Antoine Watteau

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antoine Watteau
Rosalba Carriera Portrait Antoine Watteau.jpg
Watteau under sitt sista levnadsår.
Född 10 oktober 1684
Valenciennes
Död 18 juli 1721 (36 år)
Nogent-sur-Marne
Nationalitet  Frankrike
Fält Måleri, grafik
Rörelse Rokoko

Antoine Watteau, född 10 oktober 1684 i Valenciennes, Frankrike, död 18 juli 1721 i Nogent-sur-Marne, var en fransk målare, tecknare och grafiker under rokokoperioden.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Watteaus liv är mycket väldokumenterat eftersom både hans konsthandlare, Edme-François Gersaint (1695–1750), och hans vänner skrev hans biografi.

Från tidig skolning till genombrott[redigera | redigera wikitext]

Watteau var till börden flamländare - hans födelseort hade 6 år innan han föddes blivit annekterad av Frankrike. Fadern var taktäckare och timmermästare. Watteaus första lärare var lokala målare i Valenciennes, bland andra Jacques-Albert Gérin (cirka 1640–1702). Efter dennes död begav Watteau sig till Paris. Där arbetade han åt ett par obetydliga målare - en av dem tillverkade helgonbilder fabriksmässigt - och blev sedan biträde åt Claude Gillot, en originell och mångsidig man, som var ornamentstecknare och även komponerade dekorationer och kostymer för teatern. den ledande målaren av italienska teatermotiv från Commedia dell'arte.[1] Gillot var den ledande målaren av italienska teatermotiv från Commedia dell'arte. Från 1703 och fem år framåt arbetade Watteau som medhjälpare till Gillot.

Från Gillot övergick Watteau till hovmålaren Claude Audran III (1658–1734), som var uppsyningsman och konservator vid Luxembourgpalatset och en mycket anlitad rumsdekoratör. Under dessa båda mästares ledning medverkade Watteau i att komponera och utföra väggmålningar, plafonder, spisskärmar, "panneaux decoratifs" i tidens anda.[1]

Watteaus konstnärliga skolning var nu fullbordad, och hans sociala upphöjelse började. Han blev skildraren av sin tids sällskapsliv, en berömd målare vars beställare tillhörde Frankrikes rikaste män.[källa behövs] Han erbjöds 1712 inträde i konstakademien och erhöll 1717 fullvärdigt medlemskap.[1]

”Konsthandlaren Gersaints skylt” (Staatliche Museen, Schloss Charlottenburg, Berlin)

Influenser och motivval[redigera | redigera wikitext]

Någon har sagt att Watteaus verk utgjorde ”en förgudning av 1700-talets ideal och anda”. Hans verklighet var sagans verklighet, där kvinnorna förvandlades till gudinnor och männen till satyrer i eleganta kläder. Han omvandlade det grova och jordiska till drömmar och fantasi.

Watteau hade tagit starka intryck av forna tiders kolorister. I sina beskyddares samlingar hade han goda möjligheter att studera de gamla mästarnas verk, och han kopierade dem flitigt. Det var Rubens och den venetianska skolan, bland annat Tizian, som utövade det största inflytandet över hans utveckling. I Harlekin och Columbine (cirka 1715) framgår detta tydligt, men den känsliga teckningen och den drömliknande stämningen är hans egen och kännetecknande för den mogne Watteau.

Några centrala verk[redigera | redigera wikitext]

"Avfärden till Cythere", Watteaus inträdesmålning 1717, (Louvren)


Avfärden till Cythere[redigera | redigera wikitext]

(franska: Pèlerinage à l'île de Cythère eller Embarquement pour Cythère) Watteaus inträdesmålning till akademien, och hans kanske mest berömda målning, utfördes 1717. Här har den franska rokokon fått sitt fullaste uttryck. Målningen visar svärmande par på pilgrimsfärd till ön Kythera, den ö där Afrodite föddes enligt grekisk mytologi. Kärleksparen har ordnats i en ledigt svängande figurkedja som sträcker sig från statyn av Afrodite (eller Venus) vid skogskanten till båten på vänster sida. Landskapet som badar i det varma kvällsljuset är fyllt av en glättig arkadisk stämning. Längtan efter den avlägsna lyckan avgör de olika parens uppbrott.

