Anknytningsteori

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lilisamuel.PNG

Anknytningsteorin är ett psykologiskt kunskapsfält som har sitt ursprung i John Bowlbys arbeten från 1950-talet och framåt.

Enligt anknytningsteorin är de nyfödda barnen, "genetiskt förprogrammerade" till att knyta an till sina föräldrar. Detta för det evolutionära syftet att skydda barnet från fara och öka dess överlevnadsmöjligheter. Barnet skriker vid behov och påkallar därmed sina föräldrar/omvårdnadspersoners uppmärksamhet. Anknytningsutvecklingen går igenom ett antal faser där barnet från den första tiden inte skiljer ut sina omvårdnadspersoner till att det efter hand, börjar visa preferenser för dem som det haft mest kontakt med. Vid ett års ålder har anknytning utvecklats till strävan att upprätthålla fysisk kontakt med de primära anknytningspersonerna.

Barnet utvecklar, när utvecklingen sker som den ska, en förmåga att söka sina föräldrars/omvårdnadspersoners närhet, och använder dem som "säker hamn" vid stress och "trygg bas" vid utforskning av omgivningen. Hur anknytningen utvecklas kommer att prägla individens relationer genom hela livet, menar Bowlby.[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bowlby bedrev bland annat studier på ungdomar som hamnat på kant med tillvaron. Vad de hade gemensamt var mycket ofta problematiska relationer till sina mödrar. Han studerade också barn som vid sjukhusinläggning på 1950-talet lämnades utan kontakt med sina föräldrar under flera veckor, och hur detta påverkade dem. Vid denna tid var den dominerande åsikten att barns relationer till sina föräldrar var en biprodukt av att de förknippades med mat, och Bowlby gjorde en viktig insats för att visa på betydelsen av barnets unika, oersättliga relationer till sina omsorgspersoner.[1]

Bowlbys kollega och efterföljare Mary Ainsworth bidrog till anknytningsteorin genom att på 70-talet empiriskt börja studera olika typer av anknytningsstrategier som barnet använder, beroende på relationen till sina anknytningspersoner. Hon beskrev riktlinjer för att identifiera typerna "trygg", "otrygg/undvikande" och "otrygg/ambivalent" anknytning beroende på barnets beteende gentemot sina föräldrar vid ett års ålder i en milt stressande situation, den så kallade strange situation. Detta visade hon också vara relaterat till föräldrarnas sensitivitet och respons på barnets signaler under det första levnadsåret.[1]

Mary Main och hennes kollegor utvecklade på 1980-talet anknytningsforskningen till att behandla föräldrars anknytningförmåga och relatera den till deras omsorgsförmåga. Hon utvecklade en så kallad semistrukturerad intervju, "Adult Attachment Interview" (AAI), som avsåg att kunna avläsa en förälders förmåga till omhändertagande, grundat på dennes egen anknytningshistoria. [1]

I anknytningsteorin ser man stora följder för människors sätt att relatera till andra människor, inte minst i kamrat- och kärleksrelationer och i omvårdande av de egna barn, efter personens anknytningshistoria. Grundat på anknytningsteori har både förebyggande och behandlade insatser utformats. En systematisk översikt gjordes av Bakermans-Kranenburg med medarbetare år 2003[2] av studier och undersökningar där man ser en tydlig genomsnittlig effekt på förekomst av trygg anknytning.[3]

Anknytningsteorins framväxt[redigera | redigera wikitext]

John Bowlby var mycket aktiv inom det brittiska psykoanalytiska sällskapet under 1940- och 1950-talen. London var vid denna tid en av psykoanalysens huvudstäder. Starka spänningar hade uppstått mellan Anna Freud och Melanie Klein och en tredje "oberoende" grupp, som ofta benämns som "den brittiska objektrelationsskolan" bildades. Hit anslöt sig Bowlby. Hans fokus låg på det motivationssystem som låg bakom utvecklingen av känslomässiga relationer.

Det hade uppstått oenigheter kring metateorin mellan Bowlby och de mer etablerade företrädarna inom psykoanalytiska sällskapet. Bowlbys tankar kring vad förluster och separationer tidigt i livet leder till för olyckliga konsekvenser kom i konflikt med huvudfårans betoning av fantasins inflytande. Men också det att Bowlby ville ställa högre krav på den psykoanalytiska teorins antaganden och göra dem mer förenliga med vetenskapliga landvinningar inom angränsande områden som framför allt evolutionsbiologi och kognitiv psykologi blev skiljelinjer. För sina ställningstaganden kring detta fick han utstå mycket kritik av många av sina dåtida kollegor. [4]

Anknytning[redigera | redigera wikitext]

Stella Yellow Shirt, Dakota Sioux, with baby, by Heyn Photo, 1899.jpg

Anknytning är i sin psykologiska betydelse ett begrepp som utvecklats av psykiatern och psykoanalytikern John Bowlby och som primärt avser det lilla barnets sökande efter, och utvecklande av, en närhets- och skyddsrelation till sina föräldrar/vårdare. Den ursprungliga engelska benämningen är "attachment".

