Arkadij Morkov

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Arkadij Morkov.

Arkadij Ivanovitj Morkov (ryska: Аркадий Иванович Морков; på franska skrev han sig Markoff), född 6 januari 1747, död 29 januari 1827, var en rysk diplomat.

Morkov var 1771 legationssekreterare i Warszawa, 1774 legationsråd i Haag och underhandlare vid fredsförhandlingarna i Kutschuk-Kainardji samt blev 1781 minister i Haag. År 1783 utsågs han till minister i Stockholm, men först efter en beskickning till Paris, Italien och Wien samt till Danmark tillträdde han denna post i mars 1785. Redan i maj 1786 återkallades Morkov för att överta en post i ryska utrikesministeriet, men fick kvarstanna i Stockholm till slutet av oktober samma år.

Morkov, som ansågs som en av Rysslands skickligaste diplomater, återknöt under sin stockholmsvistelse med stor skicklighet förbindelserna mellan ryska hovet och adelsoppositionen i Sverige och stod särskilt under riksdagen 1786 i intim förbindelse med den ivrigare, av Charles de Geer ledda gruppen av de så kallade "patrioterna".

Tillbaka i Ryssland blev han Aleksandr Bezborodkos högra hand och blev till slut ansvarig för Katarina II:s utrikeskorrespondens. När denna dog 1796, pensionerades han och tvingades lämna Sankt Petersburg.

Alexander I besteg tronen 1801, blev Morkov utnämnd till ambassadör i Paris. I denna befattning förhandlade och slöt han med Talleyrand ett fredsfördrag samma år. Napoleon, mot vilken han var fientligt inställd, krävde att tsaren skulle kalla hem honom. Detta skedde i november 1803 och Morkov blev därefter medlem i Statsrådet resten av sitt liv.

Han förblev ogift, men hade en dotter med den franska skådespelerskan Sophie Hus, Barbara Arkadevnu (1797-1835), som han erkände och gav sitt namn 1801.

Källor[redigera | redigera wikitext]