Aluminiumnitrat

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Aluminiumnitrat
Saltkristaller
Strukturformel
Systematiskt namn Aluminiumnitrat
Övriga namn Aluminium(III)nitrat
Kemisk formel Al(NO3)3•9 H2O
Molmassa 212,996 (vattenfri)
375,13 (nonahydrat)[1] g/mol
Utseende Vita kristaller, hygroskopisk
CAS-nummer 13473-90-0 (vattenfri)
7784-27-2 (nonahydrat)
Egenskaper
Densitet 1,72 g/cm³
Löslighet (vatten) 73,9
Smältpunkt 73,9 °C
Kokpunkt sönderdelas vid cirka 150 °C
Faror
NFPA 704

NFPA 704.svg

0
0
3
OXE
LD50 4 280 mg/kg
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Aluminiumnitrat, Al(NO3)3•9 H2O, är ett vattenlösligt salt som förekommer i form av färglösa kristaller, som är starkt hygroskopiska och med en smältpunkt vid 73°C. I vattenlösning har det sur reaktion.

Framställning[redigera | redigera wikitext]

Aluminiumnitrat kan framställas genom reaktion av salpetersyra med aluminium(III)klorid. Nitrosylklorid produceras som en biprodukt vilken bubblar ut ur lösningen som en gas.

Aluminiumnitrat kan också framställas i en metatesreaktion mellan aluminiumsulfat och en nitratsalt med en lämplig katjon såsom barium, strontium, kalcium, silver eller bly, till exempel: Al2(SO4)3 + 3Ba(NO3)2 → 2Al(NO3)3 + 3BaSO4. Bariumsulfat, BaSO4, är mycket svårlösligt och fälls ut och kan filtreras bort så att aluminium- och nitratjoner blir kvar i vattenlösningen. När vattnet dunstar bort från lösningen kristalliserar ett kristallvattenhaltigt aluminiumnitrat, vanligtvis nonahydratet. Antalet kristallvatten kan variera.[2]

Användning[redigera | redigera wikitext]

Aluminiumnitrat kan användas som betmedel vid färgtryckning med alizarinrött.[3]

Aluminiumnitrat används vid garvning av läder, i antiperspiranter, i korrosionsinhibitorer, vid utvinning av uran, petroleumraffinering och som ett nitrerande medel. Aluminiumnitrat är också ett starkt oxidationsmedel.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Robert C. Weast, Handbook of chemistry and physics, 57 edition 1976-1977, CRC Press Inc, B-86
  2. ^ C. W. Wood, A. K. Holliday, Inorganic chemistry – An intermediate text, Butteworths 1960, sidan 94
  3. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952