Apokryferna
Apokryfer, från grekiskans απόκρυφος (apokryfos) som betyder gömd, fördold, svårbegriplig, är texter som påminner om bibelböcker och gör anspråk på en sådan auktoritet men som inte har erkänts som sådana.[1] De gammaltestamentliga böcker som anses som en del av Bibeln av ortodoxa och katoliker men inte av protestanter kallas av de sistnämnda för apokryfer, och av de förstnämnda för deuterokanoniska böcker. Ett antal nytestamentliga apokryfer anses inte vara bibliska i någon modern kyrka.
Texternas användning
De första grekisktalande kristna använde dåtidens grekiska översättning av judarnas heliga skrifter, Septuaginta. Denna grekiska översättning skiljer sig från den Hebreiska bibeln. För en jämförelse se Gamla Testamentets kanon.
Martin Luther menade däremot att dessa böcker visserligen var bibelböcker och god och nyttig läsning men inte sådan "helig Skrift" med vilken bindande kyrkolära kan fastslås. De innehöll dock i hans ögon moraliska föredömen. Både lutheraner[2] och anglikaner läser apokryferna i den offentliga gudstjänsten. De senare menar att syftet med apokryferna är att undervisa i etik men inte att fastslå bindande kyrkolära.[3] Jean Calvin avvisade dessa skrifter helt.
Evangelisk-lutherska apokryfer
I Martin Luthers kyrkobibel från 1534 ingick det deuterokanoniska böcker, men också Manasses bön, som ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska och den ortodoxa Bibeln räknar inte Manasses bön till de deuterokanoniska skrifterna. Svenska kyrkobiblar har följt Luthers omfattning av apokryferna, eftersom Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka.
Anglikanska apokryfer
I anglikanska kyrkobiblar ingår alla ovanstående skrifter, dessutom Tredje Esra och Fjärde Esra, vilka också ingick i den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska kyrkan räknar inte dessa till de deuterokanoniska skrifterna.
Pseudepigrafer
Utöver de omtvistade skrifterna i Septuaginta finns ytterligare ett antal skrifter som brukar kallas pseudepigrafer av protestanter och apokryfer av katoliker. Några av dessa ingår i den Etiopisk-ortodoxa kyrkans kanon. Exempel på några gammaltestamentliga pseudepigrafer är:
- Aristeasbrevet
- Henoksböckerna
- Jesajas himmelsfärd
- Jubileerboken
- Tredje Mackabeerboken
- Fjärde Mackabeerboken
- Psalm 151
- Salomos psalmer
Nytestamentliga apokryfer
Nytestamentliga apokryfer är kristna skrifter, ibland gnostiskt inspirerade, som inte räknas som kanoniska inom de kristna kyrkorna. De är skrivna från mitten av 100-talet och framåt. De nytestamentliga apokryfer som hade ett proto-ortodoxt[förtydliga] innehåll bevarades ofta som legendläsning eller nöjesläsning i den medeltida västkyrkan eller bland östortodoxt kristna. Så är exempelvis fallet med Jakobs protevangelium, Petrusakterna och Thomas barndomsevangelium.
Skrifter av detta slag som inte hade ett ortodoxt innehåll kopierades däremot inte. I Egypten grävdes några av dem ner i ökensanden, där de bevarades till eftervärlden. Några av dessa avskrifter, Codex Brucianus, Codex Askewianus och Papyrus Berolinensis/Akhmim-codexen, hittades redan på 1700- och 1800-talen. Andra upptäcktes först på 1900-talet, exempelvis böckerna i Nag Hammadi-biblioteket som återfanns år 1945. Dessa fynd har dramatiskt ökat vår kunskap om dessa skrifter.
Se även
- Abrahamsapokalypsen
- Apologeterna
- De apostoliska fäderna
- Hagiografi
- Pseudepigraf
- Gamla Testamentets kanon
Källor
Noter
- ^ Nationalencyklopedin, på internet, besökt 10 januari 2010, uppslagsord: apokryfer
- ^ ”Så lyder Herrens ord. Om apokryferna som helig Skrift”. Kanon: Bibelens tilblivelse og normative status. sid. 291. Libris 10117990. ISBN 87-635-0477-4. https://books.google.se/books?id=QXEtwylmGSgC&pg=PA291. Läst 10 september 2015
- ^ ”The 39 Articles of Religion (VI. Of the sufficiency of the Holy Scriptures for salvation)” (på engelska). https://www.churchofengland.org/prayer-worship/worship/book-of-common-prayer/articles-of-religion.aspx#VI. Läst 10 september 2015.
|