Ammoniak
| Ammoniak | ||||
  | ||||
| Systematiskt namn | Ammoniak | |||
|---|---|---|---|---|
| Övriga namn | Azan | |||
| Kemisk formel | NH3 | |||
| Molmassa | 17,031 g/mol | |||
| Utseende | Färglös gas | |||
| CAS-nummer | 7664-41-7 | |||
| SMILES | N | |||
| Egenskaper | ||||
| Densitet | 0,73 g/cm³ | |||
| Löslighet (vatten) | 7020 g/l (20 °C) | |||
| Smältpunkt | -77,73 °C | |||
| Kokpunkt | -33,34 °C | |||
| Faror | ||||
| Huvudfara |
| |||
| NFPA 704 |
1
3
0
| |||
| LD50 | 3500 mg/kg | |||
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | ||||
Ammoniak, är en kemisk förening av väte och kväve med formeln NH3.
Egenskaper
Vid standardtryck och -temperatur är ammoniak en färglös gas med starkt stickande lukt som av gammalt urin. Den är löslig i vatten och bildar då den basiska lösningen ammoniumhydroxid, NH4+ + OH-. I dagligt tal benämns även ammoniumhydroxid "ammoniak". Om ammoniak får reagera med saltsyra bildas salmiak.
Ammoniak bildas vid nedbrytning av organiskt kvävehaltigt material och har varit känt sedan förhistorien.
Framställning
Fram till omkring 1915 utvanns ammoniak främst ur chilesalpeter eller gödsel, samt som biprodukt från koks- och metangasframställning. Redan 1754 hade dock Joseph Priestley framställt ammoniak genom en reaktion mellan salmiak och kalksten.
Under Första världskriget rådde brist på gödningsmedel och sprängämnesråvara, där ammoniak är en viktig beståndsdel. Detta stimulerade utvecklingen av tekniker för att binda luftens kväve. Bland metoder som utvecklades märks Birkland-Eyes metod, kalkkvävemetoden samt Haber-Boschmetoden, varav den sistnämnda blev den som kom att dominera ammoniakframställningen. Tillverkning enligt Haber-Boschmetoden startades 1913 vid BASFs anläggningar vid Ludwigshafen-Oppau efter ett samarbete mellan kemisten Fritz Haber och teknikern Carl Bosch. Under fem års tid utvecklades och förbättrades processen. Bland annat ersattes osmium av järn som katalysator vilket gjorde tekniken betydligt billigare. Arbetet gav de båda forskarna Nobelpriset i kemi, Haber 1918 och Bosch 1931.[1]
Ammoniak i kroppen
Ammoniak bildas i kroppen, som regel i form av ammoniumjoner (NH4+), genom nedbrytning av proteiner och andra ämnen som innehåller kväve. Bildandet av ammoniak är beroende av bl a rätt pH-värde. Eftersom ammoniak är något skadligt för kroppen ombildar enzymer det i normalfallet snabbt till urea huvudsakligen i levern.[2] Vid sjukdomar kan ammoniakhalten i blodet vara för hög (hyperammonemi).[3]
Användningsområden för ammoniak
Ammoniak används som rengöringsmedel, till exempel fönsterputs, hårfärg, ugnsrengöring och rengöring av guld samt vid tillverkningen av handelsgödsel, salpetersyra och plaster. [källa behövs] Det används även som köldmedium i kylmaskiner.
Ammoniak återfinns även i olika läkemedel, till exempel cocillana.
Ammoniakutsläpp
Ammoniak släpps ut i naturen. Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fördelade sig utsläppen av ammoniak 1999 enligt följande:
- Europeiska lantbruk 89 %, därav
- stallgödsel 77 %
- betesmarker 9 %
- handelsgödsel 3 %
- vägtransporter 6 %
- industriprocesser 3 %
- övrigt 2 %
Trivialnamn [4]
- Kaustisk ammoniak
- Salmiaksprit
Se även
Källor
- ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100824222029/http://www.lj.se/index.jsf?nodeType=12&nodeId=25084&childId=1201. Läst 20 juli 2011.
- ^ http://mesh.kib.ki.se/swemesh/show.swemeshtree.cfm?Mesh_No=C23.550.421&tool=karolinska
- ^ Hugo W Larsson: Handbok i galvanisering,oxidering och metallfärgning, Björk & Börjesson, Stockholm 1964