Arvid Horn

Arvid Bernhard Horn
Arvid Horn klädd i riksrådsdräkt, sittande vid ett bord där man även ser den hatt som riksråden bar. Målning av Lorens Pasch den äldre.
Kanslipresident
Tid i befattningen 21 mars 1710–10 april 1719
Monark	Karl XII
Företrädare	Nils Gyldenstolpe
Efterträdare	Gustaf Cronhielm
Tid i befattningen 26 april 1720–18 december 1738
Monark	Fredrik I
Företrädare	Johan August Meijerfeldt
Efterträdare	Gustaf Bonde
Lantmarskalk
Tid i befattningen 1720, 1726–1727 och 1731–1731
Monark	Fredrik I
Företrädare	Anders Leijonstedt
Efterträdare	Charles Emil Lewenhaupt
Kungligt råd och kansliråd
Tid i befattningen 27 december 1705–16 januari 1739
Monark	Karl XII
Gravplats	Tryserums kyrka

Arvid Horn
Titlar
Friherre
Tidsperiod	1700–1742
Utnämnd av	Karl XII
Greve
Tidsperiod	1706–1742
Utnämnd av	Karl XII
Andra titlar	Diplomat, universitetskansler, hedersordförande
Militärtjänst
I tjänst för	Sverige Tysk-romerska riket Nederländerna
Försvarsgren	Infanteriet Kavalleriet
Tjänstetid	1682–1706
Grad	Generallöjtnant (Sverige) Kapten (Nederländerna)
Enhet	Livgardet
Befäl	Kunglig Majestäts drabanter
Slag/krig	Stora turkiska kriget Slaget vid Mohács Pfalziska tronföljdskriget Slaget vid Leuze Slaget vid Landen Belägringen av Huy Belägringen av Namur Stora nordiska kriget Landstigningen vid Humlebæk Slaget vid Narva Slaget vid Düna Slaget vid Kliszów Slaget vid Pułtusk Belägringen av Thorn Belägringen av Warszawa
Personfakta
Födelsenamn	Arvid Bernhard Horn
Född	6 april 1664 Vuorentaka, Halikko, Finland
Död	17 april 1742 (78 år) Ekebyholms slott, Uppland, Sverige
Begravd	Tryserums kyrka, Småland
Släkt
Frälse- eller adelsätt	Horn af Ekebyholm
Sätesgård	Ekebyholms slott
Far	Gustaf Horn af Kanckas
Mor	Anna Helena von Gertten
Familj
Gift	1696 Jacobs kyrka i Stockholm
Make/maka	Anna Beata Ehrenstéen
Familj 2
Gift 2	1705 Rawicz, Polen
Make/maka 2	Inga (Törnflycht) Broméen
Familj 3
Gift 3	1711
Make/maka 3	Margareta Gyllenstierna
Barn med 3	Eva Horn (1716–1790) Adam Horn (1717–1778) Fredrika Eleonora Horn (1721–1758)
Heraldiskt vapen
Grevliga ätten Horn af Ekebyholms vapen

Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, född 6 april 1664 på godset Vuorentaka i Halikko, Finland, död 17 april 1742 på Ekebyholms slott i Uppland, Sverige, var en svensk greve, militär, diplomat och statsman. I sin roll som Sveriges kanslipresident ledde han rikets politik under frihetstidens första decennier.

Horn tjänstgjorde under 1680- och 1690-talen i den svenska armén samt i nederländsk och tysk-romersk tjänst. År 1700 upphöjdes han av kung Karl XII till friherre, utnämndes till generalmajor och chef för Livdrabantkåren. Under stora nordiska kriget deltog han i flera fältslag och anlitades som sändebud. Hans diplomatiska insatser under polska inbördeskriget 1704 bidrog till Stanisław Leszczyńskis upphöjelse till kung. Därefter drogs han in i rikets högsta förvaltning: 1705 blev han kungligt råd och kansliråd, 1706 upphöjdes han till greve och 1710 utnämndes han till kanslipresident och chef för Kanslikollegium. Vid riksdagen 1720 valdes han till adelsståndets lantmarskalk, en post han återfick 1726–1727 och 1731.

Efter Karl XII:s död spelade Horn en nyckelroll i övergången från envälde till parlamentariskt styre. Han medverkade till 1720 års regeringsform och etablerade en arbetsordning där riksråd och ståndsriksdag fick ökat inflytande över rikets angelägenheter. Som ledargestalt för det som senare kom att kallas mösspartiet sökte han förena ståndens motstridiga intressen och prioriterade stabilitet i statsfinanser och förvaltning. I utrikespolitiken drev han en försiktig linje med tyngdpunkt på fred, återhämtning och handelsutbyte. Han ville undvika konflikt med Ryssland, värna relationerna till Storbritannien och hålla distans till Frankrike.

Horns freds- och sparsamhetspolitik mötte starkt motstånd från det krigsinriktade hattpartiet. Efter hårda partistrider och förändrade majoriteter vid 1738 års riksdag tvingades Horn lämna kanslipresidentskapet och drog sig tillbaka till Ekebyholm, där han avled 1742. Han var gift tre gånger och efterlämnade bland andra sonen Adam Horn. Tidsperioden 1720–1738 har ofta betecknats som "Horns period". Samtidiga och senare bedömningar har växlat mellan att framhäva Horn som förnuftig fredspolitiker och som försiktighetens företrädare i en tid av begränsade resurser efter stormaktstidens slut. Men forskningen är samstämmig om att han var central för övergången av maktutövningen till lagbundna institutioner och riksdaglig kontroll.

Uppväxt

Arvid Horn föddes den 6 april 1664 på godset Vuorentaka i Halikko i Finland. Han var son till överste Gustaf Horn af Kanckas (1627−1673), som var regementschef för Österbottens infanteriregemente, och dennes hustru Anna Helena von Gertten (1640−1709). Arvids syskon var Gustaf Henrik (1663−1693), Carl Magnus (1665−1693), Anna Juliana (1667−1753), Bengt Johan (1668−1701) och Christer (1670−1722).

Arvid Horns tidiga år är sparsamt dokumenterade. Äldre biografier angav att han studerade vid Åbo Akademi, men det är inte bekräftat. Utöver Vourentaka ägde Gustav Horn även de mindre gårdarna Haapaniemi och Liesniemi i Åbo län. När fadern dog 1673 efterlämnade han sex minderåriga barn och de små gårdarna, som gav låg avkastning. Modern fick vänta länge på innestående lön efter makens död, vilket gjorde ekonomin knapp. Horns adliga börd vägde därför lätt, och Arvid Horns uppfostran blev enkel men ordentlig.

Militärstjänst (1682–1700)

Svensk och utländsk krigstjänst

Under sommaren 1682, när Arvid Horn var arton år gammal, begav han sig till Stockholm med blygsam utrustning och 300 daler silvermynt. Han sökte stöd hos släkt och bekanta för att finansiera en militär bana. Brev till modern och major Bernhard Knubbert vittnar om lån och ekonomisk oro. När pengarna tog slut tog han värvning som menig musketerare vid Livgardet och skrev den 9 augusti in sig som volontär. Samtidigt studerade han fortifikation och språk för att motsvara officerskraven. Den 3 juli 1683 befordrades han till sergeant och den 7 mars 1685 till fänrik.

Den 10 maj 1687 fick Horn resepass för att ta tjänst i Tysk-romerska riket. Han deltog i slaget vid Mohács under det stora turkiska kriget. Våren 1688 vistades han i Wien och reste därefter till Paris för att söka fransk tjänst vid hovet i Versailles, men återvände till Stockholm i september samma år. På rekommendation av Nils Bielke, som också hade deltagit i slaget vid Mohács, utnämndes han den 26 maj 1688 till löjtnant vid Livgardet. År 1689 reste Horn till Maastricht i Nederländerna, där han från vintern 1690 tjänstgjorde som generaladjutant åt furst Georg Fredrik av Waldeck och greve Jacques-Louis Comte de Noyelles. Genom kontakter i Haag fick han 1691 kaptens grad i holländsk tjänst och ett eget kompani i överste Ernst Ludvig von Putbus svenska regemente. Med sitt kompani deltog han i den vallonska fronten i Pfalziska tronföljdskriget mellan 1691 och 1693, där han bevistade fältslagen vid Leuze och Landen och belägringarna av Huy och Namur. För sin tjänst erhöll Horn från kung Vilhelm III skriftliga intyg om tapperhet och förtjänst. Han övervägde att lämna uppdraget men stannade och fortsatte parallellt sina studier. Tjänsten gav honom värdefull erfarenhet och kontakter i Europas politiska centrum. Horn blev kapten vid Livgardet den 31 december 1693 och lämnade den holländska tjänsten året därpå. Den 9 maj 1695 fick han i uppdrag av Karl XI att färdas till den svenska extra ordinarie envoyéen i Haag, Nils Lillieroot, för att hemföra riksjuveler och andra värdeföremål som drottning Kristina tidigare pantsatt och som kungen låtit lösa in. Den 12 september 1695 avslutade han sitt uppdrag i Haag och återvände sedan till Sverige.

Kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren

Karl XII iförd sin soldatuniform år 1700. Målning (1706) av David von Krafft.

Den 7 februari 1696 fick Horn fullmakt som kaptenlöjtnant vid Livdrabantkåren. När Karl XI dog i april 1697 efterträddes han av den femtonårige Karl XII. Horn hade en central roll i Livdrabantkårens disciplin, ekonomi och organisation. Kåren skulle följa kungen i fält och återvände först 1716. Horn övervakade kompanichefer, inspekterade soldaternas leverne och rapporterade om sjukdomar, materiel och vapenanskaffning. Han deltog också i kungens ständiga krigslekar tillsammans med Livgardet och Livdrabantkåren genom fysiska utmaningar och prövande av kungens egna gränser, av vilka flera blev livshotande såväl för honom som för dennes lekkamrater. Horn fick snart kungens förtroende; samtida berättelser återgav hur han deltog i kungens sjölekar och räddade honom ur en kapsejsad jolle. En olycka där Karl XII träffade Horn med en hasselkäpp resulterade i skada och blodförgiftning; kungen tilldelade honom 2 000 dukater i ersättning och livslång fältskärslön. Den 18 juli 1700 ombildades Livdrabantkåren och Horn utsågs till dess chef, samtidigt som han befordrades till generalmajor av kavalleriet och upphöjdes i friherrligt stånd.

Stora nordiska kriget (1700–1705)

Arvid Horn som chef för drabantkåren. Målning (1705) av Johan David Schwartz.

Efter Karl XI:s död 1697 försvagades Sveriges utrikespolitiska läge, och en fientlig koalition började ta form mellan Danmark-Norge under kung Fredrik IV, Sachsen under kurfursten August II (som även var kung av Polsk-litauiska samväldet) och Ryssland under tsar Peter I. Horn tjänstgjorde vid denna tid som befälhavare för Livdrabantkåren och kom snart att spela en framträdande roll i Karl XII:s tidiga fälttåg. När kriget bröt ut 1700 deltog Horn i Landstigningen vid Humlebæk, där de svenska trupperna tvingade Danmark till fred i Traventhal. Därefter följde fälttåget mot Ryssland och belägringen av Narva, där drabanterna under Horns befäl utgjorde kungens livvakt och närmaste stöttrupp. I slaget vid Narva den 19 november 1700 deltog Horn i stormningen av de ryska linjerna, fick två hästar skjutna under sig och förlorade sin värja, som ersattes av kungens egen. Segern blev stor men blodig, och Horn tvingades lämna sin dödligt sårade bror Bengt Johan i Narva.

Under våren 1701 deltog Horn i förberedelserna för slaget vid Düna den 9 juli 1701, där Karl XII korsade floden för att driva bort sachsiska trupper från Riga. Horn ledde drabanterna i flera kavallerichocker kring kungens position och träffades av en kula i knäet, men stannade i strid till stridens slut. För tapperhet belönades han av kungen, men skadan gjorde honom lätt halt för livet.Efter en kort konvalescens återvände han till fältet samma år. Vid slaget vid Kliszów den 9 juli 1702 ledde Horn åter drabanterna i frontlinjen. Trots att han sårades av en falkonettkula förblev han i tjänst, och hans insats bidrog till segern över den sachsisk-polska armén. Horn blev under dessa år en av Karl XII:s mest betrodda officerare, ofta sänd att eskortera eller återföra kungen när denne opererade på egen hand. Han deltog efteråt i slaget vid Pułtusk och belägringen av Thorn. Den 11 januari 1704 utnämndes han till generallöjtnant av kavalleriet och lämnade därefter det direkta befälet över drabanterna.

Diplomat i Polen

I början av 1704 fick Horn ett diplomatiskt uppdrag i Polen för att stödja bildandet av Warszawakonfederationen, en svenskstödd sammanslutning som skulle avsätta August II som polsk kung och bana väg för ett nytt kungaval. Horn anlände till Warszawa i januari 1704 med instruktioner att verka för fred och ordning utan att dra in Sverige i nya åtaganden. Han fungerade som förhandlingsledare mellan konfederationens medlemmar och de svenska trupperna, med uppgift att säkerställa disciplin och begränsa övergrepp mot civilbefolkningen. Under våren 1704 drev Horn igenom beslutet att kalla till kungaval, och den 2 juli valdes Stanisław I Leszczyński till kung av Polen med svensk uppbackning. Kort därefter belägrades Warszawa av August II:s armé. Horn hade fått i uppdrag att försvara staden med omkring 675 svenska soldater och 6 000 polska trupper under Hieronim Augustyn Lubomirski. När Lubomirski bytte sida och de flesta polska styrkor deserterade, drog sig Horn tillbaka till Warszawas slott och försvarade det i flera dagar mot en överlägsen fiende. Efter att förnödenheterna tagit slut tvingades han kapitulera den 26 augusti 1704. Som krigsfånge behandlades Horn respektfullt av August II. Han användes som mellanhand vid försök till fångutväxling och fördes till Dresden, där han stannade till våren 1705. I slutet av mars 1705 frigavs Horn i ett fångutbyte med den sachsiske generalmajoren Ludwig Nicolaus von Hallart, och fick tre dyrbara hästar i avskedsgåva av August II.

Hösten 1705 representerade Horn Sverige vid Stanisław Leszczyńskis kröning och ledde förhandlingarna som resulterade i freden i Warszawa den 25 november 1705. Han verkade för att skydda svenska intressen, säkra Kurland och förbättra villkoren för protestanter i Polen. Som erkänsla för sina insatser utnämndes Horn den 27 december 1705 till kungligt råd och kansliråd, med skyldighet att ingå i rådsregeringen och kanslikollegiet. Den 6 januari 1706 tog Horn avsked som kaptenlöjtnant för Livdrabantkåren, och senare den 27 juni upphöjdes han i grevlig värdighet vid högkvarteret Jaroslavice i Volynien. Han introducerades senare som Horn af Ekebyholm under nummer 53.

Kungligt råd (1705–1710)

Nykomlingen i Stockholm

Arvid Horn av George Desmarées.

Vid Karl XI:s död var statsfinanserna stabila men små i jämförelse med stormakternas. Missväxten 1695 och 1697 hade urholkat reserverna, och det stora nordiska kriget förde snabbt upp kostnaderna. Karl XII höjde skatter, ökade utskrivningarna och försvarade rikets många gränser, vilket ledde till stor manspillan och ökande tryck på indelningsverket. Erfarenheterna från dessa år kom att prägla Horns senare försiktiga och ordningsamma syn på förvaltning. För att möta mans- och penningbristen infördes nya utskrivningar och särskilda system som ståndsdragoner, där biskopar och kapitalägare bekostade soldater. Även trosspojkar sattes upp. Finansrådet Fabian Wrede beräknade kostnaderna till flera miljoner riksdaler per år, och underskotten ökade trots sparåtgärder. Staten inledde därför en stram politik.

Samtidigt tillsattes kommissioner för att granska missbruk i förvaltningen, från kontributionsräntor till lokala oegentligheter. Karl XII styrde per brev och krävde både sparsamhet och ökade pålagor. Rådet sökte ibland fredliga lösningar, som i Polen, men kungen vägrade sluta avtal som kunde skada hans ära. Under dessa år diskuterades även ett tronskifte till förmån för prinsessan Hedvig Sofias son Karl Fredrik, vilket förde Horn in i hovpolitiska nätverk som han senare skulle utnyttja. Vid Horns återkomst till Stockholm mötte han tre inflytelserika ämbetsmän: Wrede i statskontoret, Nils Gyldenstolpe som ny kanslipresident efter Bengt Oxenstierna och Gabriel Falkenberg. Alla påverkade hans framtida arbetsfält. Militära ledare togs också in i rådet; Horn utnämndes tillsammans med Carl Gustaf Frölich och Knut Posse och fick uppdrag i defensionskommissionerna, som skulle bringa ordning i ekonomin och övervaka militärapparaten. Hans band till änkedrottning Hedvig Eleonoras krets stärkte hans ställning.

När Horn anlände till Stockholm våren 1706 beskrevs han som en "nykomling" i en försvagad ämbetsmannakrets. Han hade fördröjts i Lübeck på grund av sjukdom, och rykten om hemliga uppdrag spreds, men hans brev visar att han främst sökte stabil tjänstgöring. Hans administrativa skicklighet och kontakter, särskilt genom släkten Piper, stärkte snabbt hans position. Skattelängder visar ett växande hushåll med middagar och musik, där Horn använde gästfrihet för att knyta ämbetsmän och diplomater. Samtidigt klagade han ofta över utebliven lön och knappa resurser.

Krisåren

Kanslikollegiet var under Horns tid inrymt i Wrangelska palatset i Stockholm.

Horn vann snabbt förtroende i förvaltningen. Han anlitades av överstemarskalk Carl Piper i kontakter med Magnus Julius De la Gardie och fick stöd av Knut Posse. Kollegiet, tillfälligt placerat i Wrangelska palatset efter slottsbranden 1697, hade bristfälliga arbetsförhållanden, men Horn tog allt större ansvar i utrikes- och finansärenden. När Hedvig Sofia avled i smittkoppor 1708 ökade prinsessan Ulrika Eleonoras betydelse, och Horns roll som länk till hovet stärktes. Han deltog också i det hovparti som 1709 medverkade till att Anna Catharina von Bärfelt avlägsnades. Efter Altranstädtfreden 1706 stod Sverige starkt i Polen, men Karl XII:s ryska fälttåg förändrade läget. När kungen förde armén österut vilade regeringen på rådet och kanslikollegiet i Stockholm, där Horn redan spelade en ledande roll. Under 1708–1709 kollapsade organisationen: försenade transporter, förstörda magasin och brist på proviant ledde till katastrofen vid slaget vid Poltava den 28 juni 1709 och kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli. När nyheten nådde Stockholm i augusti 1709 kunde rådet bekräfta nederlaget. Horn meddelade att kungen levde men tagit sin tillflykt till staden Bender i det Osmanska riket, och kansliet fick genast ordna försörjning och ordning i riket.

Rådet stod inför oro och lokala uppror. Kommissioner skickades ut för att stärka provinsförvaltningen, och Horn deltog i beslut om utskrivningar och proviantfördelning. Samtidigt drabbades landet av pesten, som kulminerade i Stockholm 1710. Tillsammans med hovet och ämbetsverken flydde Horn till Falun och Sala, i tron att svavelångorna skulle skydda mot smittan. Trots stora personalbortfall fortsatte kansliet sitt arbete, och även Horns hushåll drabbades. Efter Poltava stärkte Ryssland sin ställning och försökte dra in Danmark och Sachsen i kriget, medan sjömakterna förhöll sig avvaktande. Horn fick i uppdrag att undvika nya fiender och samtidigt söka fredliga lösningar. När kanslipresident Gyldenstolpe avled i maj 1709 bar Horn ensam ansvaret för kanslikollegiets kontinuitet. Först 1710 tillsattes nya kansliråd, och den 21 mars samma år övertog Horn ledningen i expeditions- och utrikesärenden, motsvarande kanslipresidentens roll.

Kanslipresident (1710–1719)

Neutralitetspolitik

Arvid Horn som kanslipresident. Målning av Niklas Lafrensen den äldre.

Arvid Horn hade på kort tid stigit till en av rikets mäktigaste män och blev som kanslipresident den centrala förmedlaren mellan rådet, kungen och de europeiska makterna. Samtidida bedömare, som den engelske John Robinson, tvivlade dock på hans erfarenhet. Horn skötte den utrikespolitiska korrespondensen med sändebuden i Köpenhamn, London, Haag och Berlin. Han försökte dämpa spänningarna med Preussen och vinna sjömakternas stöd, men hans försök att engagera England och Nederländerna gav begränsat resultat. Samtidigt hanterade han akuta militära frågor: bemanning av fästningar, prioritering av resurser och risken för dansk invasion i Skåne. Han förordade försiktighet men blev mer offensiv när underrättelser visade på överhängande hot.

Efter slaget vid Poltava sökte Horn begränsa skadorna genom kontakt med Hannover och England. Han varnade för att handelsstörningar skulle slå mot Stockholm men fick inget gehör. Tillsammans med Fabian Wrede försökte han därefter neutralisera de tyska provinserna för att minska striderna och bevara handelns livsnerv. Förslaget byggde på att sjömakterna skulle garantera neutralitet, men Haag-konserten 1710 ignorerade svenska krav. Horn förblev dock övertygad om att neutralisering kunde mildra rikets belastning. I rådet försökte han balansera mellan Wredes sparsamhetslinje och kungens krav på offensiv. Under Skånekrisen 1710 stödde han, efter hårda diskussioner, general Magnus Stenbocks krav på större handlingsfrihet, en strategi som bidrog till segern i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710. När Riga och Reval föll samma år betonade Horn att huvudstadens försvar måste prioriteras framför provinserna.

Riksdagen 1710

När krisen förvärrades drev Horn frågan om att sammankalla ständerna trots kungens frånvaro, för att lagligen säkra nya skatter. Wrede tvivlade, men Horn menade att rådet saknade mandat utan ständernas samtycke. En kompromiss ledde till att ett särskilt utskott bildades med representanter ur alla stånd. Vid riksdagen antogs i april en budget med stora underskott. Horn föreslog höjda skatter, stämpelskatt och acciser, vilket antogs trots hård kritik. Jesper Swedberg och delar av prästeståndet krävde fred, men Horn försökte hålla fokus på finansieringen. Hans pragmatiska hållning har i efterhand tolkats som ett tidigt uttryck för frihetstidens förvaltningsstil.

Kort efter mötet desavouerade Karl XII rådet och avvisade neutralitetsplanen. Horn försvarade sig med att målet varit att hindra fienderna från att utnyttja Sveriges svaghet, men kungen krävde fortsatt krig. När Wrede avsattes 1711 fick Horn bära huvudansvaret för transporter, rekryter och sjöförsörjning under pest och brist. Kungens misstro ökade, och 1712 kritiserade han Horns "långsamhet". Horn försökte samtidigt undvika diplomatiska konflikter i blockadfrågor och nådde tillfälliga överenskommelser med engelska representanter. Horn fortsatte att samordna korrespondensen med svenska sändebud i Haag, London och Köpenhamn. Han betonade återhållsam ton och sökte praktiska lösningar för handel och transit. Hans roll som administrativ samordnare stärktes i takt med Karl XII:s vistelse i Bender, då rådet fick ta ett större ansvar för rikets styrelse.

Krigets fortsättning och fredsförsök

Horn blev den administrativa drivkraften bakom de svenska planerna på sjötransport till Tyskland, medan Magnus Stenbock ledde fälttåget. Han mobiliserade redare och köpmän, ordnade krediter och gick i borgen för lån. Fördröjningar, stormar och dansk sjömakt försvårade transporterna. När Stenbock efter segern vid slaget vid Gadebusch den 9 december 1712 tvingades kapitulera i Tönningen 1713, organiserade Horn hemtransporter och lösesummor. Stenbock kritiserade rådet, men Horn påpekade att hindren låg i finansieringen. Historiker har i efterhand betonat hans försiktiga men realistiska linje. Samtidigt förvärrades läget i Finland. Nederlagen vid Pälkäne och Storkyro 1713–1714 ledde till rysk ockupation. Horn deltog i befälsbyten, försökte upprätthålla civilförvaltning och organiserade hjälp för flyktingar från Baltikum och Finland genom särskilda kommissioner och kollekter.

I fredsfrågan förde Horn en prövande linje. 1711 prövade kungen öppningar mot Danmark, men villkoren blev hårda. När Spanska tronföljdskriget i väst klingade av såg Horn möjlighet till fransk-engelsk medling. Sommaren 1712 fick general Mauritz Vellingk uppdrag att sondera i Paris och London om ett ramavtal med handelslättnader och avspänning. Våren 1713 konkretiserades förhandlingarna: Preussen, Danmark och Ryssland ställde krav på svenska avträdelser. Horn, Gustaf Cronhielm och Nils Gyllenstierna betonade att heder och säkerhet krävde snäva instruktioner. Vellingk fick mandat att förhandla men uttryckligt förbud att utlova landavträdelser. Trots nederlagen försökte Horn främja internationell medling. Han skickade Erik von Roland till England för kontakt med utrikesministern Bolingbroke, men möttes av sval respons då freden i Utrecht närmade sig slutet. Horn framhöll dock att England önskade förhandlingar med parlamentariskt stöd, inte kapitulation. Han ville att ständerna skulle bemyndiga rådet till samtal, men undvek öppet brott mot kungens vilja.

Den ekonomiska krisen tvingade fram nya åtgärder. Under Horns ledning infördes 1712 års förmögenhetsskatt med självdeklaration för att ersätta utskrivningar och öka rättvisan. Skatten var impopulär, men Horn försvarade den som nödvändig för kreditens upprätthållande. Samtidigt diskuterades om Riksbankens medel kunde användas för statens behov. Horn drev på för ett avtal där banken gav förskott mot säkerhet i nya skatter, vilket räddade finanssystemet tillfälligt. För att stärka rådets legitimitet föreslog Horn kontakt med Ulrika Eleonora, som i oktober 1713 tog säte i rådet. Detta gav tyngd åt både freds- och finanspolitiken. Den 10 november beslöt rådet att verka för stillestånd, och Vellingk fick mandat att inleda förhandlingar via engelsk medling. Horn samordnade fredsprocessen, bemötte motpropaganda och höll samman finans- och utrikesfrågorna.

Riksdagen 1713–1714

Arvid Horn, samtida kopparstick av okänd konstnär.

Vid riksdagen 1713–1714 stod Horn i centrum för rikets politik. Han redovisade öppet det kritiska läget och såg till att sekreta utskottet fick ledande roll för att säkra beslutsförmågan. Finanspolitiken blev huvudfråga. Horn försökte medla mellan rådet, riksbanken och ständerna om sparkapital och räntor. När läget låste sig stödde han Nicodemus Tessins kompromiss med riktade uttag och nya säkerheter, vilket gav tillfällig likviditet.

Samtidigt fortsatte fredsfrågan. Horn lät sekreta utskottet utarbeta ett gemensamt betänkande om neutral medling och vapenstillestånd, och höll kontakt med utländska sändebud. När frågan om regentskap uppkom förordade han att Ulrika Eleonora skulle ta plats i rådet snarare än bli absolut regent, en lösning som säkrade laglig kontinuitet. Horn ledde utskottens memorial, samordnade kommunikationen och höll samman debatten. Hans roll som dämpande medlare framträder tydligt i protokollen, där han sökte enighet och undvek konfrontation. När rykten om kungliga brev skapade oro försvarade Horn rådets hantering och lyckades slutföra riksdagsarbetet utan öppen brytning. Karl XII fördömde dock rådets agerande och beskyllde Horn för passivitet, men denne svarade med att han endast sökt rädda riket genom lagliga och finansiellt hållbara medel. Samtiden beskrev Horn som nitisk, arbetsam och ovanligt samvetsgrann i en tid av krig och kris.

Karl XII:s sista år (1714–1718)

Karl XII återvänder till Sverige

Efter katastrofen vid Poltava kom Sverige att i många år styras brevledes från Osmanska riket av Karl XII. I Stockholm blev Arvid Horn nav för denna korrespondens. Han ansvarade för samordning med sändebud, rapporter till generalguvernörerna och mottagande av besökare i huvudstaden. Efter freden i Adrianopel 1713 mellan Osmanska riket och Ryssland försvann hoppet om ett osmanskt ingripande till Sveriges fördel. Horn fick nu finna sig till rätta med att sköta rikets löpande affärer i ett läge av politisk osäkerhet och ökande skulder. Våren 1714 skickades rådet Hans Henrik von Liewen den äldre till kungen med rapporter från Stockholm. Karl XII antydde att rådet borde ha handlat mer enigt, vilket av Horns sågs som kritik mot sin ledning. Medveten om att kungens närvaro skulle minska rådets självständighet förberedde Horn de administrativa övergångarna. Han övervägde till och med att lämna kansliet och söka posten som president i Svea hovrätt, men kungen vägrade bevilja hans begäran.

Karl XII anlände till Stralsund den 1 november 1714. Horn hade vädjat om att han skulle återvända till Stockholm, men kungen avvisade detta. När monarken tog direkt kontroll över försvaret av Stralsund fick Horn i uppdrag att säkra finansiering, logistik och civil förvaltning i Sverige. Han handlade även i frågor om kaparverksamhet och neutral handel. Den så kallade "Protten-affären", där ett handelsfartyg olovligen fått pass, ledde till en tvist mellan kansliet och kungen. Horns roll var att pröva ärendet i rådet, där han följde gällande förfarande och senare frikändes från misstankar om oegentligheter. Samtidigt stärktes Ulrika Eleonoras ställning genom äktenskapet med Fredrik av Hessen 1715. Horn höll en låg profil men bidrog till att relationen mellan prinsessan och rådet förblev god. Åren 1714–1715 genomförde han kungens tidigare utfärdade kansliordning från 1713. Som kanslipresident organiserade han kansliets lokaler, arbetsgång och sambandet mellan expeditioner och råd. Reformen gjorde kansliet effektivare men stärkte också kungamakten på bekostnad av de äldre kollegierna.

Norska fälttågen och kungens död

Georg Heinrich von Görtz, en av Horns rivaler. Målning av Lukas von Breda.

När Karl XII återvände till Sverige 1715–1716 följde Horn honom som guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, ett uppdrag han haft sedan 1707. Mötet mellan kungen och syskonen Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia präglades av maktspänning mellan det holsteinska partiet och Fredrik av Hessen. Horn försökte hålla sig neutral men förespråkade fredlig återuppbyggnad, vilket stod i kontrast till kungens vilja till fortsatt krig. Vid Karl XII:s norska fälttåg 1716 fick Horn ansvar för försörjning, kreditflöde och civil förvaltning medan kungen ledde armén i fält. Han organiserade kollegiernas arbete, höll ordning på leveranser och försökte begränsa ekonomiska missbruk. Expeditionen misslyckades, men Horns insats bidrog till att statsapparaten fungerade trots det försvagade läget.

Samtidigt trädde Georg Heinrich von Görtz fram som kungens viktigaste rådgivare. Horn hade tidigare samarbetat med honom i Polen men såg nu hur Görtz kringgick rådet och centraliserade makten till sig själv. Horn försökte behålla kontrollen över postgång och beslutskedjor samt hindra att Holstein drogs för djupt in i kriget. Han erkände dock att Görtz förhandlingar öppnade en möjlighet till fred med Danmark. När Görtz införde nya finansorgan och nödmynt ökade spänningarna. Horn accepterade behovet av extraordinära medel men krävde att dessa skulle ske under kansliets protokoll och kollegial kontroll. Han motsatte sig Görtz’ mer riskfyllda experiment, som vardagsskatten, och föreslog i stället lagliga avgifter såsom stämpelskatt för att finansiera statens löner. I korrespondens från upphandlingsdeputationen inskärpte Horn vikten av skriftliga fullmakter, regelbundna räkenskaper och ordnade betalningsvägar. Hans återkommande princip var att extraordinära åtgärder skulle återföras till ordinarie förvaltning så snart krigsläget tillät.

Efter 1716 fortsatte Horn som kanslipresident att leda den civila regeringen medan kungen planerade nya offensiver mot Norge och Danmark. Han översatte kungens beslut till praktiska åtgärder inom rådet och kollegierna, ansvarade för kreditflöden och säkerställde att sändebud fick nödvändiga instruktioner. År 1717 skakades förvaltningen av den så kallade "Gyllenborgsaffären", då ministern Carl Gyllenborg avslöjades i jakobitiska kontakter och Görtz tillfälligt fängslades i Arnhem. Horn försökte skydda rådets ställning men kunde inte hindra att Görtz återtog kungens förtroende efter frigivningen. Trots att hans inflytande över rikspolitiken minskade behöll Horn ansvaret för ordning och procedur i administrationen. Under 1718 intensifierades fredsförsöken. Görtz ledde förhandlingarna med Ryssland vid Ålandskongressen, medan Horn ansvarade för logistik, protokoll och kontroll av de svenska sändebudens mandat. Han såg till att inga bindande löften gavs utan kollegial prövning. Samtidigt organiserade han kredit- och försörjningssystem inför Karl XII:s andra norska fälttåg. Trots stora bördor lyckades han hålla leveranserna i gång och upprätthålla den administrativa ordningen.

Den 30 november 1718 dödades Karl XII vid belägringen av Fredrikstens fästning. Horn, som befann sig i Stockholm, informerades kort därefter och såg till att rådet återtog regeringsmakten enligt äldre ordning. Han beskrev kungens död som "rikets största olycka" men agerade snabbt för att säkra kontinuiteten i styret. Som kanslipresident blev han den centrala gestalten i övergången till Ulrika Eleonoras regering och lade därmed grunden till den konstitutionella förändring som inledde frihetstiden.

Kungliga enväldets fall (1718–1719)

Kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora (1733) av Georg Engelhard Schröder.

Efter Karl XII:s död i november 1718 blev Arvid Horn den främsta civila ledaren i övergången från krig och envälde till ordnad förvaltning. Han organiserade återtåget från Fredriksten, säkrade protokoll och livsmedel samt ledde maktöverföringen till rådet och prinsessan Ulrika Eleonora. Hans cirkulär till kollegierna markerade att enväldet inte kunde bestå och att ständerna måste inkallas. Ulrika Eleonora sökte Horns stöd för sitt tronanspråk. Han hävdade att hon endast kunde erkännas genom ständernas beslut, vilket gav maktskiftet konstitutionell legitimitet. Generalitetets lojalitet var avgörande, men Horn höll fast vid att trohetsed fick avläggas först efter ständernas klartecken. Under de första veckorna återställde han kansliet, sammankallade kollegierna och återinförde kansliordningen från 1713 i kollegial form.

Vid rådsmötet den 12 december 1718 pläderade Horn för valmonarki med hänvisning till Norrköpings arvförening. Han menade att Ulrika Eleonora, som avsade sig suveränitet, endast kunde tillträda genom val. Hon antog hans linje och förklarade sig villig att regera under lag och ständer. På Horns inrådan utfärdade hon ett brev där hon erkände ständernas lagstiftningsmakt och avskaffade enväldet. Den 23 januari 1719 valdes hon till regerande drottning. Tillsammans med Pehr Ribbing blev Horn drivande i förarbetet till den nya författningen. 1720 års regeringsform fastslog att makten skulle utövas genom råd och ständer: kungen skulle regera med rådets bifall, riksdagen sammankallas regelbundet och ämbeten tillsättas efter förslag från kollegierna. Horn motsatte sig försök att göra prinsgemålen Fredrik till rikets överhuvud men accepterade hans militära befäl. När rättegången mot Görtz inleddes såg Horn till att processen följde kollegiala former under upphandlingsdeputationens kontroll. Han accepterade till slut dennes dödsdom som ett nödvändigt avslut på krisåren.

Den politiska stabiliseringen följdes av ekonomisk sanering. Horn fokuserade på att reglera nödmynternas värde och samla statsskulden. Våren 1719 stödde han inrättandet av Riksens Ständers kontor, det blivande Riksgäldskontoret, som fastställde skuldbördan till cirka 40 miljoner daler silvermynt och inledde amorteringar. Kammarkollegiet och Statskontoret återställdes som finansförvaltningens nav, och Horn organiserade ett "statskommissionsutskott" för att knyta riksdagens kontroll till regeringens arbete. Riksstaten fick fasta serier och större överskådlighet. Två tredjedelar av utgifterna gick till krigsmakten, men Horn sökte minska bördan genom en mer transparent budget. Hans politik kopplade finans och utrikeslinje: en ordnad ekonomi skulle möjliggöra neutralitet och förhindra nya äventyr. I samtiden framstod förändringen som ett avgörande skifte: enväldets improviserade styre hade ersatts av kollegialt beslutsfattande, lagbundna råd och regelbundna riksdagar. Horns ledarskap gav den nya regimen stabilitet och rättslig förankring. Den återställda ordningen och den fasta riksstaten blev kännetecken för den begynnande frihetstiden.

Fredssluten (1719–1721)

Avsked som kanslipresident och inledande fredsförhandlingar

Arvid Horn (1721) av George Desmarées.

Efter 1719 års författning fick rådet och kanslikollegiet åter stor tyngd, och som kanslipresident blev Arvid Horn den samlande länken mellan kronan och ständerna. De första månaderna ägnades åt att fastställa gränserna mellan kungamakten, rådet och riksdagen. Ordningen prövades i det så kallade "fartygsfallet", då ett frisiskt fartyg, de Jonge Sievert, tvingades in i Halsehamn och beslagtogs i strid mot 1715 års kaparreglemente. Horn såg ärendet som ett test på den nya konstitutionens kompetensfördelning. Han begärde upplysningar via kansliet och lät borgarståndets talman Anders von Hyltéen föra frågan till ett sekret utskott. Beslutet att frige fartyget markerade att rådsberedning och utskottsväg skulle bli norm i beslutsprocessen. När frågan togs upp i rådet den 6 april betonade Horn utrikespolitiska hänsyn men höll fast vid att saken var konstitutionell. Konflikten med statssekreteraren Daniel Niklas von Höpken och delar av hovet fördjupades, och den 10 april avskedade drottning Ulrika Eleonora honom som kanslipresident. Han kvarstod dock som riksråd. Avskedet visade hovets misstro mot hans starka rådsledning och Horns försök att binda utrikesärenden till kollegiala former.

Efter avskedet drog han sig tillbaka till Erik Odelströms gods Ekebyholm, men behöll lön och fortsatte påverka rådsarbetet. Han pekade på bristen på kompetenta kanslitjänstemän sedan han själv lämnat daglig tjänst. Drottningen utsåg Erik Sparre till kanslipresident, men denne saknade erfarenhet, och styrningen gled snart mot äldre rådsmedlemmar som Gustaf Cronhielm. Episoden visade svårigheten att ersätta Horn och hovets begränsade förmåga att driva egen utrikespolitik. Det ryska anfallet mot Stockholm 1719, hejdat vid slaget vid Stäket den 13 augusti, gav Horn argument för kollegialt beslutsfattande och stark försvarsstyrning. Drottningen mildrade visserligen straffen mot upprorsanklagade bönder, men linjen med koncentrerade försvarsåtgärder låg fast. Horn menade att krigsläget bekräftade behovet av ordnade processer och enhetlig ledning. Samtidigt pågick diplomatiska förhandlingar med England/Hannover och Danmark. Horn drev att handel och Öresundstull skulle föras i kansliet och via utskotten, inte vid hovet. När rådet diskuterade kriget den 18 oktober 1720 manade han till fortsatt motstånd så länge riket kunde bära det men varnade för en "snöplig fred" med tsaren.

I förhållande till Danmark vägde Horn legala och ekonomiska överväganden. Karl Fredrik av Holstein använde svenska kanaler för egna syften, vilket Horn såg som en risk. Han lät därför kansliet utreda en defensiv–offensiv allians, men rådet remitterade frågan för vidare prövning. Metoden var typisk för Horn: att föra säkerhetsfrågor till kollegium och ständer i stället för att låta hovet besluta. När den franske medlaren Jacques de Campredon överskred sina instruktioner och misstänktes för partiskhet föreslog Horn att uppdraget skulle dras tillbaka, vilket rådet beslöt den 20 april 1721. Under samma period avslutades Stockholmsfredens delar: i november 1719 fred med Hannover, varigenom Bremen-Verden avträddes; i januari 1720 fred med Preussen med förlust av Stettin; och i juli 1720 fred med Danmark, utan territoriella förluster men med förlorad tullfrihet i Öresund. Horn såg dessa avtal som nödvändiga för att skapa handlingsfrihet inför Ryssland.

Freden med Ryssland

Freden i Nystad den 30 augusti 1721. Samtida kopparstick av Pieter Schenk.

Våren 1721 inleddes de avgörande förhandlingarna med Ryssland. Horn formulerade instruktioner till de svenska sändebuden: förhandlingarna skulle ske utan främmande medling, beslut fattas i rådet och varje avvikelse rapporteras omgående. Hans mål var att förena realpolitiska eftergifter med strikt konstitutionell ordning. När Johan Paulinus Lillienstedt och Otto Reinhold Strömfelt anlände till Nystad i april hade de snäva mandat. De fick pröva ryska förslag men behövde rådets godkännande för alla avgöranden. Horns instruktioner präglades av försiktighet: han ville undvika ensidiga eftergifter men även hindra hovet från att kringgå riksdagens beslut. Äldre historieskrivning beskrev Horn som motståndare till landavträdelser, men nyare forskning betonar hans taktiska hållning. Hans motstånd syftade främst till att hindra kungen från att lägga skulden på rådet. Samtidigt var han realist och insåg att fortsatt krig kunde ruinera landet. Sommaren 1721 växlade han därför mellan press och eftergifter: han avvisade bud som överskred mandatet men motsatte sig förhalning. När arvprins Fredrik ville reservera sig för en hårdare linje manade Horn till beslut med orden att "riket behöver fred, ej dröjsmål".

Rysshärjningarna längs kusten ökade trycket, medan brittiska medlare drog sig undan. Horn använde hotet för att förankra fredslinjen i rådet. Freden i Nystad slöts den 30 augusti 1721 enligt hans reviderade riktlinjer: Sverige avträdde Livland, Estland, Ösel, Dagö, Ingermanland och delar av Karelen med Viborg. I gengäld erhölls 2 miljoner riksdaler och rätt till tullfri spannmålshandel i ryska hamnar. Avtalet garanterade även amnesti för tidigare motståndare och adelsmäns rätt att återfå gods mot lojalitetsed. Horn såg till att dessa sociala och ekonomiska paragrafer förankrades i rådet. En central punkt var den så kallade "domestique-artikeln", som förbjöd rysk inblandning i Sveriges inre styrelse. Äldre tolkningar såg den som riktad mot det holsteinska partiet, men modern forskning framhåller att ryssarna främst skyddade sina egna intressen. Horns insisterande på klausulen visade ändå hans mål: att befästa frihetstidens maktdelning även i utrikespolitiken.

Rådsprotokollen visar hur han följde avtalet punkt för punkt, strök hänvisningar till Holstein och avvisade alla formuleringar som kunde ge utländska garantier för konstitutionen. När ryskt tryck ökade i slutskedet höll Horn fast vid kollegiala beslut och lät ersättningar till sändebuden kontrolleras, för att undvika misstankar om mutor. Gränsdragningen i öster kvarstod, men i augusti 1721 enades parterna om att tsaren skulle låta undersöka Viborgsområdet innan linjer fastställdes. I Ryssland firades freden med stora ceremonier. I Sverige framställde Horn i riksdagsöppningen 1723 fredsslutet som ett nödvändigt val "mellan ont och värre". Förlusterna, menade han, kunde vägas upp av handelsvinster och en stärkt finansförvaltning.

Återkomst som kanslipresident och krigets efterspel

Minnesmedalj skänkt av ridderskapet och adeln åt Arvid Horn 1720, slagen av Johann Carl Hedlinger.

Efter Karl XII:s död hade Horn etablerat en arbetsform som snart konsoliderades. Efter avskedet 1719 kvarstod han som riksråd och blev arkitekt för rådets ökade inflytande. Inför riksdagen 1720 valdes han till adelsståndets lantmarskalk, vilket gjorde honom till ständernas främste förhandlare gentemot hovet. När Fredrik I blev kung den 24 mars 1720 stärktes ständernas ställning; det sekreta utskottet blev maktcentrum, och Horn återkom som kanslipresident den 26 april. Under riksdagen försvarade Horn utskottets tolkningsföreträde i utrikes- och finansfrågor och krävde att hovet skulle följa skriftliga protokoll. Den kollegiala beredningen, tydliga instruktioner och majoritetsbeslut blev grundprinciper för den nya politiken. Horn drev igenom att ständerna själva utsåg utskottsledamöter, att regeringen förde protokoll och att kungen band sig till rådets beslut. Fredrik I bekräftade detta i sin kungaförsäkran, och Horn återinträdde efter Johan August Meijerfeldt.

Horn motsatte sig vaga formuleringar om upprättsrätt och krävde precisa regler. Riksdagen delade rådet i arbetsdivisioner och band både regering och ombud till instruktioner, vilket ökade ständernas kontroll. Uppgörelsen med Ulrika Eleonoras kabinett ledde till kansliordningen 1720: ärenden skulle avgöras enligt majoritetsprincip, högre tjänster tillsättas av rådet, och protokolltvång samt förbud mot gåvor infördes. Hovet försökte samtidigt stärka kungens initiativmakt. Generalerna Carl Gustaf Rehnskiöld, Göran Silfverhielm och Charles Emil Lewenhaupt försökte mobilisera ridderskapet, men Horn avvisade planerna och vägrade återvända till rådet så länge Axel Rutensköld drev frågan. Bondeståndet krävde snarare uppgörelse med krigsförvaltningen än starkare kungamakt. Hertigen av Holstein-Gottorp försökte hålla tronföljdsfrågan levande, men Horn motverkade utländsk inblandning och förankrade besluten hos ständerna. Privilegiefrågorna 1719–1720 skärpte motsättningarna mellan stånden. Horn sökte enhet genom kompromisser: privilegier skulle gälla "såsom tillförne" i väntan på översyn. När adeln drivit igenom beslut den 26 maj 1720 protesterade borgarna, men Horns linje att undvika brytning vann. Som lantmarskalk ledde han även arbetet med instruktioner för kollegier och landshövdingar. Sekreta utskottet fick beredningsmonopol, och förvaltningen bands närmare till protokoll. Vid riksdagens slut fastslogs att vissa instruktioner var färdiga, medan övriga följde Karl XI:s ordningar och den nya regeringsformen.

Det nya statsskicket väckte internationell uppmärksamhet; Voltaire och Jean-Jacques Rousseau beskrev Sverige som "det friaste landet i världen". Horns ställning som kanslipresident var dock inte enväldig. Han mötte motstånd i rådet och sekreta utskottet, och kollegierna agerade ofta självständigt. Trots sin centrala roll var hans makt beroende av ständernas stöd och hans förmåga att balansera mellan kung, riksdag och utrikesintressen.

Inrikes- och utrikespolitik (1723–1726)

Riksdagen 1723

Arvid Horn, italiensk miniatyrmålning inom ram av okänd konstnär.

När 1723 års riksdag öppnades var Horn 59 år och i sin mest inflytelserika fas. Efter 1720 försökte Fredrik I bygga ett eget hovparti genom utnämningar, penningutdelningar och propagandaturnéer, understödd av hessiska generaler och hovmän som Ernst Hartmann von Diemar. Horns motstånd och rådsmajoritet begränsade dock hovets framgångar. Samuel Åkerhielm vann kungens ynnest men hans avancemang bromsades. Kungen trodde sig ha en majoritet inför riksdagen, men utfallet visade motsatsen.

Holsteinska intriger fortsatte. Peter Johansson Brenner greps efter försök att vinna ryskt stöd och dömdes till döden, medan Lorentz Kristoffer Stobée drogs in i upprepade processer som slutade med förvisning. Hertigen av Holstein-Gottorp sökte stärka sina anspråk via Ryssland, vilket väckte oro för nya fredsförhandlingar. Horn markerade att tronföljdsfrågor skulle avgöras i Sverige och inte genom utländska påtryckningar. Vid lantmarskalksvalet segrade Swen Lagerberg över holsteinarnas kandidater, och Horn stärkte sin ställning genom att den 4 september 1723 låta inrätta en hemlig kommission under kanslipresidenten för de mest känsliga ärendena. All utrikesbrevväxling skulle därmed gå genom kansliet. När agitatorer på landsbygden avslöjades dömdes flera bönder hårt, men Horn accepterade mildring av straffen, vilket skadade bondeståndets prestige och begränsade hovets möjligheter att spela ut folket mot rådet. Även privilegie- och ämbetsfrågor diskuterades. Jacob Benzelius förespråkade öppningar för ofrälse till högre ämbeten, något Horn stödde för att undvika blockpolitik. Den 16 oktober 1723 stadfäste kungen nya adelsprivilegier som kompromiss. Samtidigt skärptes kontrollen av utrikespolitiken: främmande sändebuds skrivelser skulle kommuniceras till Horn, och sekreta utskottet markerade att endast kansli och råd fick driva utrikespolitik.

Efter riksdagen lät Horn föra de mest känsliga utrikesärendena i sträng sekretess genom den "mindre sekreta deputationen". Med Josias Cederhielm och Daniel Niklas von Höpken som förtrogna förde han sonderingar med Ryssland om allians och tronföljdsfrågor. Tsar Peter accepterade ett giftermål mellan Karl Fredrik och tsarens dotter Anna Petrovna, vilket följdes av ett ryskt manifest i november 1723. Horn kombinerade detta spår med krav på ordnade lösningar i Slesvig och skydd för handeln. Den 22 februari 1724 undertecknades en tolvårig defensivallians med Ryssland, Sveriges första förbund efter freden i Nystad. För Horn var det ett instrument för att vinna tid, trygga fred och stärka ekonomisk återhämtning, samtidigt som holsteinska aktivister förlorade utrymme.

Religionspolitik

Arvid Horn. Litografi av Adolf Hårdh.

Under frihetstidens början stod Arvid Horn i centrum för den politiska omorienteringen där religion och statsmakt flöt samman. Hans mål var att bevara samhällsordningen snarare än att driva teologiska ställningstaganden. Han eftersträvade stabilitet genom lagstiftning och administrativ kontroll snarare än genom konfessionell mobilisering. Som kanslipresident utgick Horn från 1686 års kyrkolag, men i motsats till det karolinska enväldet betonade han riksdagens och domstolarnas roll framför kungens. Han såg till att kyrkans förhållande till staten reglerades genom kollegiala beslut och riksdagsutskott, vilket minskade den kungliga styrningen men bibehöll statens kontroll. Tillsammans med Olof Cederhielm initierade Horn den ecklesiastiska deputationen 1723, som behandlade reformer, disciplinfrågor och prästerskapets ställning. Även om samtida källor kallade honom "pietisternas vän" var hans hållning pragmatisk: att hålla ordning och avlasta riksdagen snarare än att gynna någon läroinriktning. När konventikelplakatet skärptes 1726 mot otillåtna sammankomster och "svärmeri" var Horn en av de drivande bakom beslutet. Hans motiv var inte religiös intolerans utan oro för separatism och upplösning av samhällsdisciplinen. Horn undvek dogmatiska konflikter men medlade i frågor som rörde patronatsrätt, prästsval och lokala tvister mellan domkapitel och församlingar. Hans insats var att skapa förutsägbarhet i tillsättningsprocesser och upprätthålla balansen mellan kyrklig och civil auktoritet.

Försvarsförbund och diplomatiska konferenser

Efter hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorps förlovning med Anna Petrovna 1724 fick Arvid Horn hantera de diplomatiska följderna. Han balanserade reaktionerna mellan ryskt jubel, dansk oro och drottning Ulrika Eleonoras irritation, och övertalade henne att sända officiella lyckönskningar för att undvika konflikt. När Peter I dog 1725 och Katarina I av Ryssland besteg tronen, såg Horn till att Sverige intog en neutral hållning. Han sökte undvika upptrappning mellan Ryssland och Danmark-Norge kring Slesvig, samtidigt som Frankrike, Storbritannien och Preussen bildade den hannoverska alliansen. Under Horns ledning beslutade rådet i november 1725 att sända Carl Gustaf Tessin till Wien för att sondera kejsarens syn på ett svensk-ryskt förbund och parallellt pröva kontakt med den anglo-franska sidan.

Horn höll ratifikationsfrågan öppen och beställde analyser som Problemata politica, där huvudlinjen var försiktighet, handelsskydd och stöd till Karl Fredriks arvskrav i Slesvig utan militära äventyr. När det engelska sändebudet Stephen Poyntz anlände 1726 gavs order att "tala endast med greve Horn", vilket markerade hans centrala ställning. I rådet argumenterade han för fortsatt sondering men krävde konkreta garantier innan Sverige kunde ansluta sig till allianser. Han betonade att tryggheten låg i brittiskt sjöskydd snarare än i österrikiska löften. Horns doktrin var att vinna tid, säkra handeln och pressa fram lösningar genom konferenser i stället för krig.

Rådet delades mellan fortsatt förhandling och omedelbar anslutning. Horn slöt sig till försiktighetslinjen tillsammans med Claes Ekeblad, Hans Henrik von Liewen, Axel Banér, Magnus Julius De la Gardie och Gustaf Adam Taube. Majoriteten fastslog att Sverige skulle fortsätta konferenserna och först därefter ta definitiv ställning. Horn summerade att Sverige måste värna jämvikten, inte låta sig tvingas av en utländsk flotta och hålla dörren öppen för framtida ändringar. Han underströk också att ständerna borde delta i avgörandet. Inför riksdagen tilltog pamflettstriden. Utländska sändebud försökte påverka opinionen, särskilt det holsteinska partiet. Som kanslipresident övervakade Horn censuren: skrifter kunde dras in eller brännas efter beslut i ekreta utskottet. Samtidigt höll han fast vid att den officiella kommunikationen skulle ske inom kansliets ansvar, i linje med hans övergripande program att knyta utrikesfrågorna till konstitutionella former.

Utrensningarna (1727–1728)

Lantmarskalksval och rådsombildning

Arvid Horn (1727) av Christian Fritzsch.

Inför riksdagen 1726–1727 försökte oppositionen hindra Arvid Horn från att bli lantmarskalk genom att lansera Otto Reinhold Strömfelt, men Horn segrade med klar majoritet (345 av 609 röster) och bekräftades därmed som riksdagens ledande kraft. Som lantmarskalk skapade Horn en valordning som gynnade bred representation men undvek blockpolitik. Han använde uppskov när frågor låste sig och betonade att beslut skulle vila på varningar om utländsk påverkan. Samtidigt präglades riksdagen av försvars- och finansfrågor. Horns kansli drev en linje av sparsamhet och markerade återhållsamhet även genom hans egen låga lön som kanslipresident. När holsteinskt propagandamaterial spreds 1726 lät han sekreta utskottet granska saken och fastslog trycket som censurärende, ett beslut som stärkte regeringens auktoritet men väckte kritik.

Horn sökte ständigt majoritet genom tid och förhandling snarare än konfrontation. Han avvisade främmande inflytande och betonade samförstånd mellan stånden. Den infekterade affären kring general Mauritz Vellingk hanterade han med juridisk försiktighet: han markerade jäv på grund av släktskap, föreslog mildare resolution i stället för dom och undvek att låta frågan spränga den politiska balansen. Efter valet konsoliderade Horn sin ställning genom sekreta utskottet och en ny "alliansdeputation" som samordnade riksdagens arbete. Han krävde att allt underlag skulle gå via rådet innan beslut fattades i plenum, vilket effektiviserade styrningen. I samtal med Stephen Poyntz och Brancas betonade han att Sverige inte kunde binda sig till allianser utan klara villkor om subsidier och garantier.

Efter riksdagen förstärktes Horns inflytande i rådet. När flera ledamöter avgick omorganiserade han verket i två divisioner och skapade en mer enhetlig arbetsordning. Bondeståndet var initialt tveksamt, men Horn byggde majoriteter genom samarbete med präster och moderata adelsmän. Vid nästa elektorsval fick han in lojala ämbetsmän som statssekreterare och hovkansler, vilket gav regeringen en stabilare profil. Kritiker talade om maktkoncentration, men Horns syfte var att trygga kontinuitet efter två decenniers politisk oro. Utrikespolitiskt blev 1727–1728 en lugn period. Katarina I:s död i Ryssland minskade trycket på Sverige, och Horns balans mellan det svensk-ryska förbundet och den hannoverska alliansen gav landet arbetsro. Freden i Soissons 1728 dämpade de europeiska motsättningarna, och Horns försiktiga diplomati säkrade stabilitet och ekonomisk återhämtning.

Accessionen och Cederhielms fall

Josias Cederhielm, en av Horns rivaler.

I januari 1727 tog ständerna upp frågan om svensk accession till den anglo-franska alliansen. Horn ledde deputationen och föreslog anslutning endast under tydliga villkor: slesvigfrågan fick inte lösas på Sveriges bekostnad, subsidier skulle gälla även i fredstid och äldre traktater respekteras. När de allierade krävde stora hjälptrupper avvisade Horn deras villkor men öppnade för kompromiss om ekonomiskt stöd. Den 14 mars 1727 undertecknade Sverige accessionen till båda allianserna efter att Horn säkrat riksdagens godkännande genom sekreta utskottet.

Som lantmarskalk höll Horn samman debatten och dämpade farhågor om att beslutet var äventyrligt. Oppositionen förlorade omröstningen, medan de kejserliga sändebuden protesterade. Horn försvarade alliansen med hänvisning till försvarsläget i Finland och betonade att Sverige agerade fritt. När borgarståndet begärde utredning lät han sekreta utskottet pröva frågan. I den så kallade "Cederhielm-affären" 1727 anklagades Josias Cederhielm för att ha tagit gåvor i Ryssland. Horn insisterade på en rättslig prövning snarare än politisk avsättning. Justitiekanslern Thomas Fehman fann visserligen försummelse men inget brott, och Horn avvisade krav på omedelbart avsked. Efter kungens brev om sekretess höll Horn fast vid sin medelväg: fortsatt granskning men inga förhastade beslut. När affären avslutades avskedades Cederhielm "på villkor", vilket stärkte Horns kontroll över rådet och hans auktoritet i ständerna.

Näringspolitik och ekonomisk förvaltning

Efter 1727 försköts tyngdpunkten mot ekonomisk återuppbyggnad. Horn stödde en merkantil linje för att minska importberoendet och främja svensk industri. Han försvarade Jonas Alströmers manufakturer i Alingsås som förebild för statligt stödda företag. Det svenska produktplakatet 1724, inspirerat av Englands navigationsakter, förbjöd utländska fartyg att föra in andra varor än det egna landets, för att gynna svensk sjöfart och inhemska verkstäder. Horns kansli stödde regleringar av skråväsendet genom 1720 års skråordning och 1724 års frimästarsförordning, vilka stärkte yrkesskrånas kontroll över hantverket. För industrins finansiering infördes den så kallade landshjälpen, statliga lån via Kommerskollegium, samt en femprocents tull på varor som kunde tillverkas inom riket. Medlen riktades främst till Alingsås och liknande manufakturer, men under krav på återbetalning och sparsamhet.

Horn stödde också centralisering av handeln genom att inskränka mindre städers privilegier och stärka stapelstäderna. Syftet var att koncentrera kapital och arbete till färre centra och därmed effektivisera exporten. När konflikten mellan Falun och Bergslagen om gruvprivilegier bröt ut, tillsatte Horn en kommission under Swen Lagerberg, vars slutsats bekräftade metallförsörjningen som ett riksintresse. Horn uppträdde här som medlare mellan lokala intressen och central förvaltning. Genom sina insatser förenade Horn ekonomisk återhållsamhet med försiktig expansion. Hans politik lade grunden för den stabilitet som skulle prägla 1730-talets första år och befäste bilden av honom som en statsman som förenade ordning, måtta och kontinuitet.

De lugna åren (1728–1734)

Arvid Horn (1728) av Georg Engelhard Schröder.

Arvid Horns ställning som rikets ledande politiker befästes efter riksdagen 1726–27. Utrensningar i rådet och ombildningen av kanslikollegiet gav honom en trygg majoritet, även om motståndare som Carl Gyllenborg fanns kvar. Den internationella ramen präglades av den hannoverska alliansen och kejsar Karl VI:s försök att vinna stöd för den så kallade "pragmatiska sanktionen". I Ryssland skapade tronföljdskriser nya risker, och 1732 slöt Österrike och Ryssland allians med Danmark om Slesvig, en fråga Horn ständigt måste beakta. Samtidigt följde några lugna år för Sverige: befolkningen växte, jordbruket stärktes och de ekonomiska efterverkningarna av Karl XII:s krig klingade av. Horns linje var att hålla Sverige utanför stormaktsmotsättningar och undvika dyra rustningar, även om hovet och vissa fraktioner drev på för en mer aktiv kurs.

Ett av 1730-talets mest uppmärksammade näringsprojekt var det Svenska Ostindiska Companiet. Efter beredning i sekreta utskottet beviljades oktroj 1731. Horn gav sitt godkännande först när projektet fått bred förankring men framhöll riskerna med att staten engagerades i spekulativ handel. I övrig näringspolitik intog han en återhållsam linje och motsatte sig Levantiska kompaniet, som enligt honom främst skulle främja import av lyxvaror. Han bromsade förslag om omfattande tullar och subventioner samt eftersträvade sparsamhet och balans i statsfinanserna. I frågan om brännvinstillverkning och acciser drev Horn på genom kollegierna men med målet att förena nya inkomster med budgetdisciplin.

Relationen mellan Horn och kung Fredrik förändrades kring 1730 och 1731 genom kungens förhållande till Hedvig Taube, som skapade politiska problem. Horn höll fast vid att skilja privatliv och politik men mötte ökande misstro i hovet. Riksdagen 1731 bekräftade dock hans makt. Han återvaldes som lantmarskalk med bred marginal, och försök från oppositionen kring Gyllenborg att rubba majoriteten misslyckades. Samtidigt var Horns hälsa bräcklig och han sökte därför vila på Ekebyholm och vid Medevi brunn, även under politiskt känsliga tillfällen.

Lagstiftningsarbetet kulminerade i 1734 års lag, som byggde på äldre initiativ men fick verklig fart på 1731 års riksdag. Efter kompromisser antogs verket 1734 och blev en bestående reform. När Fredrik reste till Hessen stannade Horn i Stockholm för att hålla ihop kansliet. Han markerade mot hovets försök att påverka tjänstetillsättningar, men kungens gunst mot Taube stärkte hovets inflytande. Samtidigt ökade trycket på Horn att själv bära utrikesledningen, då Joachim von Düben avgått. Han förlitade sig på Gustaf Bonde, men höll fast vid att Sverige skulle stå utanför blockbildningen och agera måttfullt i frågor om Pommern, kejsarhusets arvsordning och allianspolitik. På hemmaplan markerade Horn sin syn på utnämningsmakten. Han motsatte sig att hovmän som Erland Broman fick ämbeten utan kompetens och höll fast vid att kanslikollegiets förslag skulle följas. Hans linje var att tjänster skulle tillsättas efter regler, inte hovgunst, en hållning som delades av flera rådsherrar.

Horns fall (1734–1738)

Polska tronföljdskriget

Arvid Horn. Gravyr från 1730-talet av Johan Hammarsson.

Vid 1730-talets början stod Arvid Horn som kanslipresident i rikets ledning. Europas maktbalans började rubbas när den hannoverska alliansen försvagades, kejsar Karl VI sökte stöd för den pragmatiska sanktionen och stormakterna förberedde nya block. I Sverige blev detta tydligt under den polska tronföljdsstriden 1733. Horn hade sedan Karl XII:s tid haft kontakt med Stanisław Leszczyński, den tidigare svenske klientkungen i Polen. Stanisławs dotter Marie Leszczyńska gifte sig med Ludvig XV under 1725, vilket bidrog till att Frankrike, vars utrikespolitik leddes av kardinal André Hercule de Fleury, såg Sverige som en möjlig bundsförvant. Horn avvisade dock alla antydningar om militära äventyr. Han krävde klara subsidier och riksdagsstöd innan något engagemang kunde övervägas.

När ryska styrkor belägrade Danzig 1734 höll Horn fast vid neutralitet. Han avvisade alla franska uppmaningar till ingripande och hänvisade till rikets begränsade resurser och risken att provocera Ryssland. Försök från franska agenter att värva officerare bemöttes med förmaningar från kansliet. Samma år kallades ständerna in för att pröva utrikespolitiken. I den särskilda kommissionen, där Horn deltog med Gustaf Bonde och Herman Cedercreutz, formulerades riktlinjerna: Frankrike måste öppet redovisa sina avtal med England och Danmark, neutralitetens vinster skulle bevaras och varje åtagande förutsatte tydliga subsidier. När den franske ambassadören Charles Louis de Biaudos de Casteja krävde svensk hjälp åt Stanisław hänsköt Horn frågan till ständerna och lät granska det gamla "sekreta bihanget", en plan för krig mot Ryssland. Rådet ställde upp hårda villkor: subsidier, sjöstöd och neutralisering av Danmark och Preussen. Horn betonade att Sverige inte kunde föra ett anfallskrig utan ständernas uttryckliga samtycke.

Riksdagen 1734

Carl Gyllenborg, Horns rival och huvudman för Hattpartiet. Målning av Lorens Pasch den äldre.

Riksdagen 1734 blev den största politiska prövningen under Horns senare år. Den europeiska maktbalansen var instabil och Sverige stod mellan en traditionell engelsk orientering och ett nytt franskvänligt alternativ under Carl Gyllenborg. Horn hävdade att Sverige endast kunde delta i den polska konflikten på strikt definierade villkor och att varje beslut måste gå genom kanslikollegiet och den sekreta deputationen. Gyllenborgs försök att driva en fransk linje möttes av Horns krav på ordning och laglighet. Präster och bönder slöt upp bakom honom, medan kungen räddade flera av Gyllenborgs anhängare i personärenden som blev symboliska för kampen mellan hov och råd. Horn försvarade sig mot oppositionens anklagelser om svaghet med att han handlat enligt lag och samvete och värnat det kollegiala styrelsesättet. Hans mål var att hålla rikets politik inom lagliga ramar, fria från utländskt inflytande.

I alliansfrågan valde Horn ett parlamentariskt tillvägagångssätt. Ständerna skulle först avgöra om Sverige över huvud taget borde ingå allians (på latin: quaestio an) och därefter på vilka villkor (quaestio quomodo). Han krävde att Frankrike tydligt specificerade sina subsidier och militära åtaganden. En expedition skulle kräva minst 25 000 franska soldater, en eskader i Östersjön och stora ekonomiska förskott, krav som avskräckte även Frankrikes sändebud. Casteja försökte vinna inflytande genom gåvor och pensioner till svenska kontakter. Horns hustru Margareta Gyllenstierna omtalas i samtiden som förmedlare av analyser, men Horn avvisade mutor och höll fast vid sin linje. När Casteja erbjöd 10 000 soldater och 2,2 miljoner livre bedömde Horn villkoren som otillräckliga och lade ett motförslag: stöd kunde endast ges för flottans upprustning och handelns trygghet, inte för offensivt krig. Den 13 november 1734 avslog försvarsdeputationen en hjälpsändning, vilket Horn uppfattade som bekräftelse på sin neutralitetslinje. Horn godtog i princip subsidier men vägrade låta dem villkoras med krig. Förhandlingarna skulle användas till att stärka rikets försvar och finanser. Han utarbetade instruktioner till sändebuden i Sankt Petersburg med betoning på återhållsam diplomati. Samtidigt antog utskottet ett "testamente" som uppmanade regeringen att följa konjunkturerna utan att binda Sverige i allianser.

För att balansera fransk påverkan sände England diplomaten John Finch med erbjudande om subsidier. Horn framhöll att relationen till England var avgörande för exporten av järn och trävaror och för freden i Östersjön. En ensidig fransk orientering skulle hota både handel och säkerhet. Efter hårda debatter begärde Horn i oktober avsked men övertalades att stanna av präst- och bondestånden. Riksdagen avslutades utan klar seger, men partierna tog form: hattarna samlades kring Gyllenborg och Höpken, mössorna kring Horn och kansliets majoritet.

Mellanåren

Arvid Horn. Teckning av Adolf Hårdh tryckt av Axel Salmson.

Efter riksdagen bekräftades Horns linje i det sekreta utskottet: vänskap med Frankrike kunde upprätthållas men inga offensiva åtaganden fick ske. Samtidigt fördjupade England och Ryssland sitt samarbete, vilket stärkte Horns neutralitetspolitik. Vintern 1735 försökte utrikesministern Germain Louis Chauvelin vinna Sverige med höjda subsidier, men Horn slog fast att endast ett defensivt förbund var möjligt. Han lät Nils Palmstierna hämta fransk ratifikation men klargjorde för både Casteja och den ryske ministern Aleksej Bestuzjev-Rjumin att inga franska medel fick användas mot Ryssland. Fördröjningar i Paris bekräftade hans misstro mot franska motiv. Under vintern 1735/36 ledde en notväxling med Frankrike till skarpa svar från Horn, som genom kanslikollegiet förklarade att Sverige aldrig bundit sig till offensiva handlingar. Samtidigt sändes Carleson och Carl Fredrik von Höpken till Konstantinopel, men Horn begränsade deras mandat till handel och skulder.

När det rysk-turkiska kriget bröt ut höll Horn fast vid neutralitet. I rådet framhöll han att Sverige endast kunde vara "åskådare" och att handeln med England och Nederländerna inte fick äventyras. Försök från franskvänliga att sammankalla extra riksdag 1737 avvisades av ekonomiska skäl, något Horn försvarade som nödvändigt för stabiliteten. Han såg rapporterna från Konstantinopel om kostsamma gåvor till turkiska ämbetsmän som bevis på behovet av ett bättre underrättelseväsende men avvisade nya utgifter. Våren 1738 fortsatte Frankrike att pressa på för svensk medverkan i det turkiska kriget, men Horn vägrade. Han höll fast vid att handel och neutralitet var överordnade mål. Samtidigt hanterade han Porto Nuovo-affären, där Brittiska ostindiska kompaniet angripit svenska fartyg, och drev krav på gottgörelse utan att skada relationerna med London.

Under dessa år tilltog den politiska propagandan. Johan Arckenholtz angrep Horn som för engelsk och för försiktig, medan kanslipresidenten försvarade sig genom kanslikollegiets protokoll och offentliga utlåtanden. Inför Riksdagen 1738–1739 började bilden av Horn förändras. Hans motståndare beskrev honom som ålderstigen och obeslutsam, medan kung Fredrik utnyttjade utnämningsmakten för att minska hans inflytande. Den franska beskickningen blev centrum för oppositionen, där Gyllenborg och Daniel Niklas von Höpken organiserade ett nätverk av yngre adelsmän och officerare. Den danska ministern Rochus Friedrich zu Lynar rapporterade att revanschism mot Ryssland blivit hattarnas drivkraft. Horn behöll stödet bland äldre ämbetsmän i kansliet men förlorade greppet om opinionen. Propagandan betonade hans höga ålder och sviktande kraft. I rådet fortsatte han att värna kollegialitet och neutralitet, men hans auktoritet försvagades. Vid slutet av 1738 stod det klart att hattpartiet hade tagit initiativet. När Riksdagen 1738–1739 öppnades var Horn fortfarande kanslipresident men utan tidigare inflytande. Han försvarade neutraliteten som grund för rikets säkerhet och varnade för allianser som kunde leda till nytt krig. Trots sina försök att hålla samman rådet tvingades han till reträtt. Hans avsked markerade slutpunkten för nästan tre decennier av ledarskap och blev övergången mellan den hornska försiktighetens epok och hattpartiets mer expansiva utrikespolitik.

Riksdagen 1738

Carl Gustaf Tessin, en av Horns rivaler. Målning (1761) av Gustaf Lundberg.

Hattarna mot Mössorna

Efter 1736 stod Carl Gyllenborg ensam kvar som oppositionens ledare, medan Daniel Niklas von Höpken var sjuklig. Under 1737–1738 organiserades oppositionen i fasta kretsar med utsedda huvudmän som samlade fullmakter, ordnade finansiering och höll regelbundna möten. I mars 1739 noterades för första gången benämningarna "hattar" och "mössor", symboler för motståndet mot Horns fredspolitik. Horn, då 74 år gammal och sedan länge rikets främste ämbetsman, vilade sitt inflytande på äldre ämbetsmän och generaler, i samtiden kallade "gubbarna", medan oppositionen bestod av yngre officerare och diplomater. Han höll fast vid sin linje av neutralitet, sparsamhet och undvikande av utländska beroenden. Samtidigt försvagades förtroendet för denna politik, bland annat på grund av rykten om att subsidieerna inte räckte för att upprätthålla krigsmakten. När Carl Gustaf Tessin återvände från Wien höll Horn viss kontakt med honom och erbjöd till och med att sonen Adam kunde studera under Tessins beskydd. Men när en post som statssekreterare blev ledig tillsatte Horn en lojal kandidat, vilket tolkades som ett sätt att säkra kansliets lojalitet och bidrog till sprickan mellan dem. Valet till lantmarskalk våren 1739 blev oppositionens genombrott. Trots hovets försök att ingripa segrade Tessin med stor marginal, vilket innebar ett tydligt nederlag för Horn i riksdagens inledning. Hattarna fick därefter stort inflytande över utskottsvalen, särskilt i sekreta utskottet där utrikespolitiken bereddes. Oppositionen använde Horns höga ålder som argument för förändring, och även hovet började tveka i sitt stöd till honom.

Arckenholtz-affären återupplivades på franskt initiativ när den gamla pamfletten mot kardinal Fleury togs upp. Johan Arckenholtz kallades till ansvar; majoriteten ville hänskjuta målet till ordinarie domstol, men sekreta utskottet drev att själv pröva det i rådkammaren. Arckenholtz försvarade sig, och processen blev ett laddat symbolärende där Horns regering anklagades både för franskvänlig efterlåtenhet och för överdriven hårdhet, vilket skadade kanslipresidentens auktoritet. Utskottet skärpte straffet till avsättning utan rättegång. Beslutet visade utskottets makt över rådet och bidrog till att förskjuta balansen bort från Horns kollegiala styre. Kort därefter befordrades Olof Estenberg, Arckenholtz’ tidigare medarbetare, till kansliråd i den nya regimen. Under riksdagen hårdnade kampen mellan hattar och mössor. Samtida dagböcker beskrev hur sekreta utskottet prövade gränserna för sina arbetsformer, bland annat frågan om läckor kunde straffas. Mot sommaren försökte biskop Gustaf Adolf Humble få riksdagen avbruten. Förslaget stoppades dock av lantmarskalken Tessin, som successivt tog kommandot. Detta försvagade Horns grepp över riksdagsarbetet.

Riksdagsordningens protokollsystem gav oppositionen möjlighet att rikta formella anmärkningar mot rådsförvaltningen. En deputation utarbetade betänkanden om kompetensfördelningen mellan ständer och råd. Förhören med riksråden och debatten om utrikespolitiken ökade trycket mot Horn. Ett befordringsärende blev särskilt symboliskt. Kung Fredrik hade utlovat en viceamiralsbefattning i strid med meriteringsprinciper. Rådet överlämnade frågan, men oppositionen tolkade det som ett bevis på otillåtna eftergifter åt kungen. Sekreta utskottets mindre deputation granskade hela komplexet av utnämningar och riktade skarp kritik, även mot utrikesärenden 1735. Viceamiralsfrågan exploderade i plenum, där bönder, präster och borgare stödde fortsatt granskning. Deputationen fann fel i flera utnämningsärenden och riktade anmärkningar mot sex riksråd, som senare också tvingades lämna rådet. Processen visade hur oppositionen genom juridiska och proceduriella medel undergrävde Horns majoritet.

Horns avgång

Arvid Horn av Olof Arenius.

Den offentliga opinionen skärptes under hösten 1738. Propaganda utmålade Arvid Horn som "hycklare" och "Machiavellis fosterbarn", medan sekreta utskottet riktade kritik mot de franska förhandlingarna. Den 30 oktober slöts visserligen en fransk traktat, men redan dagen därpå inleddes nya angrepp. Horn och riksrådet Bonde anklagades för indiskretion och för att ha motsatt sig utskottets instruktioner. Trots att bevis saknades förstärkte detta intrycket av en kanslipresident på tillbakagång. Under senhösten diskuterades Horns reträtt öppet. Carl Gustaf Tessin och andra förhandlade i kulisserna, medan Horns svärson Axel Löwen sökte påverka processen. I november skrev Ulrika Eleonora till Horn om möjlig avskedsansökan från dennes ämbeten, och den 18 december 1738 ingav han en formell supplik, vilket bifölls omedelbart. Att Horn själv tog initiativ till avgång uppfattades som defaitism, vilket markerade slutet på hans dominans. Vid riksdagens behandling framträdde både motståndare och tidigare antagonister. Tessin, Nils Palmstierna och Carl Wilhelm Cederhielm, som tidigare rensats ut av Horn, förespråkade en värdig reträtt med bibehållen lön, medan regeringsanhängare uttryckte besvikelse över att kanslipresidenten inte stannade och stred. Vid avskedet den 16 januari 1739 mottogs Horn med stora hedersbetygelser av både vänner och motståndare, och han behöll rådsvärdigheten och sina löner på livstid. Avskedet befriade honom från ansvaret för de franska förhandlingarna och öppnade för ett långsiktigt skifte i utrikesledningen.

Riksdagen behandlade samtidigt frågor som låg nära Horns linje. Efter Porto Nuovo-affären höjdes kraven på repressalier mot England. Horn avrådde dock från åtgärder som kunde leda till krig. Den turkiska frågan väckte också debatt när den franske ambassadören Louis Sauveur Villeneuve försökte medla i konflikten mellan Turkiet och Ryssland/Österrike. Horn förespråkade fortsatt försiktighet och avvisade tanken på svenskt deltagande i krig. Trots detta slöt utskottet i oktober 1738 en formell fransk traktat. Kommissionen leddes av riksråd, däribland Horn, Bonde, Gyllenborg, Lagerberg och De la Gardie. Resultatet blev ett tioårigt vänskapsförbund med årliga subsidier på 300 000 riksdaler de tre första åren och löfte att inte ingå nya förbund utan samtycke. Avtalet gav oppositionen politiskt momentum men innebar i praktiken slutet för Horns politiska inflytande.

Riksdagen 1739

Efter Arvid Horns avgång hösten 1738 förändrades maktbalansen snabbt i riksdagen 1739, vilket innebar ett genombrott för frihetstidens parlamentarism. Utrikesförhandlingarna med Danmark och Frankrike fortsatte, men den franska diplomatin varnade svenskarna för att närma sig Turkiet. Samtidigt uppstod frågan hur Horns gamla riksråd skulle hanteras. Sekreta utskottet inledde då den så kallade "licensieringen" av sex riksråd. Diskussionen gällde inte lagbrott, utan ansvar och lämpliga åtgärder, och syftade till att bryta den "hornska" kontinuiteten i rådet. I februari 1739 prövade utskottet tre frågor: om råden avvikit från ständernas plan, vilka som var ansvariga och hur straff skulle utdömas. Tessin förespråkade en sträng linje, men flera ledamöter erinrade om tidigare rättsfall, vilket visade hur en ny politisk kultur ersatte Horns juridiskt präglade synsätt. Fem riksråd tvingades slutligen avgå "frivilligt" med pension. Den 28 februari beslutade utskottet att licensiering skulle ske "för rikets värdighet". Råden fick behålla titel och heder, men förlorade framtida ämbeten.

Samtidigt prövades "Taube-målet", där kungens favorit Evert Didrik Taube ställdes inför deputationen. Processen markerade hovets tillbakagång och hattarnas uppgång och stängde dörren för en återgång till Horns linje. Under våren 1739 stärktes Gyllenborgs ställning i takt med hattarnas maktövertagande och avståndstagande från Horns neutralitetspolitik. Prästerna föredrog först Swen Lagerberg, men adeln och borgarna gav majoritet för Carl Gyllenborg, som tillträdde som kanslipresident i april 1739. Därmed avslutades formellt Horns långa epok och ämbetets tyngdpunkt fördes över till hattpartiet.

Sista åren (1738–1742)

Horn tillbringade sina sista år i livet i Ekebyholms slott i Rimbo socken. Foto från 2012.

Efter sitt avsked som kanslipresident drog sig Horn definitivt tillbaka till Ekebyholm, där han levde stilla. Vid 1740-talets början ägde han tolv säterier och större egendomar. Hans samlade förmögenhet, fast och lös egendom, uppskattades 1740 till 547 693 daler kopparmynt, en för tiden ansenlig summa.

Arvid Horn avled på Ekebyholm den 6 april 1742, 78 år gammal, efter ett slaganfall. Han efterlämnade tre överlevande barn. Vid hans död hade Sverige övergivit den freds- och balanspolitik som han företrätt och som dominerat under lång tid. Hans lik lades intill hustrun Margareta i en dyrbar marmorkista i den Gyllenstiernska familjegraven i Tryserums kyrka i Småland.

Giftermål och familj

I februari 1696 gifte sig Horn med Anna Beata Ehrenstéen, dotter till kungliga rådet Edvard Ehrenstéen och hovdamen Catharina Wallenstedt. Äktenskapet knöt Horn till kretsen kring Karl XI:s betrodda ämbetsmän, inklusive kungliga rådet Lars Wallenstedt. Paret fick två barn tillsammans: Carl (1699) och Carl Fredrik (1700–1707). Brev från svärmodern visade hennes starka roll som hushållets ekonomiska centrum och barnens utbildning för hovliv. Genom Anna Beatas syster Margareta Ehrenstéens äktenskap med diplomaten Nils Gyldenstolpe, fick Horn också tillträde till viktiga politiska nätverk. Våren 1703 avled Anna Beata Ehrenstierna i Riga, och Horn fick permission av Karl XII för att delta i begravningen.

År 1705 gifte han sig i Rawicz med Inga Broméen (född Törnflycht), med Karl XII och Stanisław Leszczyński som vittnen. Äktenskapet knöt honom till de inflytelserika familjerna Törne och Gyldenstolpe, vilket stärkte hans politiska ställning. Åren 1707–1708 drabbades Horn av stora personliga förluster. Sonen Carl Fredrik dog våren 1707 och begravdes i Österåker, och hustrun Inga Broméen avled efter sjukdom den 20 februari 1708. Brev och notiser visar att Horn bar ett stort ansvar för familj och hushåll under krisen samtidigt som han fullgjorde sin tjänst. Förlusterna påverkade ekonomin och förstärkte kraven på innestående lön.

Margareta Gyllenstierna, Horns tredje hustru. Målning av Martin Mijtens den äldre.

1710 gifte sig Horn med Margareta Gyllenstierna, dotter till riksrådet Nils Gyllenstierna. Äktenskapet knöt honom till en av rikets mest inflytelserika ämbetsmannasläkter och gav starka band till änkedrottningen Hedvig Eleonoras kretsar. Margareta framträder i traditionen som politiskt verksam; hon underhöll kontakter med Ulrika Eleonora och den polska exildrottningen Marie Leszczyńska och lät 1729 porträttera Stanisław Leszczyński av Gustaf Lundberg. Paret fick fem barn tillsammans: Nils Gustaf (1712–1714), Ulrika Anna (1713–1714), Eva (1716–1790), Adam (1717–1778) och Fredrika Eleonora (1721–1750). Dottern Eva gifte sig med riksrådet och generalguvernören Axel Löwen, medan dottern Fredrika med lagmannen Gustaf Leonard Stenbock, son till Magunus Stenbock. Sonen Adam blev så småningom riksråd och riksstallmästare. Han gifte sig med Horns rådskollega Johan August Meijerfeldts dotter Anna Catharona. Adam lyckades göra slut på det mesta av sin ärvda förmögenhet. De fick sonen Gustaf, sedermera general, som blev den siste greven Horn af Ekebyholm. Margareta avled den 26 januari 1740.

Personlighet och privatliv

Horn odlade en from offentlig persona. Han höll husandakt morgon och kväll och bad högt i rådets pauser. Detta har kritiker som Anders Fryxell avfärdat som ett spel för galleriet och kallade Horn för en svensk Tartuffe. Vidare såg Fryxell att Horns svagheter låg i begränsad naturvetenskaplig bildning, en stötvis långsam arbetsrytm och en benägenhet att centralisera auktoritet kring sin egen person. Intellektuellt intresserade han sig för svensk statsrätt, i synnerhet Klas Prytzs arkiv som han köpte, och deltog i språkstriderna kring Jesper Swedberg och Urban Hjärne. Han knöts tidigt till akademier: 1706 utsågs han till (ej realiserad) kansler för akademin i Pernau, 1723 till kansler för Åbo Akademi och var från 1728 hedersordförande i Bokvettsgillet i Uppsala. Där mottog han 1731 Carl von Linnés ansökan om stöd för en Lapplandsresa, men lämnade posten 1735 samtidigt som han avsade sig kanslerämbetet i Åbo. Hans intresse för lärda institutioner kombinerades med ett praktiskt stöd till forskning, men också med kontroll av akademiernas autonomi. Som kansler agerade han för att universiteten skulle tjäna statens behov och avskräcka från politiserande teologiska strider, en linje som motsvarade hans övergripande politiska hållning. Utländska härskare hedrade Horn med porträtt och gåvor. Han höll goda förbindelser med prins Eugen av Savojen, som han lärt känna under sin tysk-romerska krigstjänst 1687, med den brittiske ministern Lord Stanhope och med kardinal Fleury, som via sändebudet Niklas Peter von Gedda bad om Horns porträtt. Mot främmande ministrar uppträdde han artigt men krävde den värdighet som tillkom en kanslipresident.

Om Horns privatliv finns få uppgifter. Ett rykte i Nils Reuterholms journal påstår att han haft en relation med Maria Pontin, jungfru hos Inga Broméen. När Pontin senare gifte sig med Sven Hallenberg spekulerades det i att Horn kunde vara far till hennes äldsta dotter, men detta är en obestyrkt anekdot.

Godsinnehav

Arvid Horn. Illustration av Axel Salmson.

Horn var vid sin död en förmögen man, främst tack vare sina äktenskap. Hans andra hustru, Inga Broméen, ägde bland annat det så kallade Torstensonska huset, senare oftast Schönfeltska, fastigheten på Stora Nygatan 30 i Gamla stan. I början av 1720-talet flyttade Horn till Gripenhielmska malmgården på Kungsholmen, som hans tredje hustrus far, greve Nils Gyllenstierna, förvärvat 1712. Efter Gyllenstiernas död 1720 ärvdes bland annat Fogelvik och Stjärneberg av Margareta Gyllenstierna, och Horns familj bodde växelvis på Fogelvik och Gripenhielmska malmgården.

Redan på 1710-talet började Horn köpa jord. Han förvärvade Ådö säteri i Låssa socken 1712 och lät bygga om huvudgården. År 1724 köpte han Ekebyholm, som efter en omfattande restaurering blev hans främsta bostad, en tillflykt för vila och privata överläggningar. Samtidigt utökade han systematiskt sina egendomar i Uppland, Östergötland och Småland, däribland Hornsberg, Hällerö, Österby, Adamsberg, Mörby, Ugglenäs och Gillberga. För att finansiera köpen använde han innestående krigslön: mellan 1724 och 1736 utbetalades sammanlagt 37 183 daler silvermynt (111 549 daler kopparmynt). Under 1724 sålde han fastigheten på Stora Nygatan till sin svägerska Christina Piper för 10 500 daler kopparmynt. Rykten om mutor förekom, bland annat påståendet att ryske ministern Nikolaj Fjodorovitj Golovin 1732 betalat pengar till Horns hustru, men det saknas oberoende belägg.

Eftermäle

Arvid Horn avbildad på ett finskt frimärke från 1936, tecknad av Signe Hammarsten-Jansson efter originalmålning av Alexander Lauréus.

Arvid Horn gick under sin livstid från duglig officer i Karl XII:s armé till en av frihetstidens mest inflytelserika statsmän. Under 1720- och 1730-talen blev han arkitekten bakom en försiktig utrikes- och säkerhetspolitik. Som lantmarskalk ledde han bankodeputationen 1726 och 1731 och dominerade utrikesfrågorna som kanslipresident. Hans strama uppträdande under riksdagen 1726–1727 gav honom rykte om auktoritär stil. Kritiker som Axel Reuterholm och Axel von Fersen menade att han agerade egenmäktigt, men Horn höll rådet samlat och avgörandena under kontroll.

Horns maktposition vilade på hans upprepade val till lantmarskalk (1720, 1726–1727, 1731) och hans skickliga samspel med riksdagens talmän och det nya konstitutionella maskineriet. Han balanserade mellan Fredrik I:s och Ulrika Eleonoras kretsar och använde informella nätverk, inte minst Nils Gyldenstolpe och Carl och Christina Piper, för att driva sin linje. Som kanslipresident var han en närvarande arbetsledare med detaljkontroll över kollegiets ärenden. Under 1730-talet urholkades dock ämbetets inflytande när nya ständerinstitutioner och deputationer växte fram. Horn fick i ökande grad styra via riksdagens organ i stället för rådet, och sekreta utskottet tog gradvis initiativet i utrikespolitiken. Denna strukturella förändring bidrog till att han inte kunde hejda utvecklingen mot Hattarnas ryska krig.

Samtida bedömare som Erik Benzelius såg honom som principfast och bromsande, snarare än äventyrlig. Efter avsättningen kvarstod han som symbol för den fredliga linje som präglat frihetstidens första decennier. Att hattarna efter 1738 både imiterade hans administrativa reformer och avvisade hans utrikespolitiska försiktighet visar hur normgivande hans styre förblev. Samtid och eftervärld har gett en blandad men respektfull bild. Daniel Niklas von Höpken och andra liknade hans försiktighet vid Oliver Cromwells, medan 1700-talets historieskrivning framhöll hans "gammaldags" konservatism. Erik Gustaf Geijer beskrev honom som värdig och gudfruktig, känd för sina offentliga böner och allmosor. En samtida karakteristik från Carl Gustaf Tessin lyfte fram hans talförmåga, mod, erfarenhet, envishet och minne, men också en överdriven religiositet. Trots denna betydelse blev Horns minne länge försummat. Förklaringar som gavs var hans svaga eller avhoppade mågar, mössornas svalka och hattarnas fientlighet, den inflytelserika släkten Gyllenborgs motintresse samt den holstein-gottorpska dynastins ogillande av Horns roll 1719 och av den frihetliga författning han främjade. Även senare politiska riktningar som fördömde frihetstiden bidrog till en negativ tradition. Varken släkten eller de lärosäten där Horn varit kansler reste minnesvård, då hattarnas makt lade hinder i vägen.

Nyare forskning har betonat Horns förmåga att balansera och manövrera inom ett konstitutionellt system. Utländska verk har lyft fram hans roll för Sveriges fredliga kurs och återhämtning efter stormaktstidens slut. Eino Jutikkala menade att som utrikespolitiker drev Horn balans och fred, lutade mot England och höll Ryssland i schack genom avtal men undvek bindande förpliktelser. Han föredrog ett rådscensurerat styre framför full parlamentarism, var konservativ i ekonomi och religion, men ansågs som en av Sveriges mest betydande realpolitiska ledare. Hans finländska bakgrund ansågs enligt Jutikkala ha skärpt hans försiktiga Rysslandspolitik väsentligt. Sven Grauers menade att Horns betydelse var obestridlig, även om omdömena varierar. Med begränsade resurser förde han en konsekvent realpolitik och utnyttjade skickligt internationella konjunkturer; ingen senare kanslipresident nådde hans nivå. Inrikespolitiskt visade han taktisk finlighet och gjorde kanslipresidenten till en dominerande institution, även om egna reforminitiativ var få. Vänner framhöll hans klokhet, måtta och gästfrihet; motståndare såg honom som maktlysten och hycklande. Engelska bedömare fann honom reserverad men kapabel, franska gick från uppskattning till misstänksamhet. Han var kulturellt karolinsk, men politiskt antiabsolutistisk och fredsinriktad.

Birger Sallnäs ansåg att Horns styrkor låg i hans klara blick för vad som var politiskt möjligt, i förmågan att avvakta rätt ögonblick och i en saklig argumentation som övertygade snarare än glänste; motståndarna uppfattade honom ofta som reserverad men kapabel. Hans religiositet var gammalkarolinsk och hans arbetssätt präglades av ordning och nykter realism, drag som gjorde honom till frihetstidens "fredens general". Gunnar Wetterberg framhöll Horn som en symbol för stabiliteten under frihetstidens första fas. Han manövrerade Sverige förbi kungamaktens återkomstförsök, förde in riket i den hannoverska alliansen, höll Sverige utanför det polska tronföljdskriget och undvek stormaktsäventyr. Den fred han värnade gav grund för ekonomisk och kulturell blomstring, och han framstår därför som en avgörande fredens man, den förste som fullt ut insåg Sveriges begränsade läge efter 1721.

Referenser

Källor

• Akiander, Matthias (1855–1857). Finlands minnesvärde män: samling af lefnadsbeteckningar. Band 2. Helsingfors: Eget förlag. sid. 229-251. Libris 128211. http://runeberg.org/finminn/2/0233.html 
• Berggren, Jan (2010). Rikets mest hatade man: Georg Heinrich von Görtz. Stockholm: Carlsson bokförlag. Libris 11704391. ISBN 978-91-7331-296-7 
• Carlson, Ernst (1893). Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Stockholm: Norstedt. Libris 53662. https://runeberg.org/karl12bref/ 
• Carlsson, Sten; Sallnäs, Birger; Jägerskiöld, Stig (1978). Den svenska historien 8 – Karl XII, stormaktens fall. Arvid Horn, fredens general. Stockholm: Bonniers. Libris 145078. ISBN 91-34-50425-7 
• Elgenstierna, Gustaf (1927). Den introducerade svenska adelns ättartavlor: Med tillägg och rättelser - Del 3: Gadde-Höökenberg. Stockholm: Norstedt. Libris 10076750. https://runeberg.org/elgenst/3/ 
• Eriksson, Ingvar (2007). Karolinen Magnus Stenbock. Stockholm: Atlantis. Libris 10472965. ISBN 978-91-7353-158-0 
• From, Peter (2009). Kalabaliken i Bender: Karl XII:s turkiska äventyr. Lund: Historiska media. Libris 11211675. ISBN 978-91-85507-92-4 
• Fryxell, Anders (1856). Berättelser ur svenska historien – Del 21, Karl den tolftes historia, Häfte 1, Karl den tolftes ungdoms- och fredsår, hans första krigsår samt afsättnings-fejden mot konung August. Stockholm: Lars Johan Hierta. Libris 382332. https://runeberg.org/svhistfry/21/ 
• Fryxell, Anders (1863). Berättelser ur svenska historien – Del 32, Fredriks regering, Häfte 2, Arvid Bernhard Horn och hans samtida. Stockholm: Lars Johan Hierta. Libris 382343. https://runeberg.org/svhistfry/32/ 
• Fryxell, Anders (1864). Berättelser ur svenska historien – Del 34, Fredriks regering, Häfte 4, Striden mellan Arvid Horn och Karl Gyllenborg samt Ulrika Eleonoras och Arvid Horns sista år. Stockholm: Lars Johan Hierta. Libris 382345. https://runeberg.org/svhistfry/34/ 
• Grimberg, Carl (1916). Svenska folkets underbara öden – Del 5 ,Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden. Stockholm: Norstedt. Libris 385239. https://runeberg.org/sfubon/5/ 
• Horn, Gustaf (1852). Arvid Bernhard Horn: hans lefnad: med upplysande bilagor och bref från konung Carl XII och hans samtida. Stockholm: Bonniers. Libris 53629. https://www.google.se/books/edition/Arvid_Bernhard_Horn/TaRGAQAAMAAJ?hl=sv&gbpv=1&dq=Arvid+Horn&pg=PA5&printsec=frontcover 
• Klinckowström, Rudolf (1867–1872). Riksrådet och fältmarskalken m.m. grefve Fredrik Axel von Fersens historiska skrifter. Norstedt: Stockholm. Libris 84664. https://runeberg.org/favfhiskr/ 
• Lindqvist, Herman (1995). Historien om Sverige – Storhet och fall. Stockholm: Norstedt. Libris 1502998. ISBN 91-1-951282-1 
• Maiander, Harry (1948). Sveriges historia genom tiderna – Tredje delen: Karolinska tiden, Frihetstiden, Gustavianska tiden. Stockholm: Saxon & Lindström. Libris 42081 
• Norrhem, Svante (2010). Christina och Carl Piper: en biografi. Lund: Historiska media. Libris 11640097. ISBN 9789186297114 
• Larsson, Hans Albin (2003). Boken om Sveriges historia (Ny utg.). Stockholm: Forum. Libris 7257287. ISBN 978-91-37-11999-1 
• Liljegren, Bengt (2000). Karl XII: en biografi. Lund: Historiska Media. Libris 7776628. ISBN 91-89442-65-2 
• Persson, Fabian (1999) (på engelska). Servants of fortune: the Swedish court between 1598 and 1721. Lund: Wallin & Dalholm. Libris 7446593. ISBN 9162833405 
• Schreber von Schreeb, Tor (1942). Carl XII:s drabantkår: historik jämte personförteckning 1700–1721. Stockholm: Linkoln Bloms Boktryckeri. OCLC 186010251 
• Smirnov, Alexej (2022). Den gyllene freden 1721: stormaktens undergång. Stockholm: Medströms bokförlag. Libris 9p7xkjfs7zhlg168. ISBN 978-91-7329-174-3 
• Ullgren, Peter (2008). Det stora nordiska kriget 1700–1721: en berättelse om stormakten Sveriges fall. Stockholm: Prisma. Libris 10736897. ISBN 978-91-518-5107-5 
• Västerbro, Magnus (2021). Tyrannens tid: om Sverige under Karl XII. Stockholm: Bonniers. Libris q3bmkhb1nb3bfpcf. ISBN 978-91-0-017955-7 
• Wetterberg, Gunnar (2006). Från tolv till ett: Arvid Horn (1664-1742). Stockholm: Atlantis. Libris 10154531. ISBN 91-7353-125-1 
• Åstrand, Göran (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. Libris 7777883. ISBN 9189086023 

Vidare läsning

Bilder & media

Litteratur

• Arvid Bernhard Horn i Nordisk familjebok (första upplagan, 1883)
• Arvid Bernhard Horn i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
• Ahlström, Walter (1959). Arvid Horn och Karl XII 1710-1713. Lund. Libris 8074394 
• Americanus, Andreas Hesselius (1742). Tankar, om jorden och menniskjan, helfwete och himmelen; uti en parentation öfwer Kongl. Maj:ts och Sweriges Rikes högbetrodde man och råd, ... högwälborne grefwe, nu hos Gud Salig herr Arvid Bernhard Horn, ... som dog den 18 april 1742. Hållen på Kongl. Riddarhus Salen den 8 Maji 1742. Stockholm: Jacob Merckell. Libris 9951505 
• Grauers, Sven (1920). Arvid Bernhard Horn: biografisk studie. 1, 1664-1713. Göteborg. Libris 32520 
• Mellin, Gustaf Henrik (1849). Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer / Arvid Bernhard Horn. Stockholm: H. R. Looströms förlag. sid. 495. Libris 2150865. http://runeberg.org/svestorman/0495.html 
• Svedelius, Wilhelm Erik (1879). Arvid Bernhard Horn: minnesteckning. Stockholm. Libris 1810532 

Medier

• Wetterberg, Gunnar (2006). ”Taktikern Arvid Horn”. Populär historia 2006:5,: sid. 30-32: färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. Arkiverad från originalet den 29 augusti 2012. https://web.archive.org/web/20120829130633/http://www.popularhistoria.se/artiklar/taktikern-arvid-horn/.  Libris 10290768
• Sjöström, Oskar (16 oktober 2023). ”Hattar och mössor – partistrider på 1700-talet”. Populär Historia. Arkiverad från originalet den 12 januari 2025. https://web.archive.org/web/20250112235948/https://popularhistoria.se/politik/hattar-och-mossor#Arvid-Horn-frihetstidens-forsta-kanslipresident. Läst 25 augusti 2025.