Antarktisskarv

Från Wikipedia
Antarktisskarv
Antarktisskarv, Jougla Point, Antarktis
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSulfåglar
Suliformes
FamiljSkarvar
Phalacrocoracidae
SläkteLeucocarbo
ArtAntarktisskarv
L. bransfieldensis
Vetenskapligt namn
§ Leucocarbo bransfieldensis
AuktorMurphy, 1936
Synonymer
  • Phalacrocorax bransfieldensis
  • Phalacrocorax atriceps bransfieldensis

Antarktisskarv[1] (Leucocarbo bransfieldensis) är en fågel i familjen skarvar inom ordningen sulfåglar.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Antarktisskarven är svart ovan med ett vitt band på skuldrorna. Undersidan är vit. På huvudet syns orangegula vårtor på pannan, blå ögonring och under häckningstid en liten stel huvudtofs. Ungfågeln är mycket mer anspråkslös, i stort sett mörk ovan och ljus under. Arten är mycket lik flera andra skarvarter, men är den enda skarven i sitt utbredningsområde.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer på Sydshetlandsöarna och Antarktishalvön.[2] Den fördes tidigare till det stora komplexet kring kejsarskarven och vissa gör det fortfarande.[4]

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Antarktisskarv placerades tidigare ofta i släktet Phalacrocorax. Efter genetiska studier[5] som visar på att Phalacrocorax består av relativt gamla utvecklingslinjer har det delats upp i flera mindre, varvid antarktisskarv med släktingar lyfts ut till släktet Leucocarbo.[2][6]

Skarvarnas släktskap[redigera | redigera wikitext]

Skarvarnas taxonomi har varit omdiskuterad. Traditionellt har de placerats gruppen i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes) men de har även placerats i ordningen storkfåglar (Ciconiiformes). Molekulära och morfologiska studier har dock visat att ordningen pelikanfåglar är parafyletisk.[7] Därför har skarvarna flyttats till den nya ordningen sulfåglar (Suliformes) tillsammans med fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar.[2]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Antarktisskarven häckar i klippig terräng, både på öar och fastland. Liksom sina närmaste släktingar håller den sig nära häckningskolonierna, förutom vintertid då isen tvingar den ut till öppet vatten.[3]

Status[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN betraktar inte antarktisskarven som en egen art, varför dess hotstatus formellt inte bestämts. Arten är mycket vanlig, exempelvis med 10 000 par på Antarktiska halvön, 700 par i Sydshetlandsöarna och 205 par på Elephant Island. Beståndet ökade fram till mitten av 1980-talet, varefter den minskade i antal under senare delen av 1980-talet och 1990-talet. Undersökningar 2001–2007 visade att minskningen avstannat. Den anses inte vara hotad.[3]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågelns vetenskapliga artnamn syftar på Bransfieldsundet.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  2. ^ [a b c d] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  3. ^ [a b c] Orta, J., E. F. J. Garcia, D. A. Christie, F. Jutglar, and G. M. Kirwan (2021). Antarctic Shag (Leucocarbo bransfieldensis), version 1.1. In Birds of the World (S. M. Billerman, B. K. Keeney, P. G. Rodewald, and T. S. Schulenberg, Editors). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.antsha1.01.1
  4. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  5. ^ Kennedy, M., and H.G. Spencer (2014), Classification of the Cormorants of the World, Mol. Phylogenet. Evol. 79, 249-257.
  6. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi :  10.14344/IOC.ML.11.2.
  7. ^ Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
  8. ^ Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]