listan över moderata tidningar och Listan över liberala tidningar.

Valresultat[redigera | redigera wikitext]

Riksdagsval[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsval per kommun[redigera | redigera wikitext]

Resultat i riksdagsvalet 2014 på kommunnivå

Not: Till och med 1968 andrakammarval.


Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1911 188 691 31,3 % 65 av 230 [23]
1914 (mar.) 286 250 37,7 % +6,4 86 av 230 +21 [23]
1914 (sep.) 268 631 36,7 % -1,0 86 av 230 +-0 [23]
1917 182 070 24,7 % -12,0 59 av 230 -1 [23]
1920 183 019 27,9 % +3,2 70 av 230 +11 [23]
1921 449 302 25,8 % -2,0 62 av 230 -8 [23]
1924 461 257 26,1 % +0,2 65 av 230 +3 [23]
1928 692 434 29,4 % +3,2 73 av 230 +8 [23]
1932 576 053 23,09 % -6,2 58 av 230 -15 [23]
1936 512 781 17,55 % -5,54 44 av 230 -9 [23]
1940 518 346 18,03 % +0,46 42 av 230 -2 [23]
1944 488 921 15,84 % -2,19 39 av 230 -3 [23]
1948 478 779 12,34 % -3,50 23 av 230 -16 [23]
1952 543 825 14,37 % +2,03 31 av 230 +8 [23]
1956 663 693 17,11 % +2,74 42 av 231 +11 [23]
1958 750 332 19,52 % +2,41 45 av 231 +3 [23]
1960 704 412 16,57 % -2,95 39 av 232 -6 [23]
1964 582 609 13,7 % -2,9 32 av 233 -7 [23]
1968 670 478 13,88 % -0,8 32 av 233 -1 [23]
1970 573 811 11,53 % -2,35 41 av 350 +9 [23]
1973 737 584 14,29 % +2,76 51 av 350 +10 [23]
1976 847 672 15,59 % +1,30 55 av 349 +4 [23]
1979 1 108 406 20,34 % +4,75 73 av 349 +18 [23]
1982 1 313 337 23,64 % +3,30 86 av 349 +13 [23]
1985 1 187 335 21,33 % -2,31 76 av 349 -10 [23]
1988 983 226 18,30 % -3,03 66 av 349 -10 [23]
1991 1 199 394 21,92 % +3,62 80 av 349 +14 [23]
1994 1 243 253 22,38 % +0,46 80 av 349 0 [23]
1998 1 204 926 22,90 % +0,52 82 av 349 +2 [24]
2002 809 041 15,25 % -7,65 55 av 349 -27 [25]
2006 1 456 014 26,23 % +10,98 97 av 349 +42 [26]
2010 1 791 766 30,06 % +3,83 107 av 349 +10 [16]
2014 1 453 517 23,33 % -6,74 84 av 349 -23 [5]

Landstingssval[redigera | redigera wikitext]

Not: Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigval (1922 - 1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1910 40,1 % [23]
1912[n 1] 42,4 % +2,3 [23]
1914[n 1] 39,8 % -2,6 [23]
1916[n 1] 40,1 % +0,3 [23]
1918[n 1] 30,4 % -9,7 [23]
1919 24,9 % -5,5 [23]
1922[n 2] 31,8 % +6,9 [23]
1926[n 2] 28,9 % -2,9 [23]
1930[n 2] 28,4 % -0,5 [23]
1934[n 2] 24,2 % -4,2 [23]
1938 17,8 % -6,4 [23]
1942 17,6 % -0,2 [23]
1946 14,9 % -2,7 [23]
1950 12,3 % -2,6 [23]
1954 15,7 % +3,4 [23]
1958 20,4 % +4,7 [23]
1962 15,5 % -4,9 [23]
1966 14,7 % -0,8 [23]
1970 11,6 % -3,1 [23]
1973 13,8 % +2,2 [23]
1976 14,9 % +1,1 [23]
1979 18,6 % +3,7 [23]
1982 21,9 % +3,3 [23]
1985 20,7 % -1,2 [23]
1988 17,9 % -2,8 [23]
1991 23,2 % +5,3 [23]
1994 20,2 % -3,0 [23]
1998 22,2 % +2,0 [23]
2002 867 804 16,6 % -5,6 253 av 1 656 -84 [27]
2006 1 331 290 24,58 % +7,98 376 av 1 656 +123 [28]
2010 1 588 170 27,29 % +2,71 418 av 1 662 +42 [29]
2014 1 321 172 21,51 % -5,78 339 av 1 678 -79 [6]

Kommunalval[redigera | redigera wikitext]

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1970 11,8 % [23]
1973 13,9 % +2,1 [23]
1976 15,1 % +1,2 [23]
1979 18,6 % +3,5 [23]
1982 21,7 % +3,1 [23]
1985 20,6 % -1,1 [23]
1988 18,1 % -2,5 [23]
1991 22,2 % +3,7 [23]
1994 20,2 % -2,0 [23]
1998 22,3 % +2,1 [23]
2002 932 621 17,55 % -4,75 2 059 av 13 274 -529 [30]
2006 1 338 993 24,25 % +6,70 2 735 av 13 092 +676 [31]
2010 1 551 926 26,19 % +1,94 2 966 av 12 978 +231 [32]
2014 1 343 588 21,55 % -4,64 2 435 av 12 780 -531 [7]

