Alvar Aalto

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alvar Aalto

Hugo Alvar Henrik Aalto, född 3 februari 1898 i Kuortane i Finland, död 11 maj 1976 i Helsingfors, var en finländsk arkitekt och formgivare. Alvar Aalto var banbrytande inom modern arkitektur.

Böljande linjer, fönsterlösa tegelmurar, rytmiskt strukturerade glasfasader, landskaps- och materialförankring kännetecknar Aaltos arkitektur. Han tog senare avstånd från funktionalismen, från att först ha uppfostrats av den.[1] Under en lång karriär kom Aalto att rita en rad olika typer av hus: privata bostäder, sommarstugor, bostadsområden, industrier, kulturhus och även skapa centrumbildningar och stadsplaner.[2] Det mesta av hans arkitektur var nydanande och innovativ.

Bland hans mest kända skapelser kan nämnas Villa Mairea i Norrmark, kongressbyggnaden Finlandiahuset i Helsingfors och Aaltocentrum (fi. Aaltokeskus) i Seinäjoki.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Alvar Aalto föddes i Kuortane men växte från fem års ålder upp i Alajärvi och senare i Jyväskylä. Hans far Johan Henrik Aalto hade finska som modersmål och hans mor Selly (Selma) Matilda (född Hackstedt) hade svenska som modersmål. 1916 började Aalto studera på Helsingfors tekniska högskola där hans lärare var Armas Lindgren, Usko Nyström och Carolus Lindberg.[3] Studierna avbröts av inbördeskriget där Aalto stred i den vita armén. Han återupptog sedan arkitekturstudierna och tog studenten 1921. År 1924 gifte han sig med sin första fru Aino Marsio. Alvar och Aino Aalto köpte 1934 en tomt i stadsdelen Munksnäs, utanför Helsingfors. Området, som idag är en fashionabel villaförort, var då närmast obebyggt. Villan på Rievägen 20 (Riihitie 20) är idag museum.

Det moderna Alajärvis stadscentrum är en skapelse av Aalto, och omfattar stadshus, hälsogård, bibliotek, församlingshem och ungdomsgård.

Genombrott inom funktionalismen[redigera | redigera wikitext]

Interiörbild från Viborgs bibliotek.

Aalto inledde sin karriär i hemstaden Jyväskylä där han öppnade sitt eget arkitektkontor. Bland hans första genomförda projekt hör Järnvägsarbetarnas bostadshus i Jyväskylä (1926), Muurame kyrka (1926–1929 och tjänstemannabostäder Oy Wilh. Schauman Ab i Joensuu (1927). Aalto flyttade sedan till Åbo och fick där sitt genombrott som funktionalistisk arkitekt. Han fick i uppdrag att tillsammans med Erik Bryggman skapa Åbo stads jubileumsutställning i samband med 700-årsfirandet 1929.[3] Han ritade Turun Sanomats hus (1930) och Pemars sanatorium (1933) i Åbo och Viborgs bibliotek (1935) som ledde fram till genombrottet som arkitekt. Aalto fick uppdraget att designa Pemars sanatorium efter att vunnit en arkitekturtävling för projektet, som hölls 1929. Byggnaden stod färdig 1932 och hyllades både i Finland och utomlands. Byggnaden anses allmänt som en av hans mest betydelsefulla tidiga verk. Aalto ritade och formgav allt i Viborgs bibliotek, från exteriör till interiör och möbler. Mycket trämaterial användes. Designen är starkt påverkad av nordisk klassicism, och har jämförts med Stockholms stadsbibliotek, som ritades av Gunnar Asplund och färdigställdes ungefär samtidigt som Viborgs bibliotek ritades.[4] Aalto hade ett brett kontaktnät i Sverige och var bland annat vän med Sven Markelius som introducerade honom i CIAM och sedermera även med Gunnar Asplund.

