Antonius Possevino

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Antonio Possevino

Antonius Possevino, född 1534, död 26 februari 1611, var en italiensk katolsk präst, jesuit, diplomat och författare, som bland annat 1577 sändes till Sverige av påve Gregorius XIII. Påven hoppades att Sverige, som var ett land med stormaktsambitioner, åter skulle bli katolskt.

1539 inträdde Possevino i jesuitorden. Efter en uppmärksammad insats för att bekämpa kätteriet i Savojen och Frankrike förflyttades han 1572 som jesuitordens generalsekreterare till Rom. 1577 sändes han som påvens representant till Sverige i det ömtåliga uppdraget att efter Johan III:s närmanden söka återföra Sverige till katolicismen.[1]

När Possevino kom till Sverige pågick en maktkamp mellan kung Johan III och dennes bror, hertig Karl. Kungen hade året innan föreslagit en ny gudstjänstordning, den så kallade Röda boken och i det forna gråmunkeklostretGråmunkeholmen (idag känd som Riddarholmen) hade anlagts ett teologiskt kollegium, Collegium regium Stockholmense, med norsk-svenske jesuiten Laurentius Nicolai som lärare i teologi och ansvarig för skolan.

1578 lyckades Possevino förmå Johan III att motta nattvarden i enilghet med katolsk ritual.[1]

Hertig Karl var stark motståndare till alla försök att "bygga en bro mellan den protestantiska och katolska kyrkan".[källa behövs] Han var furste i Södermanland, Närke och Värmland, och ville inte ha några påbud från Kyrkostaten. Samma år som Laurentius Nicolai startade sin skola, sammankallade hertigen ett reformatoriskt prästmöte. Han utmanade också sin bror och kung genom att ta emot klerker som hotats till liv och hälsa för att de inte accepterade Johan III:s nya liturgi. Johan III svarade med att göra dem fredlösa.

Understödd av Possevinos kritiserade Laurentius Nicolai skriftligen reformationen i skarpa ordalag, något som i sin tur väckte kritik. Efter att en folkmassa satt eld på klostret[källa behövs], tröttnade kungen slutligen och Laurentius Nicolai fick efter en del kontroverser lämna landet.

Johan III satte också upp ett antal villkor för ett eventuellt inträde i den katolska kyrkan. Bland annat accepterade han inte prästcelibatet, och hävdade dessutom att nattvardsvinet även skulle utdelas till menigheten. Ingen överenskommelse ingicks och Possevino reste tillbaka till Rom.

Under en andra vistelse i Sverige 1579-1580 blev det klart för Possevino att försöken att förmå Sverige att återinföra katolicismen var dömda att misslyckas.[1] Innan han lämnade Sverige för andra gången närvarade han vid bröllopet mellan Pontus De la Gardie och kungens dotter Sofia Johansdotter Gyllenhielm i Vadstena klosterkyrka. Ritualen var katolsk. Under vigselakten rasade läktaren och en människa omkom. En del menade att olyckan orsakats av ett vredesutbrott av Gud, som antogs sympatisera med protestanterna.[källa behövs]

Possevino fick därefter sin verksamhet förlagd till Östeuropa, där han först med framgång framträdde som medlare mellan Polen och Ryssland och vistades sedan vid ryska hovet där han utan framgång verkade för den rysk-ortodoxa kyrkans förening med den katolska. Under sin fortsatta verksamhet i Östeuropa gjorde han värdefulla insatser för katolska kyrka men vecklade även in sig politiskt med den polske kungen Stefan Batory. Detta ledde slutligen till att han hemkallades och placerades som professor vid universitetet i Pauda. Possevino fortsatte dock att emellanåt användas för diplomatiska uppdrag.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Band 21. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1098