Enligt John Bowlby uppstår tidigt anknytningsmönster som under uppväxten etableras som inre arbetsmodeller och som individen sedan bär med sig genom livet.[1]

Barn knyter an till sina föräldrar, men föräldrar knyter inte an till sina barn. Anknytningens funktion är att skydda barnet mot faror som riskerar att hota dess överlevnad. Det är denna avgörande definition som skiljer ut det från relationsskapande i allmänhet. Snarare avses hur barn och vuxna utvecklar och bevarar sin förmåga att använda utvalda personer för sin trygghet och sitt beskydd. Till vissa delar inverkar detta system på hur relationer skapas och vidmakthålls men bör inte likställas med sällskaplighet.[5]

Enligt teorin är det i människans evolutionära ursprung som förklaringarna till anknytningens uppkomst finns. Anknytningsbeteendet hos det lilla barnet har som ändamål att sätta igång förälderns omvårdande funktioner. Det lilla barnet ger signaler, från början huvudsakligen genom att skrika, senare klänga, komma krypande, titta ängsligt etcetera. Föräldern reagerar och svarar på dessa signaler, i det optimala fallet, och tar hand om barnet på det sätt som barnet behöver.[1]

Det anknytningsmönster som det lilla barnet efterhand utvecklar kom att kategoriseras av John Bowlbys kollega Mary Ainsworth i trygg respektive otrygg anknytning. Den trygga anknytningen kännetecknas av närhetssökande till anknytningspersonen, användandet av anknytningspersonen som "säker hamn" vid stress och som "trygg bas" vid utforskning. Den otrygga uppvisar tre skilda mönster, som benämns otrygg-undvikande, otrygg-ambivalent och otrygg-desorganiserad.[6] Mary Ainsworth skapade också den så kallade främmande-situationen. Det var genom denna som anknytningens kvalitet kunde bedömas.[1]

Det anknytningsmönster som förvärvats i de tidiga åren sätter sin prägel på personligheten under resten av livet, framför allt i de delar som berör nära och intima relationer i vuxenlivet och speciellt i förmågan att kunna ge och ta beskydd, ett utmärkande inslag i en fungerande kärleksrelation.[7]

Begreppet kom att i vissa avseenden innebära avgörande skillnader i förhållande till de mer etablerade utvecklingsteorierna, framför allt psykoanalytisk och kognitiv teori, under sin framväxt från mitten av 1900-talet och framåt.

Otrygg anknytning kan bearbetas och en förvärvad trygg anknytning kan skapas i vuxen ålder.[8]

Förälderns omvårdnadssystem[redigera | redigera wikitext]

Att föräldern inte knyter an till sitt barn enligt denna teori ska ses som att det för föräldern är en annan viktig funktion som sätter igång, som ett svar på barnets anknytningsbeteendet, nämligen omvårdnadssystemet. John Bowlby var mycket medveten om föräldrarnas stora betydelse för utvecklandet av en för barnet trygg anknytning, men behöll själv sitt fokus på barnets beteendeuttryck. Kanske påverkades de val han gjorde av de förutsättningar som gällde där han då verkade, som barnpsykiater vid Tavistockkliniken på 40-talet.[9]

Den tidiga anknytningsutvecklingen hos barnet[redigera | redigera wikitext]

John Bowlby beskrev utvecklandet av den tidiga anknytningen i fyra faser. De tre första faserna genomgår barnet under sina första två år, den sista avser utvecklingen under förskoleåldern. De tre första faserna är:

  • Fas 1: Orientering och signaler som inte riktar sig till en speciell person (från födseln och upp till mellan åtta och tolv veckor)
  • Fas 2: Orientering och signaler som är riktade mot en eller ett par specifika personer (från åtta till tolv veckor och upp till mellan sex och nio månader)
  • Fas 3: Upprätthållande av fysisk närhet till en eller ett par specifika personer (från mellan sex och nio månader till cirka tre års ålder)[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter
  1. ^ [a b c d e f g] Broberg, 2006.
  2. ^ ”Less is more: meta-analyses of sensitivity and attachment interventions in early childhood.”. Less is more: meta-analyses of sensitivity and attachment interventions in early childhood.. Pub.Med. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/entrez/query.fcgi?cmd=Retrieve&db=PubMed&dopt=Citation&list_uids=12696839. Läst 16 september 2012. 
  3. ^ Broberg, 2008.
  4. ^ Broberg, 2006. sid. 34-38
  5. ^ Broberg, 2006, sid. 157-158.
  6. ^ Josefsson, 2008, sid. 39-43.
  7. ^ Josefsson, 2008, sid. 37.
  8. ^ Josefsson, 2008.
  9. ^ Broberg, 2006. sid. 198
  10. ^ Broberg, 2006. sid. 159-163.
Tryckta källor
  • Broberg, Anders; Granqvist, Pehr; Ivarsson, Tord; Risholm Mothander, Pia (2006). Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm: Natur och kultur. Libris 10106036. ISBN 91-27-10975-5 (inb.) 
  • Broberg, Anders; Risholm Mothander, Pia; Granqvist, Pehr; Ivarsson, Tord (2008). Anknytning i praktiken: tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm: Natur och kultur. Libris 11179623. ISBN 978-91-27-11484-5 (inb.) 
  • Josefsson, Dan; Linge Egil, Johansson Susanne (2008). Hemligheten: från ögonkast till varaktig relation : [hur man inleder en relation och får den att hålla]. Stockholm: Natur & kultur. Libris 11010606. ISBN 978-91-27-11521-7 (inb.) 
  • Bowlby, John. (1969). Attachment and Loss: Vol. 1: Attachment. New York: Basic Books.
  • Bowlby, John. (1973). Attachment and Loss: Vol. 2: Separation. New York: Basic Books.
  • Bowlby, John. (1980). Attachment and Loss: Vol. 3: Loss. Sadness, and Depression. New York: Basic Books.
  • Handbook of Attachment: Theory, Research, and Clinical Applications. (1999). Cassidy, Jude; Shaver, Phillip R. (red.). New York: Guilford Press. Ny upplaga planeras utkomma 2007.