1933 flyttade han och familjen till Helsingfors där det fanns bättre möjligheter att få uppdrag. Aalto blev styrelsemedlem i Finlands Arkitektförbund 1935. Makarna Aalto startade tillsammans med Maire Gullichsen och Nils-Gustav Hahl inredningsfirman Artek 1935, för försäljning av deras möbler, textilier, glas, med mera. Mycket av den tidiga framgången byggde på L-benet, patenterat 1933 och använt i Aaltos inredning av Viborgs bibliotek. I finska paviljongen på världsutställningen i Paris 1937 fick L-benet internationell spridning.[5] Aalto är även berömd för sin glasformgivning, till exempel vasen Savoy.[6]

Villa Mairea i Norrmark, Björneborg

Bekantskapen med Harry och Maire Gullichsen som var ägare till pappersindustrin A. Ahlström Ab, fick stor betydelse för Aaltos utveckling och karriär.[7] Harry Gullichsen hade ett stort intresse för modernistisk arkitektur. På 1930-talet Aalto utformade flera byggnader för A. Ahlström Ab runt Finland.[8] Förutom skapandet av Villa Mairea i Norrmark (1938–1940) gav makarna Gullichsen uppdraget att utforma stadsplaner och rita arbetarbostäder för bruksorterna Varkaus och Kauttua där familjens företag hade verksamhet. Det var också Harry Gullichsen som drev på att Aalto fick uppdraget att utforma cellulosafabriken i Bärnäs och skapa stadsplanen (1936–1954).

Aalto gjorde upp en plan för Sunila fabriksområde år 1936. Han kunde förverkliga sin vision om en human miljö då fabriken och det tillhörande bostadsområdet byggdes på obebyggd mark. Fabriksbyggnaderna placerades på en ö och på grund av fabriksprocesserna kunde Aalto inte påverka deras grundplan värst mycket. Han kunde däremot påverka fasaderna som byggdes i rödtegel varvat med betong. Fabriken togs i bruk år 1938.[9] Bostadsområdet designades som en lös solfjäder på fastlandet. De terrasserade husen planerades så att de lätt smälte in i miljön. Aalto planerade det lilla samhället att vara självförsörjande varför ett värmeverk, två butiker och en busstation byggdes. Det revolutionerande var att olika sociala klasser placerades att bo bredvid varandra. De sociala skillnaderna kunde endast ses i själva byggnaderna.[9] Via Gullichsen fick också Aalto uppdraget att göra Finlands första regionplan. I anslutning kom Aalto att få mångåriga och omfattande uppdrag av Enso-Gutzeit.

Aalto ritade Finlands paviljong på världsutställningen i New York 1939. Aalto fick nu erbjudanden från utlandet och blev gästprofessor vid Massachusetts Institute of Technology i USA. Under tiden på MIT ritade han även studenthuset Baker House som stod klart 1948. Byggnaden inledde en period av rött tegel som fasadmaterial i Aaltos verk. Aaltos verksamhet i utlandet var inte oproblematisk. Flera projekt mötte gillande och stor entusiasm i inledningen men genomfördes inte. Detta berodde dels på olika byggtraditioner men också Aaltos vilja att genomföra projekten enligt hans sätt. Aaltos verk utanför Finland finns framförallt i Tyskland där han skapade byggnader i bland annat Wolfsburg och Essen.

Blomstringsperiod efter kriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudbyggnaden i Helsingfors tekniska högskola i Otnäs, Esbo
Finlandiahuset

Aalto upplevde under 1950-talet en ny blomstringsperiod där han skapade flera av sina stora verk som Seinäjokis kommuncentrum (Aaltocentrum) och Helsingfors tekniska högskola i Esbo. I Seinäjokis kommuncentrum ingår kyrka, stadshus, bibliotek, teater och polishus. Aalto gjorde flera utmärkande byggnader i efterkrigstidens Helsingfors: Enso-Gutzeits huvudkontor (1959–1962), Akademiska bokhandeln (1969) Elhuset (1970-1973), Folkpensionsanstaltens huvudkontor, Kulturhuset och Finlandiahuset (1962–1971). Aalto ritade även en stadsplan för Helsingfors men den – med undantag för Finlandiahuset i Tölöviken och ett kontorshus vid Kampen – realiserades inte.[2] I Aaltos plan skulle Tölöviken bli bebyggd med konserthus, arkitekturmuseet och Finlands akademis huvudkontor och in mot Kampen skulle höga kontorshus byggas.

Alvar Aalto blev 1955 ledamot av Finlands Akademi.[10] Han deltog 1957 i Interbau i Västberlin.

I Sverige har han ritat tre uppförda byggnader:[11] Västmanlands-Dala Nations hus vid Sysslomansgatan i Uppsala, en utställningspaviljong i Hedemora samt ett kombinerat affärs- och bostadshus med fasad i mörkblått kakel i Avesta. Aaltohuset renoverades och dess paradvåning återställdes till originalskick år 2005.

Många samtida arkitekter har inspirerats av Aalto, till exempel Frank Gehry och SANAA.

