Alsing Andersen

Alsing Emanuel Andersen, född den 5 februari 1893 i Köpenhamn, död den 5 december 1962, var dansk politiker och minister. Han var son till rådman och folketingsledamot Frederik Andersen, som han efterträdde inom ledningen för Socialdemokraterne.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

År 1917 tog Andersen en akademisk examen med engelska som huvudämne och samma år blev han Staunings sekreterare, då denne hade behov av en språkkunnig medarbetare som kunde stödja honom i hans internationella arbete som under första världskriget fick en framträdande plats i danska socialdemokratins politik.

Alsing Andersen blev invald i Folketinget för Socialdemokraterna den 24 april 1929 och var försvarsminister åren 1935–1940. Efter andra världskriget blev han kritiserad för det svaga motståndet mot den tyska invasionen den 9 april 1940. Denna kritik var dock inte helt berättigad eftersom besluten främst kom från Stauning och utrikesminister P. Munch. Andersen blev utnämnd till inrikesminister i november 1947, men satt på den posten endast tio dagar på grund av stort folkligt motstånd mot hans kritik av motståndsrörelsen under kriget.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från danskspråkiga Wikipedia, Alsing Andersen, 12 januari 2012.

Socialdemokraternes partiledare

Pio (1871–1872) • Würtz (1872–1873) • Klein (1874–1875) • Pio (1875–1877) • Hørdum (1877) • Meyer (1878) • Wiegell (1878–1879) • Hørdum (1880–1882) • P. Knudsen (1882–1910) • Stauning (1910–1939) • Hedtoft (1939–1941) • Andersen (1941–1945) • Hedtoft (1945–1955) • Hansen (1955–1960) • Kampmann (1960–1962) • Krag (1962–1972) • Jørgensen (1972–1987) • Auken (1987–1992) • Nyrup Rasmussen (1992–2002) • Lykketoft (2002–2005) • Thorning-Schmidt (2005–2015) • Frederiksen (2015–)