Europaparlamentsval[redigera | redigera wikitext]

År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
1995 621 568 23,17 % 5 av 22 [33]
1999 524 755 20,75 % -2,42 5 av 22 0 [34]
2004 458 398 18,25 % -2,50 4 av 19 -1 [35]
2009 596 710 18,83 % +0,58 4 av 18 0 [36]
2014 507 488 13,65 % -5,18 3 av 20 -1 [4]

Kyrkoval[redigera | redigera wikitext]

Val till kyrkomötet
År Röster Röstandel Förändring
röstandel
(procentenh.)
Mandat Förändring
mandat
Ref
2001 158 326 18,91 % 48 av 251 [37]
2005 121 914 17,83 % −1,08 45 av 251 −3 [38]
2009 106 383 16,18 % −1,65 41 av 251 −4 [39]
2013 85 386 12,57 % −3,61 31 av 251 −10 [40]

Anm. Före 2001 tillsattes mandaten i kyrkomötet genom indirekt valsätt. Valresultat från 2013 avser nomineringsgruppen Borgerligt alternativ.

Framträdande partiföreträdare[redigera | redigera wikitext]

Konservativa eller moderata statsministrar[redigera | redigera wikitext]

Partiledare och vice partiledare[redigera | redigera wikitext]

Partiledare * År Vice ordförande ** Andre/-a vice ordförande
Gustaf Fredrik Östberg 19041905

Hans Andersson i Skivarp (1904–1919)



Axel Svedelius 19051906
Hugo Tamm 1907
Gustaf Fredrik Östberg 19081912
Arvid Lindman 19121935***
Johan Nilsson i Skottlandshus (1919–1924)
Bernhard Johansson i Fredrikslund (1924–1935)
Gösta Bagge **** 1935-1944 Martin Skoglund i Doverstorp (1935–1956) Fritiof Domö
Fritiof Domö 19441950 Jarl Hjalmarson
Jarl Hjalmarson 19501961 Folke Kyling i Lyrestad (1950–1958)
Leif Cassel (1956–1965)
Gunnar Heckscher (1958–1961)
Gunnar Heckscher ***** 19611965 Rolf Eliasson
Yngve Holmberg 19651970 Gösta Bohman Yngve Nilsson i Trobro
Gösta Bohman ****** 19701981 Staffan Burenstam Linder Eric Krönmark
Ulf Adelsohn 19811986 Lars Tobisson Ella Tengbom-Velander
Carl Bildt 19861999 Ingegerd Troedsson (1986–1993)
Gun Hellsvik (1993–1999)
Bo Lundgren 19992003 Chris Heister Gunilla Carlsson
Fredrik Reinfeldt 20032015 Gunilla Carlsson Kristina Axén Olin (2003–2009)
Beatrice Ask (2009–2015)
Anna Kinberg Batra 2015- Peter Danielsson Elisabeth Svantesson

* Fram till 1917 avser detta ledaren för andrakammarshögern
** Från 1935 förste/-a vice ordförande
***Olof Jonsson i Hov var tillförordnad ordförande 1917
**** Motkandidat till Bagge 1935 var Ivar Anderson
***** Motkandidat till Heckscher 1961 var Leif Cassel
****** Bohman ställde upp som motkandidat mot Holmberg 1970 och vann

Gruppledare i riksdagen[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1991 var ofta partiledaren samtidigt gruppledare, om han inte var minister.

Gruppledare i första kammaren, 1935–1970[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare i andra kammaren, 1935–1970[redigera | redigera wikitext]

Vice gruppledare i första kammaren[redigera | redigera wikitext]

Vice gruppledare i andra kammaren[redigera | redigera wikitext]

Förste vice gruppledare i första kammaren[redigera | redigera wikitext]

Andre vice gruppledare i första kammaren[redigera | redigera wikitext]

Förste vice gruppledare i andra kammaren[redigera | redigera wikitext]

Andre vice gruppledare i andra kammaren[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare i riksdagen sedan 1971[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare i Europaparlamentet[redigera | redigera wikitext]

Riksombudsmän, 1909–1965[redigera | redigera wikitext]

Partisekreterare sedan 1949[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande talespersoner[redigera | redigera wikitext]

Andra kända moderater[redigera | redigera wikitext]

