Anders Brännström

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ej att förväxla med Anders Brännström (företagsledare), VD för Volvo Technology Transfer.
Anders Brännström
Anders Brännström
Information
Född28 februari 1957 (61 år)
Hancock, Michigan, USA
I tjänst förSverige
FörsvarsgrenArmén
Tjänstetid1979–
GradGeneralmajor
Brännström och generalmajor Berndt Grundevik i Kosovo 2007.
General Brännström vid Hvetlanda skvadrons minnessten 2007.

Anders Karl Oskar Brännström, född 28 februari 1957 i Hancock, Michigan, USA,[1] är en svensk arméofficer.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Brännström är son till Olaus Brännström, biskop i Luleå stift. Han började sin militära karriär på Norrbottens regemente (I 19).[2] Han avlade officersexamen den 28 september 1979 vid Kungliga KrigsskolanKarlberg.[3] 1981 genomgick han Fallskärmsjägarskolans (FJS) befälskurs (0231). Åren 1982–1983 tjänstgjorde han som plutonchef vid svenska FN-bataljonen på Cypern. Han utexaminerades från Stabsskolan 1990.

Han deltog i Reserve Components National Security Course (National Defense University, Arlington, Virginia, USA), PfP Staff Officers Course (Swedint, Almnäs, Sverige), International Commanding Officers Course (Armed Forces International Centre, Sessvollmoen, Norge), Integrated PfP OSCE Course (NATO Defense College, Rom, Italien) och Advanced Management Course (Svenska institutet - Managementprogrammet, Sigtuna, Sverige).[2]

Han har innehaft posten som chef Markoperativa sektionen vid Övre Norrlands militärområde i Boden och flera befattningar inom Högkvarteret i Stockholm. År 1992 erhöll Brännström tjänst vid Försvarsstaben. Han befordrades till överstelöjtnant 1995 och överste 1998. Åren 1998–2003 var han chef för Jämtlands fältjägarregemente (I 5) i Östersund, 1998–2000 tillika chef för Jämtlands fältjägarregemente och Fältjägarbrigaden (NB 5). Brännström kommenderade svenska bataljonen (SWEBAT) och kontingenten, Kosovo KS02, i Kosovo under sommaren 2000.[2] Han var chef för Multinational Brigade Center (MNB-C), KFOR, i Kosovo 2003–2004. Sedan den 1 juni 2016 är han ansvarig för den av Sverige planerade multinationella övningen "Viking 2018".[4]

Anders Brännström invaldes 1999 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[5]

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Befattningar[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • Kungl. Krigsvetenskapsakademiens belöningsmedalj i guld
  • Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i brons - 2 gånger
  • Förenta Nationernas medalj i brons, UNFICYP, Cypern
  • Nato Meritorious Service Medal
  • NATO medalj i brons för (KFOR), Kosovo
  • NATO Non-Article 5 medalj i brons för Operationer på Balkan

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Karlsson, Yvonne (red.): Svensk försvars- och beredskapskalender 2008 (SecLink, Eskilstuna 2008), s. 404. Anders Brännström föddes i Hancock under föräldrarnas tillfälliga vistelse där. De var vid tidpunkten folkbokförda i Tärendö församling i Norrbottens län, som därför anges som Anders Brännströms födelseort i folkbokföringen. Lundquist, Jan: "En alldeles ovanlig biskop ur tiden", Piteå-Tidningen, länk, publicerat 2008-12-13, arkiverad version 2013-04-18. Sveriges befolkning 1980, CD-ROM, version 1.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2004).
  2. ^ [a b c] ”Commander MNB Centre: Brigadier General Anders Brännström, Swedish Army” (på engelska). NATO. 13 mars 2007. http://www.nato.int/kfor/structur/whoswho/cv/bio_brannstrom.htm. Läst 5 augusti 2012. 
  3. ^ Svensson, Gert (27 september 2005). ”Generalen som vägrade lyda”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/generalen-som-vagrade-lyda. Läst 5 augusti 2012. 
  4. ^ ”Nya chefer utnämnda”. Försvarsmakten. 4 juni 2012. http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/centralanyheter/Nya-chefer-utnamnda/. Läst 5 augusti 2012. 
  5. ^ Anderson, Björn: Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. 20 år med akademien och dess ledamöter 1996–2016 (Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Stockholm 2016), s. 40.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]