Arvid Richert

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Arvid Richert
Född5 april 1887
Gustavi församling i Göteborg i Göteborgs och Bohus län, Sverige
Död22 augusti 1981 (94 år)
Göteborgs domkyrkoförsamling i Göteborgs och Bohus län, Sverige
NationalitetSverige Sverige
Yrke/uppdragDiplomat och ämbetsman

Arvid Gustaf Richert, född 5 april 1887 i Gustavi församling i Göteborg, död 22 augusti 1981 i Göteborgs domkyrkoförsamling,[1] var en svensk diplomat och ämbetsman. Han var envoyé i Berlin 1937–1945 och landshövding i Älvsborgs län 1949–1954.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Efter mogenhetsexamen vid Beskowska skolan i Stockholm 1906 inskrevs Arvid Richert vid Uppsala universitet 1907 och avlade juris kandidat-examen där 1914. Han blev underlöjtnant i fortifikationens reserv 1909 och var löjtnant där 1915–1918.[2] Han gjorde tingstjänstgöring i Hedemora domsaga 1914–1916[3] och var ledamot av styrelsen för Klosters AB i Långshyttan 1914–1918, varpå han var disponentassistent där 1917–1918.[2]

Åren 1918–1936 var han anställd i Utrikesdepartementet,[2] däribland som tillförordnad andre legationssekreterare 1919–1920, vid ambassaderna i Bryssel och Haag 1920–1921,[4] som förste legationssekreterare vid ambassaden i Helsingfors 1921–1925, som chef för Första byrån i Handelspolitiska avdelningen 1925–1926, som chef för Personal- och räkenskapsbyrån i Personal- och administrativa avdelningen 1926–1928, som chef för Personal- och administrativa avdelningen 1928–1931 tillika ledamot av Antagningskommissionen 1928–1931, med titeln utrikesråd från 1930, och som chef för Handelsavdelningen 1931–1936 (dock tjänstledig 1934–1936). Han var ledamot av Traktatberedningen tillika ledamot av 1932 års handelskommitterade 1932–1937. Richert tjänstgjorde som statssekreterare tillika expeditionschef i Handelsdepartementet 1934–1937: först som tillförordnad 1934–1936 och därefter som ordinarie 1936–1937.[2]

Envoyé i Berlin[redigera | redigera wikitext]

Richert var envoyé i Berlin från den 29 januari 1937 till den 23 april 1945, det vill säga nästan ända fram till krigsslutet.[2] När en efterträdare som utrikesminister till Rickard Sandler skulle utses 1939 var Richert en av kandidaterna.[5]

Hans korrespondens under andra världskriget med utrikesminister Christian Günther gav regeringen ytterst viktig information; han kunde berätta för regeringen redan i mars 1940 att Norge och Danmark skulle invaderas, vilket inträffade 9 april samma år. En av hans viktigaste informanter i Berlin var statssekreteraren i utrikesministeriet, Auswärtiges Amt (till 1943), friherre Ernst von Weizsäcker. Från att ha varit omåttligt populär bland statsråden, sjönk Richerts stjärna efter den tyska invasionen av Danmark och Norge den 9 april 1940.[källa behövs] Efter invasionen var det Richert som informerade regeringen om Tysklands, genom Joachim von Ribbentrop, ökade krav bland annat om att transportera vapen genom Sverige till Norge. Richert ansåg det vara säkrare för Sverige att ge bifall då han ansåg att Sverige saknade militär styrka att stå emot ett anfall.[6] En av Richerts starkaste kritiker, Sven Grafström, menade att Richert var protysk, något som senare tillbakavisats av bland andra Olof Rydbeck.[7] År 1941 hävdade Richert att det var av "svenskt livsintresse" att påverka opinionen i protysk riktning, och tidigare, efter tyskarnas invasion av grannländerna, hade Richert förespråkat transiteringar genom landet (tidigare än det slutligen skedde), och förmodligen gick regeringen endast med på permittenttrafiken för att Richert eftertryckligt varnade för följderna om de nekade. Det hävdas att det är Richert som var kraften bakom att regeringen undertryckte kritik mot Tyskland i svenska medier, främst Torgny Segerstedts ledarartiklar. Vid krigsslutet förberedde han hemförandet av tillfångatagna norrmän och inledde den svenska hjälpverksamheten.[källa behövs]

Som diplomat var Richert elegant och korrekt, mycket självständig men ibland pådrivande.[källa behövs] Diplomaten Gunnar Hägglöf, som under många år hade ett nära samarbete med Richert, menade att denne ingav aktning och respekt och att han talade väl och metodiskt.[8] Han offrade dock demokratiska friheter för en mer auktoritär och konservativ ordning, eftersom han ansåg att det var för landets bästa.[9] Efter kriget uppenbarades det att en av hans kvinnliga medarbetare varit spion åt Gestapo, vilket han klandrades för offentligt. Uppdagandet ledde till rättegång, och fastän Richert friades från misstankar, misstänkliggjordes han av allmänheten och pressen.[källa behövs]

Richert hade en mycket svår diplomatisk roll, förlagd i Nazitysklands huvudstad, och han hade den otacksamma positionen att å ena sidan varna regeringen för hot om anfall, och å andra att förklara för Tyskland att Sverige stod emot deras begäran.[källa behövs]

Generaldirektör och landshövding[redigera | redigera wikitext]

År 1945 återkom Richert till Sverige, där han tjänstgjorde en kort tid vid Utrikesdepartementet innan han var tillförordnad generaldirektör och chef för Kommerskollegium 1945–1948[2] samt envoyé i disponibilitet vid Utrikesdepartementet 1948–1949.[4] Richert var landshövding i Älvsborgs län 1949–1954.[2]

Richert var därtill ordförande i styrelsen för Dalslands kanal AB 1950–1969, ordförande i Statens förhandlingskommission i Göteborg 1955–1958 och ordförande i Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet 1955–1959.[2]

Familj[redigera | redigera wikitext]

Arvid Richert var son till professor Gustaf Richert och Ellen af Billbergh[3] samt bror till företagsledaren Gösta Richert.[10] Han var 1910–1924 gift med Margit Nisser, som var dotter till bruksägaren Martin Nisser och Elisabeth Wettergren[5] och 1926 blev omgift med Sven Ramström.[11] Makarna Richert fick döttrarna Ulla (1913–2005), gift Koch och Waern, Margareta (1917–2000), gift Fallenius, och Kristina (1919–2006), gift Bennet.[3] Arvid Richert är gravsatt på Östra kyrkogården i Göteborg.[12]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1860–2016, DVD-ROM (Sveriges Släktforskarförbund 2017).
  2. ^ [a b c d e f g h] Molin, Karl (1998–2000). ”Arvid G Richert”. Svenskt biografiskt lexikon. "30". Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon. sid. 159. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=6725 .
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t] Harnesk, Paul, red (1965). Vem är vem. Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge. Stockholm: Bokförlaget Vem Är Vem AB. sid. 886 .
  4. ^ [a b] Isaksson, Britt-Sofi, red (1964). Svensk juristmatrikel. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 376 .
  5. ^ [a b] Molin, Karl (1998–2000). ”Arvid G Richert”. Svenskt biografiskt lexikon. "30". Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon. sid. 160. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=6725 .
  6. ^ Wigforss, Ernst (1954). Minnen. III: 1932–1949. Stockholm: Tidens Förlag. sid. 156 .
  7. ^ Rydbeck, Olof (1990). I maktens närhet. Diplomat, radiochef, FN-ämbetsman. Stockholm: Bonniers. sid. 59. ISBN 91-00479-51-9 .
  8. ^ Hägglöf, Gunnar (1971). Möte med Europa. Paris–London–Moskva–Genève–Berlin. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. ISBN 91-1715-362-X .
  9. ^ Molin, Karl (1998–2000). ”Arvid G Richert”. Svenskt biografiskt lexikon. "30". Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon. sid. 161. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=6725 .
  10. ^ Andersson, Sigrid, red (1986). Vem är det. Svensk biografisk handbok 1987. Stockholm: Norstedts Förlag. sid. 925. ISBN 91-1-863072-3 .
  11. ^ Svensson, Stina, red (1953). Vem är det. Svensk biografisk handbok 1953. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 867. http://runeberg.org/vemardet/1953/0887.html .
  12. ^ ”Richert, Arvid Gustaf”. SvenskaGravar.se. https://www.svenskagravar.se/gravsatt/66795439. Läst 12 januari 2021. 
  13. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1931. Kungl. Svenska riddareordnarna 1931. Uppsala. 1931. sid. 120. http://runeberg.org/statskal/1931bih/0120.html .
  14. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1934. Kungl. Svenska riddareordnarna 1934. Uppsala. 1934. sid. 89 .
  15. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1942. Kungl. Svenska riddareordnarna 1942. Uppsala. 1942. sid. 50. http://runeberg.org/statskal/1942bih/0050.html .
  16. ^ Bihang till Sveriges statskalender 1945. Kungl. Svenska riddareordnarna 1945. Uppsala. 1945. sid. 49. http://runeberg.org/statskal/1945bih/0049.html .

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Dahl, Torsten, red (1949). Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok. 6. P–Sheldon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 277 .
  • Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget. Förspelet till det tyska angreppet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Stockholm: Utrikesdepartementet. 1947 .
  • Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget. Transiteringsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål april–juni 1940. Stockholm: Utrikesdepartementet. 1947 .
  • Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget. Transiteringsfrågan juni–december 1940. Stockholm: Utrikesdepartementet. 1947 .
  • Molin, Karl (2001), ”Arvid Richert”, i Artéus, Gunnar; Leifland, Leif, Svenska diplomatprofiler under 1900-talet, Stockholm: Probus Förlag HB, s. 112–131, ISBN 91-8718-458-3 .
  • Molin, Karl (1998–2000). ”Arvid G Richert”. Svenskt biografiskt lexikon. "30". Stockholm: Svenskt biografiskt lexikon. sid. 159–163. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=6725 .
  • Wahlbäck, Krister, red (1972). Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939–41. Stockholm: Prisma. ISBN 91-5180-657-6 .
  • Wahlbäck, Krister, red (1966). Sveriges sak är vår. Svensk utrikespolitik 1939–45 i dokument. Stockholm: Prisma .
Ämbetstitlar
Företräddes av
Vilhelm Lundvik
 Landshövding i Älvsborgs län
1949–1954
Efterträddes av
Mats Lemne