1952 gifte han sig med sin andra fru Elissa Mäkiniemi. Makarna hade ett tätt samarbete och efter Alvar Aaltos död 1976 tog hon sig an uppgiften att slutföra ett antal av honom påbörjade projekt, däribland Jyväskylä universitet, museet Kunsten i Aalborg, Maison Louis Carré i Bazoches-sur-Guyonne och Aalto-Theater i Essen. Hon engagerade sig även i renoverings- och underhållsarbeten i Alvar Aaltos byggnader; exempelvis förhindrade hon Helsingfors stad från att ersätta marmornFinlandiahusets fasad med granit. År 1992 tog hon, tillsammans med finska Miljöministeriet, initiativ till bildandet av en kommitté för restaurering av Viborgs bibliotek.[12]

Han ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[13]

Aaltos eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Alvar Aalto var en av gästerna på Göran Schildts segelbåt Daphne och deras livslånga vänskap låg till grund för Schildts huvudverk, den tredelade biografin över Aalto: Det vita bordet (1982), Moderna tider (1985) och Den mänskliga faktorn (1990).[14]

Aalto-universitetet inledde sin verksamhet 1 januari 2010 och bildades genom att tre existerande högskolor – Helsingfors handelshögskola, Konstindustriella högskolan och Tekniska högskolan – gick samman.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

Pemars sanatorium
Turun Sanomat i Åbo.

Fotogalleri[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • 1939 Chevalier de la Légion d'honneur, Frankrike
  • 1949 Suomen Kultuurirahaston suurpalkinto, Finland
  • 1953 Akademisk Arkitektforenings Aeresmedaille, Danmark
  • 1954 Prins Eugen-medaljen, Sverige
  • 1957 The Royal Gold Medal of Architecture, Storbritannien
  • 1958 SAFA:n kultaplaketti, Finland
  • 1962 Sonningpriset, Danmark
  • 1963 AIA:s guldmedalj – The Gold Medal of the American Institute of Architects, USA
  • 1963 Svenska Arkitekters Riksförbunds guldkub, Sverige
  • 1963 Cordón del Calli de Oro, Sosiedad de Arquitectos Mexicanos, Mexiko
  • 1967 Virginias universitets Thomas Jefferson-medalj, USA
  • 1969 Litteris et Artibus, Sverige
  • 1972 Grande Medaille d'Or d l'Academie d'Architecture pour 1972, Paris, Frankrike

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Schildt, Göran (1985). Moderna tider : Alvar Aaltos möte med funktionalismen. Wahlström & Widstrand. ISBN 91-46-15155-9 
  2. ^ [a b] http://www.mfa.fi/architect?apid=819598
  3. ^ [a b] Alvar Aalto på Biografiskt lexikon för Finland
  4. ^ ”Viipuri Library – The Building”. alvaraalto.fi. http://www.alvaraalto.fi/viipuri/building.htm. Läst 8 juli 2010. 
  5. ^ Artek. ”Timeline” (på engelska). http://www.artek.fi/company/timeline. Läst 16 november 2012. 
  6. ^ Alvar Aalto's Savoy Vase (1936)
  7. ^ Artikel om Maire Gullichsen på BLF
  8. ^ A. Ahlström Oy Finlands arkitekturmuseum (finska). Läst 2014-04-06.
  9. ^ [a b] Marja-Riitta Norri, Elina Standertskjöld, Wilfried Wang (ed.) (2000) 20th-century architecture [VII]: Finland. Museum of Finnish Architecture, ISBN 952-5195-10-4
  10. ^ Aalto, H.A.H i Svensk uppslagsbok, band 32 (supplement)
  11. ^ riksdagen.se
  12. ^ Rappaport, Nina (2002). ”Saving an Alvar Aalto treasure”. Scandinavian Review (New York) 90 (1): sid. 32–34. ISSN 0098857X. 
  13. ^ ”Hietaniemen hautausmaa – merkittäviä vainajia”. Helsingin seurakuntayhtymä. https://www.helsinginseurakunnat.fi/material/attachments/hautausmaat/hietaniemi/w8GZkM0y7/Hietaniemen_merkittavia_vainajia.pdf. Läst 12 juli 2016. 
  14. ^ Biografiskt lexikon för Finland: Göran Schildt, Hedvig Rask, publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 4. Republiken M–Ö (2011). Första webbpublicering i december 2014

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Jor Finn, Ødegård Knut, Havran Jiri, red (1999). Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Stockholm: Prisma. sid. 98-103. Libris 7408497. ISBN 91-518-3407-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]