Se även Svenska moderater.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Val ägde rum endast i en av de båda valkretsgrupperna.
  2. ^ [a b c d] Val skedde i Stockholm året därpå.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Fler gick med i partier valåret"”. Göteborgs-Posten. 12 februari 2015. http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2628172-fler-gick-med-i-partier-valaret. Läst 23 februari 2015. 
  2. ^ ”idépolitiskt program”. Moderata samlingspartiet. http://www.moderat.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=a184915c-ef50-41a7-aec1-66cae6c1cb53&MediaArchive_ForceDownload=True. Läst 26 januari 2011. 
  3. ^ http://www.moderat.se/web/Om_Moderaterna.aspx
  4. ^ [a b] ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 30 maj 2014. http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/E/rike/index.html. Läst 3 juni 2014. 
  5. ^ [a b] ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 19 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  6. ^ [a b] ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  7. ^ [a b] ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 26 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  8. ^ läst 2013-12-12
  9. ^ ”Moderaterna, marknaden och makten”. SwePub. http://swepub.kb.se/bib/swepub:oai:DiVA.org:sh-66?tab2=abs&language=en. 
  10. ^ ”Reinfeldt lanserar "nya" moderaterna”. Svenska Dagbladet/TT. 5 december 2005. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_450673.svd. Läst 13 oktober 2008. 
  11. ^ Valmyndigheten: Val 2014 Riksdagsvalet
  12. ^ Torbjörn Nilsson: Mellan arv och utopi. Moderata vägval under 100 år, 1904–2004 (Santerus Förlag, Stockholm 2004)
  13. ^ [1]Bengt Johansson: "Veckans valaffisch (vecka 13)", blogginlägg den 28 mars 2010
  14. ^ ”Temos väljarbarometer september 2002 ->”. Temo. Arkiverad från originalet den 2 december 2002. http://web.archive.org/web/20021202004657/http://www.temo.se/dok/proj/valjarbarometern/valjbsamtliga.htm. 
  15. ^ ”Väljarbarometern” (pdf). Sifo. http://www.tns-sifo.se/articlefile?FileId=e3ebc765-4188-4981-a4b3-6b0477a6f337. 
  16. ^ [a b] ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  17. ^ ”Kolla hur Sverige – och dina grannar – röstade”. Arkiverad från originalet den 17 november 2014. http://web.archive.org/web/20141117083533/http://www.svd.se/nyheter/valet2014/grafik/. Läst 16 september 2014. 
  18. ^ ”Anders Borg lämnar partipolitiken”. http://www.svd.se/naringsliv/anders-borg-lamnar-partipolitiken_3921062.svd. Läst 16 september 2014. 
  19. ^ ”Fredrik Reinfeldt avgår till våren”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4657&artikel=5964696. Läst 16 september 2014. 
  20. ^ ”Anna Kinberg Batra föreslagen som partiordförande”. http://www.moderat.se/nyhetsartikel/anna-kinberg-batra-foreslagen-som-partiordforande-nya-moderaterna. Läst 10 december 2014. 
  21. ^ läst 2015-01-01
  22. ^ ”Partiprogram”. Moderaterna. Arkiverad från originalet den 9 februari 2012. http://web.archive.org/web/20120209201242/http://www.moderat.se/web/Partiprogram.aspx. 
  23. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Allmanna-val-valresultat/12268/12275/Historisk-valstatistik/32065/. Läst 14 november 2010. 
  24. ^ ”Procent- och mandatfördelning riksdagsvalet 1998”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val_98/slutres/riksdag/7338.html. Läst 14 november 2010. 
  25. ^ ”Sverige - Valområde - 2002-09-27 09:16:45”. Valmyndigheten. 27 september 2002. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html. Läst 14 november 2010. 
  26. ^ ”Allmänna val 17 september 2006”. Valmyndigheten. 21 september 2006. http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/rike/roster.html. Läst 14 november 2010. 
  27. ^ ”Sverige - Summering - 2002-09-26 15:37:38”. Valmyndigheten. 26 september 2002. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00L/00.html. Läst 14 november 2010. 
  28. ^ ”Valresultat - Samtliga landstingsfullmäktigval”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/landsting/resultat_landsting.html. Läst 15 januari 2014. 
  29. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 1 oktober 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  30. ^ ”Sverige - Summering - 2003-03-20 10:49:22”. Valmyndigheten. 20 mars 2003. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00K/00.html. Läst 14 november 2010. 
  31. ^ ”Valresultat - Samtliga kommunfullmäktigval”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val2006/slutlig_ovrigt/statistik/kommun/resultat_kommun.html. Läst 15 januari 2014. 
  32. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 5 oktober 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  33. ^ ”Val till EU-parlamentet 1995”. Linköpings universitet. Arkiverad från originalet den 24 december 2012. http://archive.is/tx9R. 
  34. ^ ”EUP_valresultat_1999_antal_ko”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/ME/ME0109/1999A01/EUP_valresultat_1999_procent_ko.xls. Läst 15 januari 2014. 
  35. ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  36. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  37. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2001”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2001/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  38. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2005”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2005/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  39. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2009”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultatslutgiltigt2009/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 14 november 2010. 
  40. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2013”. Svenska kyrkan. http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/Valresultat2013/slutg/valresultat/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 24 november 2013. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Nilsson, Torbjörn (2010). ”Jakten på makten (partiernas historia: Moderaterna)”. Populär historia (nr. 3): sid. s. 36–39. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]