Aragonit

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Aragonit
Aragonite 2 Enguidanos.jpg
Grupp Karbonat
Strunz klassificering 05.AB.15
Kemisk formel CaCO3
Färg Vit, röd, gul, orange, grön, blå och brun.
Förekomstsätt Spetsiga nålformiga kristaller, hexagonalt formad tvillingbildning samt stalaktitiskt och skorplikt.[1]
Kristallsystem Ortorombiska
Tvillingbildning Polysyntetiskt parallell till cyklisk
Spaltning {010} tydlig; {110} och {011} svag
Brott Svagt mussligt
Hållbarhet Skört
Hårdhet (Mohs) 3,5 - 4
Glans Glasglans, hartsaktig på brottytor
Refraktion Tvåaxlig negativ
Ljusbrytning nα=1,530; nβ=1,682; nγ=1,686[2]
Dubbelbrytning 0,156
Dispersion Svag
Transparens Mest genomskinlig
Fluorescens Ibland röd, skär, brun, gul, grön[3]
Streckfärg Vit
Specifik vikt 2,95
Löslighet Löslig i utspädd syra med koldioxidutveckling
Övrigt Färgas lila av så kallad koboltlösning i Meigens prov till skillnad från kalcit[4]
Referenser [5][6][7]

Aragonit är ett mineral av de två vanligaste naturligt förekommande kristallformerna av kalciumkarbonat, CaCO3. Den allra vanligaste formen är mineralet kalcit men det finns också en tredje ovanlig form vaterit. Aragonit bildas genom biologiska och fysiska processer, inklusive fällning från marina- och sötvattensmiljöer och har fått sitt namn 1797 efter Molina de Aragón i Spanien. Mineralet aragonit upptäcktes och beskrevs av Abraham Gottlob Werner 1796.

Fysikaliska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Argonit har samma kemiska sammansättning som kalcit, men skiljer sig ändå åt genom större hårdhet och högre densitet. Kalcit tillhör det trigonala kristallsystemet medan aragonit tillhör det ortorombiska kristallsystemet.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Aragonit förekommer i utfällningar från varma källor, korallrev, pärlor, snigelskal, äggskal och snäckskal, men även i basalt och som droppstenar i grottor. Mineralet är relativt ovanligt i Sverige men har hittats i Långban, Värmland och Pahtohavare i Lappland.[1]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] L-H Hedin, M Jansson 2007, Mineral i Sverige, sidan 198, ISBN 978-91-88528-58-2
  2. ^ Hans Jürgen Rösler 1984, Lehrbuch der Mineralogie, VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie Leipzig, 3. Auflage sidor 706-708
  3. ^ Sterling Gleason 1972, Ultraviolet guide to minerals, Library of congress catalog card number 60-16925, sida 121 med flera
  4. ^ https://www.mindat.org/mesg-100-179708.html
  5. ^ Mindat.org
  6. ^ Handbook of Mineralogy
  7. ^ Webmineral data

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia