Arktisk sisel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Arktisk sisel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Spermophilus parryii (eating mushroom).jpg
Urocitellus parryii som äter på en svamp.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Ekorrartade gnagare
Sciuromorpha
Familj Ekorrar
Sciuridae
Tribus Marmotini
Släkte Urocitellus
Art Arktisk sisel
U. parryii
Vetenskapligt namn
§ Urocitellus parryii
Auktor Richardson, 1824
Synonymer

Spermophilus parryii (Richardson, 1825)
Spermophilus p. kennicottii (Ross, 1861)
Spermophilus p. kodiacensis J. A. Allen, 1874
Spermophilus p. lyratus (Hall and Gilmore, 1932)
Spermophilus p. nebulicola (Osgood, 1903)

Spermophilus p. osgoodi Merriam, 1900[2]
Hitta fler artiklar om djur med

Arktisk sisel (Urocitellus parryii) är ett däggdjur i familjen ekorrar (Sciuridae) som förekommer i norra Asien och i norra Nordamerika.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Arten har tidigare räknats till släktet sislar (Spermophilus), men DNA-analys har visat att denna och vissa närstående arter är parafyletiska med avseende på präriehundar, släktet Ammospermophilus och murmeldjur[3], varför de har förts till det egna släktet Urocitellus.[4]

Catalogue of Life listar 10 underarter:[5]

  • Urocitellus parryii parryii (Richardson, 1825)
  • Urocitellus parryii ablusus (Osgood, 1903)
  • Urocitellus parryii kennicottii (Ross, 1861)
  • Urocitellus parryii kodiacensis (J. A. Allen, 1874)
  • Urocitellus parryii leucostictus (Brandt, 1844)
  • Urocitellus parryii lyratus (Hall and Gilmore, 1932)
  • Urocitellus parryii nebulicola (Osgood, 1903)
  • Urocitellus parryii osgoodi (Merriam, 1900)
  • Urocitellus parryii plesius (Osgood, 1900)
  • Urocitellus parryii stejnegeri (J. A. Allen, 1903)

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Individerna når en kroppslängd mellan 21,5 och 25 centimeter (huvud och bål) och därtill kommer en något kortare svans. Vikten ligger mellan 530 och 810 gram[6] och hannar är större än honor. Pälsen på ovansidan är efter våren rödbrun och efter hösten gråbrun. Håren har vita spetsar och även undersidan är vitaktig. De stora ögonen är omgivna av en vit ring. Den yviga svansen används för att hålla balansen. Den arktiska siseln har även kindpåsar för att bära födan.[7]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Den arktiska siseln lever i nordöstra Sibirien i två skilda populationer, den ena vid Lenafloden och den andra på Kamtjatka och i regionen norr om halvön. Utbredningsområdet i Nordamerika sträcker sig över Alaska och norra Kanada. Habitatet utgörs av tundran och andra öppna landskap. I bergstrakter hittas arten upp till 1 400 meter över havet.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Individerna är aktiva på dagen och lever i grupper som bygger komplexa underjordiska bon. Flocken leds av en dominant hanne som parar sig med honorna. De markerar revir med doftämnen från körtlarna. Födans sammansättning är beroende på årstid. Under våren är de arktiska sislarna främst köttätare med byten som insekter, mindre fåglar och deras ägg samt ibland ungdjur av andra siselflockar. Före vintern byter de till bär, svampar, lav och andra växtdelar.[7][1]

Den arktiska siseln går i ide men vaknar ibland när snön fortfarande är på plats.[1] Under vintervilan sjunker individernas kroppstemperatur till omkring −2 °C (sällan −2,9 °C) utan att djuret skadas.[8] Varannan till var tredje vecka ökar kroppstemperaturen till 37 °C och sedan kan den sjunka igen.[9] Under tiden tappar de cirka hälften av sin vikt.[7]

Parningen äger rum under våren och efter upp till sex veckors dräktighet föds vanligen sex till åtta ungar (sällan upp till 14).[1] Ungarna är nakna och blinda vid födelsen men de utvecklas snabbt. Den första parningen sker oftast under andra levnadsåret.[7]

Arktisk sisel och människor[redigera | redigera wikitext]

Djuret jagas för pälsens skull och hotas av regionens omvandling till betesmarker för boskapsdjur. Inuiterna kallar djuret sik-sik efter ett av artens läten.[7] IUCN listar arten som livskraftig (LC) på grund av det stora utbredningsområdet. Beståndets storlek är okänt men enligt lokalbefolkningen är siseln inte sällsynt.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Linzey, A.V. 2011 Spermophilus parryii Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 30 mars 2012.
  2. ^ Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/spermophilus+parryii/match/1. Läst 4 mars 2016. 
  3. ^ Herron, Matthew D.; Castoe, Todd A.; Parkinson, Christopher L. (2004). ”Sciurid phylogeny and the paraphyly of Holarctic ground squirrels (Spermophilus)” (på engelska) (PDF, 2,58 Mb). Molecular Phylogenetics and Evolution 31 (3). PMID 15120398. http://www.snakegenomics.org/CastoeLab/Publications_files/2004_Herron_etal_MPE_Sciuridae.pdf. Läst 25 februari 2016. 
  4. ^ Helgen, Kristofer M.; Cole, F. Russel; Helgen, Lauren E. och Wilson, Don E. ”Generic Revision in the Holarctic Ground Squirrel Genus Spermophilus” (på engelska). Journal of Mammalogy 90 (2). doi:10.1644/07-MAMM-A-309.1. http://www.mammalsociety.org/uploads/Helgen%20et%20al%202009.pdf. Läst 25 februari 2016. 
  5. ^ Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/urocitellus+parryii/match/1. Läst 4 mars 2016. 
  6. ^ Arctic Ground Squirrel, National Museum of Natural History (engelska)
  7. ^ [a b c d e] R. Edwards. ”Arctic ground squirrel”. ARKive. http://www.arkive.org/arctic-ground-squirrel/spermophilus-parryii/#text=All. Läst 30 mars 2012. 
  8. ^ Muldrew, K., University of Calgary, Feb. 26, 1999
  9. ^ Arctic ground squirrel, National Park Service

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]