Arvord

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Arvord är de ord som fortlevt i ett språk sedan urminnes tider.[1] Arvoden beskriver centrala och konkreta ord för det basala i tillvaron. Exempel på några arvord i modern svenska:

  • person- och släktskapsbeteckningar (man, kvinna, jag, du, brud, brudgum, bonde, dräng, piga, träl, vän, fiende, fader, moder, broder, syster, son och dotter)
  • kroppsdelar (ben, lår, fot, arm, hand, nagel, rygg, hals, hjärta, öga)
  • himlafenomen och årstider (sol, måne, stjärna, dygn, vinter, vår, sommar, höst)
  • djur och natur (björn, hare, orre, varg, hund, skog, sjö, regn, snö)
  • livsuppehållande funktioner (äta, dricka, sova, vakna, sitta, stå, älska)
  • jord- och skogsbruk samt boskapsskötsel (havre, korn, vete, åker, plog, hjul, kniv, såg, yxa, hammare, gås, häst, ko, oxe)
  • rättsväsende (härad, ting, lag, balk, dom)
  • hemmet (hem, hus, rum, golv, tak, vägg, dörr, bord)
  • räkneord och prepositioner (ett, två, tre, tio, i, av)

Det svenska språket härstammar från den urgermanska som talades av de germanska stammarna från omkring 2000 f.Kr. Under perioden mellan omkring 100 e.Kr. till 800 e.Kr., talades ett ganska likartat språk i hela Skandinavien, den s.k. urnordiskan. Under perioden 800–1050, ibland betecknat som vikingatiden, talades ett samnordiskt språk i Skandinavien. Under hela denna tiden har arvorden utgjort den bärande stammen i språket, där nya ord uppkommit nästan helt utan påverkan från andra språk.

Ett arvord i svenskan kan i vissa fall föras ända ned till tiden för urgermanskan. Så förhåller det sig exempelvis med substantivet knä. Men ordet har inte bara motsvarigheter i andra germanska språk (tyskans Knie, gotiskans kniu o.s.v.), utan även nära motsvarigheter i latinets genu, grekiskans góny, sanskrits janu, armeiskans cunr och hettitiskans genu. Motsvarande gäller verbet varda (bli), ett numera ålderdomligt ord, som dock återfinns i norrländska dialekter i formen val (med ”tjockt l”). Ordet har motsvarigheter i andra germanska språk, såsom isländska varða och tyska werden. Men nära motsvarigheter finner vi också i sanskrit vártate ’vrider sig, vänder sig’, latin vertere ’vända sig, ta den eller den riktningen, förvandlas o. d.’, forniriska (ad-)ferta ’för bort, stjäl’, litauiska versti ’vända, vrida, rulla’, fornbulgariska vrbteti ’vrida eller vända sig hit och dit’ och tokariska wärt ’kasta’.

För vissa ord finner man dock inga motsvarigheter, ibland inte ens släktingar, utanför de germanska språken. Exempelvis gäller detta för ord som knut (tyska Knotze, engelska knot o.s.v.), lamm (tyska Lamm, engelska lamb o.s.v.) och finna (tyska finden, engelska find o.s.v.). Några ord har stannat inom de nordiska språken, såsom by, digna, kram (om snö), sakna, skog och snygg. Och vissa är bara kända i svenskan, såsom andfådd, fläkta och kippa (efter andan).

När vi sedan började importera ord (s.k. lånord), främst från lågtyskan, glömdes emellertid också en hel del arvord bort, exempelvis: arvodaarbeta, giftgåva, härdhskuldra, spyrjafråga, thorlikinsådan och vardabliva.

Bland de etthundra vanligaste orden i svenska språket är 93 stycken arvord och de övriga sju orden är lånord från lågtyskan. Dessa hundra ord utgör dessutom cirka 45 procent av alla ord i de flesta svenska texter.[2]

Motsatserna till arvord är lånord och (andra) främmande ord.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Andersson, Hans. (1999). Vokabler på vandring: ordimport till Sverige under tusen år. Lund: Studentlitteratur.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”arvord”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/arvord. Läst 30 december 2018. 
  2. ^ Norde, Muriel.(2000). Nya perspektiv på de medellågtyska lånordens böjning i fornsvenskan i Ernst Håkon Jahr (red.). Språkkontakt — Innverknaden frå nedertysk på andre nordeuropeiske språk, s.217-34, Nordiska Ministerrådet.