Alsläktet

Från Wikipedia
Alsläktet
Klibbal (A. glutinosa)
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningBokordningen
Fagales
FamiljBjörkväxter
Betulaceae
SläkteAlsläktet
Alnus
UndersläkteBetuleae
Vetenskapligt namn
§ Alnus
AuktorMill., 1754
Arter och underarter

Alsläktet (Alnus)[1][2] är ett släkte träd och buskar med cirka 25 arter i familjen björkväxter.[1] De förekommer i den tempererade delen av norra hemisfären. I Sverige förekommer två olika arter i alsläktet, nämligen klibbal (A. glutinosa) och gråal (A. incana). Klibbal har förekommit längre tid i Sverige än gråal.[3]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Alar är tidigt blommande (marsapril) hängeträd. Känsliga personer kan få allergiska besvär av alpollen. Både hanhängena och honaxen övervintrar utan skyddsblad såsom hos arterna i hasselsläktet och björksläktet.

Inom hanhängets skärmblad sitter fyra förblad och tre blommor med tydlig, 4-bladig kalk. Inom honaxets skärmblad sitter fyra förblad och två blommor, som består endast av en pistill. I motsats till björkarna får alsläktet förvedad fruktställning, det vill säga en kotte, med kvarsittande fjäll, som till följd av sin uppkomst är mer eller mindre tydligt 5-flikig. Nöten saknar hinnkanter.

Alarna skiljer sig från många andra träd genom sina skaftade knoppar. Klibbalen har dessutom en karaktäristisk bladform, en omvänt äggrund eller genom den urnupna spetsen omvänt hjärtlik bladskiva. Undersidan har domatier med brunaktig hårtofs.

Trädet kallas klibbal därför att bladen inte endast som yngre är mycket klibbiga, liksom många andra träds späda blad och knoppfjäll (till exempel hos björkar och popplar), utan behåller länge en blank, fernissad översida, som vid fuktning blir något klibbig. En sådan bladfernissa är annars mycket sällsynt. Den kan hos klibbalen förklaras som ett skydd mot stark avdunstning. Alar finns huvudsakligen vid våtmark, kärr, kring myrar och vid stränder. Även där vattenståndet sjunkit och strandlinjen blivit torrlagd står alarna kvar länge. Alar tål även att växa ute i vattnet, då stammen ofta stöder sig på ett högt pålverk av starka rötter, som inte lider av att periodiskt stå torra. Man vet, att en våt och kall mark, hur vattenrik den fysikaliskt taget än är, dock är att anse som en torr lokal i fysiologisk betydelse, det vill säga för den levande växten, och detta ännu mera, om den är rik på humussyror, såsom vattnets bruna färg i en myr utvisar. Växternas rötter upptar då vatten med svårighet, och bladens vattenhalt måste sparas. Alens löv har således ganska länge det skyddsmedel, som till exempel tillkommer björklöven under den tidiga lövsprickningsperioden med låg temperatur och våt mark.

Alar lever i symbios med actinomyceter av släktet Frankia, vilka bildar noduler i alens rötter. Frankia är kvävefixerande bakterier, som omvandlar kväve (nitrogen) från luften till en form som alen kan använda. En hektar skog med alar kan binda 200 kg kväve per år.[4] Eftersom den därför inte behöver snåla med kväverika ämnen fäller den sina blad gröna.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt Referens Kommentar
Arre Namnet avser gråal (Alnus incana) (hela växten).
Lake Halland [5] Avser enbart hanhängena. Samma bygdemålnamn och med samma betydelse finns även för björkar och hassel.

Struktur[redigera | redigera wikitext]

Strukturen hos alträ är tät, finfibrig och hård, men även i torrt tillstånd är träet lätt att böja på grund av dess korta, packade fibrer. Efter beskärning av al rodnar snittytan snabbt till rosa eller orange. Vid ett torrare tillstånd vid beskärningen, är färgen svagt gul eller gräddvit.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Sköld från Grossarl, Österrike

Sedan 1950-talet har elgitarrer byggts i ale, det mest kända exemplet är de gitarrer som företaget Fender Musical Instruments Corporation tillverkar. Elgitarrer i ale anses ge en tight men också balanserad ton, jämfört med de som görs i mahogny. Många elgitarrstillverkare gör idag instrument med ale.

I Norden har man påträffat forntida alföremål som paddelspade, årder, ok, skopa, sked, träskål, vagnsdetaljer, stol och sköld.[6]

Figursnideri utförs i alträ på grund av att det har samma egenskaper som lind och björk i samma trä, på gott och ont.

Alens trä används även till båtbyggeri, nästan uteslutande i mindre båtar. Alens lätthet gör den fördelaktig att använda i båtar som jaktkanoten och mindre snipor. En nackdel med alen är dock att den är väldigt känslig för tryckmärken. Alen är väldigt lätt att basa och håller formen väl när den kallnat. Segheten i virket ger även fördelar vid skruvning då det sällan spricker.

Färskt alträ har en stark rödbrun färg. Färgämnet har använts till att färga garn svart, grått eller brunt. Samerna tuggade barken för att med saliven färga läder- och hornarbeten räda. Blad och bark innehåller garvämnen och har använts som sårläkande omslag samt till garvning av skinn. Av alens knoppar har man framställt bläck[7].

Inom matlagning används alspån till rökning av kött.

Dottertaxa till Alar, i alfabetisk ordning[1][redigera | redigera wikitext]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (6 april 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/browse/tree/id/17102113. Läst 26 maj 2014. 
  2. ^ ”Alnus”. SKUD. Sveriges LantbruksUniversitet. http://skud.slu.se/Skud/FreeSearchPlant.action;jsessionid=A26A5700238959905191C6DDAF621247. Läst 7 mars 2015. 
  3. ^ Fornvännen 2011/2, sid 86.
  4. ^ Spohn, Margot (2022). ”Erlen” (på tyska). Kosmos-Baumführer Europa. Kosmos Verlag. sid. 43 
  5. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 390 [1] Gleerups Lund 1862--1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  6. ^ Fornvännen 2011/2, sid 87.
  7. ^ Ljungqvist, Kerstin (2006). Nyttans växter. ISBN 91-631-7128-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]