Anders Eriksson Leijonhielm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Anders Eriksson Leijonhielm, född 20 januari 1655, död 27 december 1727 i Jönköping, var en svensk friherre, militär och ämbetsman.

Leijonhielm var son till översten och kommendanten Erik Baaz, adlad Leijonhielm och hans hustru Christina Andersdotter. Han inskrevs 1670 som student i Lund, blev volontär vid livgardet till fot 1673 och fänrik vid Kalmar regemente 1674. Då Kristianstad togs med storm 1676 blev Leijonhielm fången, men utväxlades redan samma år. 1677 befordrades han till löjtnant vid Kalmar regemente och 1683 till kapten vid samma regemente.

Vid Stora nordiska krigets utbrott deltog han vid landstigningen på Seland 1700 och blev 1701 major. Leijonhielm deltog senare vid slaget vid Klissow 1702 och belägringen av Thorn 1703. I slaget vid Latovick blev han tillfångatagen och förd till Preussen, men utväxlades snart. Han deltog i slaget vid Poltava, där han fick sitt vänstra ben avskjutet av en kanonkula. Han lyckades dock trots detta ta sig med Karl XII till Bender, där han närvarade vid kalabaliken 1713.

1709 hade Leijonhielm utnämnts till överstelöjtnant och 1710 till överste för Jönköpings regemente. Efter hemkomsten utsågs han 1714 till landshövding i Linköpings län. 1718 befordrades Leijonhielm till generalmajor, och samma år bytte han landshövdingsposten i Linköpings län mot en i Jönköpings län. 29 juli 1719 erhöll Leijonhielm friherrlig värdighet.

Leijonhielm var sedan 1687 gift med Ebba Emerentia Leijoncrantz, dotter till Gerhard Leijoncrantz och Brita Norfelt.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gustaf Elgenstierna, Svenska Adelns ättartavlor, Stockholm 1928


Företrädare:
Georg Reinhold Patkull
Landshövding i Jönköpings län
17181727
Efterträdare:
Johan von Mentzer