Anglofrisiska runraden

Expanderade 34-typiga anglofrisiska runraden.

Brosch funnen i Malton med elva runor från den anglo-saxiska runraden. De sex första runorna stavar "fuþorc". De andra fem "Glaye", dialektvariant av fornengelskans "Gleaw" med meningen kunnig, kyn, skicklig.

Anglofrisiska runraden eller anglosaxiska runraden, även 28-typiga futharken (senare 34-typiga futharken) eller futhorc (ᚠᚢᚦᚩᚱᚳ fuþorc), kallas den runrad som användes av anglosaxare och friser under 1000-talets andra hälft för att skriva de inhemska språken anglosaxiska och fornfrisiska. Namnet futhorc kommer från uttalet av de första sex runorna i runraden (jämför futhark).

Den anglofrisiska runraden är likt den yngre 16-typiga nordiska runraden en vidareutveckling av den den äldre 24-typiga samgermanska runraden men skiljer sig i att ha fler runor än bådadera, 28 till 34 runor. Då futhorc tros först ha nyttjats i Frisien (Friesland) före den anglosaxiska bosättningen av Britannien kallas den ofta för anglofrisiska runraden.

• 
  Hela 28-typiga anglofrisiska runraden inlagd på Themsensvärdet.

Runraden brukades troligtvis från 500-talet och framåt i både fornengelska och fornfrisiska. Gradvis ersattes runraden i anglosaxiska England av det latinska alfabetet som introducerades av missionärer och vid 1000-talet var de ej längre i utbrett bruk, men Byrthferthmanuskriptet (MS Oxford St John's College 17) pekar dock åt att viss förståelse av runraden överlevde in på 1100-talet.

Historia

Motsägande teorier om futhorcens ursprung råder. En teori föreslår att den utvecklades i Frisien och därifrån spred sig till Britannien. En annan teori menar att runorna först introducerades till Britannien från fastlandet, varefter de utvecklades och sedan infördes till Frisien. Inga av teorierna är säkra och mer arkeologiskt bevis behövs för att fastställa futhorcens tidiga historia.

Den tidiga futhorcen var nästan identisk till den 24-typiga samgermanska runraden, förutom delningen av ᚨ "a" till tre åtskilda runor i futhorcen: ᚪ "āc", ᚫ "æsc" och ᚩ "ōs" vilket resulterade i en 26-typig runrad. Detta gjordes för att ta hänsyn till de nya fonem som uppstod i de nordsjögermanska språken från en delning av allofoner av långa och korta a. Den tidigaste förekomsten av ᚩ ōs-runan är från 400-talet e.Kr på Undleybrakteaten. De tidigaste förekomsterna av ᚪ āc-runan kan vara från 500-talet e.Kr på föremål såsom Schweindorfsolidusen. Den dubbelekrade ᚻ hægl-runan förekom tidigast på kontinentala ristningar, så sent som 698 på sankt Cuthberts kista; innan dess nyttjades endast den enkelekrade runan.

Runskrifter med runraden i England kom att förknippas med latinsk scriptorium från det att anglosaxerna konverterade till kristendomen under 800-talet. Futhorcen började ersättas av det latinska alfabetet från 800-talet och framåt men brukades ändå upp till ungefär 900-eller 1000-talet- I vissa fall ritades skrifter med latinska bokstäver men ᚦ þorn och ᚹ ƿynn nyttjades då som utökningar av det latinska. Vid den normandiska erövringen av England 1066 var bruket av runorna mycket sällsynt och kort därefter föll den helt ur bruk. Från de ungefär fem århundraden som runraden existerade i bruk har färre än 200 överlevande fynd med runorna gjorts.

Flera kända Engelska exemplar blandade runorna och romersk skrift, eller fornengelska och latin, på samma föremål, såsom Franks reliktskrin och sankt Cuthberts kista. På den senare ristades fyra av evangelisternas namn med runor, medan "LUKAS" (sankt Lukas) gjordes med latinska bokstäver. Kistan är också ett exempel på ett föremål skapat i hjärtat av den anglosaxiska kristna kyrkan. Den brittiske historikern och runologen Raymond Ian Page förkastade påståendet att de anglosaxiska runorna främst nyttjades för runmagi och anglosaxisk paganism efter kristendomens införande.