Något år senare utförde Watteau en målning med samma motiv, som finns i Berlin.

Konsthandlaren Gersaints skylt[redigera | redigera wikitext]

En av Watteaus sista och största målningar är Konsthandlaren Gersaints skylt. Den målades 1720, enligt traditionen på åtta dagar, och är en höjdpunkt vad gäller observation, komposition och teckning. Utförande och färgbehandling förebådar impressionismen. Efter att den lungsjuke konstnären återkommit från en resa till London, tar konsthandlaren Gersaint emot honom i sitt hem. Målningen skapades som affärsskylt åt vännen och var tänkt som supraporte ovanför ingångsdörren. Bildbetraktaren skådar in i affären: till vänster håller man på att packa ner en spegel och ett porträtt av Ludvig XIV, en förgången epoks insignier, i en låda, medan herrskapet till höger befattar sig med ”modern” konst.

”Dansen” (”Les fêtes vénitiennes”) (National Gallery of Scotland, Edinburgh)

Les fêtes vénitiennes[redigera | redigera wikitext]

Watteau hyste en förkärlek för att återspegla sina egna ideal för ett förfinat liv. Les fêtes vénitiennes, ursprungligen kallad Dansen, (1718) utspelar sig i en park av en typ, som först nyligen hade börjat anläggas. Bundenheten i behandlingen av växter var där långt mindre än tidigare, och friheten i utformningen av stenarbeten och skulptur var mycket större, varigenom man fann en ny medelväg mellan människans verk och naturens. Denna balans mellan det konstlade och det naturliga är lika tydlig i de poser Watteaus gestalter intar och förvisso även i kompositionen som helhet med dess bedrägliga sken av enkelhet.

Det kan ifrågasättas huruvida målningen är ett fullt så enkelt och okomplicerat förhärligande av denna världens nöjen som den kan tyckas vara. Den i orientalisk maskeradkostym klädde mannen till vänster kan vara ett porträtt av Watteaus vän, konstnären Nicolas Vleughels, den dansande unga damen med glänsande sidenklänning i mitten är måhända någon av dåtidens kvinnliga skådespelare, och säckpipeblåsaren till höger är sannolikt Watteau själv, klädd i allmogedräkt.

Fantasi och verklighet och samspelet dem emellan är målningens tema. Det fanns i Watteaus karaktär ett djupgående drag av ironi, och detta ger hans arbete dess ”udd” och en ibland oförglömlig pregnans, en kombination av sorgsenhet och sensualitet. Få konstnärer har mera verklighetstroget skildrat sidentygers lyster med en så intensiv medvetenhet om att lyster inte är något annat än en ytlig, flyktig effekt av struktur och ljus.

Den utsökta värld han frambringade i sina fêtes galantes är till stor del hämtad ur fantasin, men den är icke desto mindre poetiskt ”sann”. Att Watteau hade slagit an den rätta strängen omvittnas av alla de efterbildningar dessa målningar fick, inte bara i måleri utan även i porslin, lackarbeten, textilier, emalj, silver och till och med på snusdosor i guld. Och hans inflytande var ännu mera genomgripande än vad dessa bilder ger intryck av, ty tryck utförda efter hans målningar och teckningar spreds över hela Europa och inspirerade så olikartade konstnärer som Boucher, Gainsborough och Goya.

Verk i urval[redigera | redigera wikitext]

"Avfärden från Cythere" cirka 1718 (Staatliche Museen, Schloss Charlottenburg, Berlin)
  • Bröllopskontraktet (cirka 1712)
  • Skådespelare från Comédie française (cirka 1712)
  • Harlekin och Columbine (cirka 1715)
  • Heliga familjen på flykt till Egypten (cirka 1715–1717)
  • Avfärden till Cythere (1717)
  • Avfärden till Cythere (cirka 1718)
  • Äventyrerskan (cirka 1717)
  • Mezzetin (1717–1719)
  • Les fêtes vénitiennes (1718)
  • Pierrot, tidigare kallad Gilles (cirka 1719)
  • Konsthandlaren Gersaints skylt (1720)
  • Porträtt av en adelsman (cirka 1720)
  • Paris' dom (1720)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Watteau, Antoine i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)

Källor[redigera | redigera wikitext]