Asylsökande med apatiska barn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Asylsökande med apatiska barn, i media kallade apatiska flyktingbarn, började förekomma i svensk samhällsdebatt under 2005. Barn som sökt asyl i Sverige och som blivit apatiska, blev föremål för stort medieintresse och omfattande politisk debatt. En statlig utredning tillsattes för att utreda fenomenet.[1][2][3]

De i diverse TV-program uppvisade barnen led emellertid (till synes) av katatoniskt tillstånd, en oförmåga till vilja. Liknande tillstånd ses vid olika former av förgiftning med grundämnet brom som bas.

Det finns skilda uppfattningar om orsaken till fenomenet. Idag anses apati vara en genuin reaktion på depression, uppgivenhet och stress med ursprung i en kombination av asylprocessens osäkerhet och tidigare våld och övergrepp i hemlandet. När fenomenet började uppmärksammas i media hävdade dock vissa att det inte rör sig om ett psykiatriskt tillstånd och att det är imitation, manipulation, undernäring och simulering som ligger bakom apatin.[4]

Gellert Tamas publicerade i september 2009 en uppmärksammad bok där han framhåller flera bevis för att de apatiska barnen representerar fall av autentisk psykisk sjukdom. Han argumenterar även för att myndigheterna har gjort fel och kritiserar hur vissa rapporter (som det bland annat refereras till i denna wikipedia-artikel) bygger på enskilda personers åsikter och inte på forskning. Tamas beskriver också ett antal svenska deporteringar av sjuka barn.[5] Många hyllade Tamas bok, men den har även kritiserats, bland annat av den liberala ledarskribenten Hanne Kjöller, för att skildra händelseförloppet på ett sätt där inblandade personer antingen är goda eller onda.[6][7][8]

Dagens Nyheter och Sveriges Radio uppmärksammade återigen apati under 2008 och 2009.[9] Rättschef Mikael Ribbenvik vid Migrationsverket säger 30 december 2009 att det i Sverige finns ungefär 17 asylsökande barn med apatiska symtom.[10] I mars 2012 publicerades rön om en ny, framgångsrik behandling som gjort ett 30-tal barn friska utan att de fått uppehållstillstånd.[11]

Medicinsk beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Uppgivenhetssyndrom är sedan 1 januari 2014 en psykiatrisk diagnos med diagnoskod F32.3A.[12] I regeringens rapporter över fenomenet 2005-06 anger de istället benämningen uppgivenhetssymtom, eftersom uppgivenhetssyndrom då inte var en medicinskt erkänd diagnos.[3] I flera studier har barnen med uppgivenhetssyndrom haft forna Sovjetunionen eller Balkan som ursprungsland. Det finns inga barn eller unga från t.ex. Syrien med detta tillstånd. Prognosen på tillståndet är gott och alla hittills har tillfrisknat från uppgivenhetssyndromet efter PUT (permanent uppehållstillstånd). Vissa somatiska symtom kan kvarstå såsom svårigheter att äta fast föda. Barnens psykiska status är god efter ca 1-1,5 år efter PUT och de har kunnat återgå till vanliga studier. En grupp forskare inom barnpsykiatri och kemi på Uppsala universitet1 fick mellan 2005 och 2007 möjlighet att ta prover på elva barn med allvarliga symptom. Resultaten publicerades i april 2012 med tydliga kemiska bevis för stress.[13]

Symtom[redigera | redigera wikitext]

Barn och ungdomar som föräldrarna menar är sjuka uppvisar beteenden med olika svårighetsgrad. Variationen går från att barnet vägrar att gå till skolan till "depressiv devitalisering", det vill säga att barnet ligger i en säng, inte talar och måste sondmatas för att få föda. Barnen kan - trots svåra apatiska symtom - höra och komma ihåg det som sägs runt omkring dem.[1] Fem barn visade så svåra apatiska symtom att de inte gick att kontakta. När barnen tillfrisknade kunde de dock redogöra för allt som hade sagts i deras närhet under hela devitaliseringsperioden. Barnen hade alltså ingen minnesförlust för de perioder när de förefallit vara okontaktbara.[14][15]

Vårdinsatser, problem och förebyggande åtgärder[redigera | redigera wikitext]

Asylfamiljerna har till största delen fått vård i sina egna hem. Oftast har en sjuksköterska någon gång i veckan kommit till familjens lägenhet och bedömt barnet. Familjerna har inte, till skillnad från behandlingen i Norge, övervakats av vårdpersonal. En del av barnen - de som uppvisat svårare symtom - har vårdats i slutenvård. Många av barnen har då medicinerats med antidepressiva och lugnande medel. Att göra barnen symtomfria genom sådana vårdinsatser har visat sig vara svårt, utan att ge familjen ett positivt besked om uppehållstillstånd. Under perioder när barnen befunnit sig i slutenvård har lika många blivit sämre som de som har blivit bättre.[3]

Olika förklaringar[redigera | redigera wikitext]

Det är omstritt om fenomenet beror på manipulation eller om det är en form av ännu medicinskt obeskriven sjukdom. Två åsiktsriktningar kan urskiljas i läkarkåren - de som tror på barnen/familjerna och de som inte gör det.[16] Barnläkarna är generellt mer benägna att ställa sig på asylfamiljernas sida, och tro att fenomenet motsvarar en verklig komplikation.[17]

Förklaringen verklig sjukdom[redigera | redigera wikitext]

Apati anses idag av de flesta vara en genuin reaktion på depression, uppgivenhet och stress. Barnpsykiatern och barnläkaren Göran Bodegård, före detta överläkare vid Eugeniahemmet, är en av de som återkommande hävdat att barnen ska ses som sjuka. Bodegård uppmärksammade problemet år 2004 i en artikel i Läkartidningen.[15] Bodegård myntade begreppet "depressiv devitalisering" då han ansåg att det inte fanns någon adekvat diagnos på fenomenet i existerande diagnosmanualer (ICD 10 och DSM IV). Barnläkaren Henry Ascher har varit en annan flitig försvarare av familjerna.

Sjuk av livssituationen[redigera | redigera wikitext]

Symtomen, oavsett svårighetsgrad, anses då beteckna ett apatiskt tillstånd hos personer som är mer eller mindre svårt traumatiserade som en grav stressreaktion på en livssituation som innebär hopplöshet.[14] Bodegård uppfattar fenomenet som en svår stressreaktion och menar att det är fullständigt omöjligt för de allra sjukaste barnen att simulera sina uppvisade symtom.[16]

Traumatiska upplevelser[redigera | redigera wikitext]

Det har även föreslagits att övergrepp och traumatiska upplevelser i hemlandet skulle kunna förklara barnens uppvisade symtom.[källa behövs]

Psykisk överbelastning av hjärnan

Ytterligare en förklaring till uppgivenhetssyndrom är att den blir resultatet av den ohållbara situation som barnet hamnar i under asylprocessen. Dessa barn har under fritid och skolgång snabbt lärt sig svenska och blir mer och mer tolkar åt sina föräldrar. Det är bekräftat att både myndigheter och sjukvård har uttryckt stor uppskattning för detta. Naturligtvis är även föräldrarna och övrig omgivning berömmande. Barnen blir dock med tiden något av "föräldrar åt sina föräldrar" vilket beskrevs i programmet "Tendens" i P1 2016-11-21 som tog upp ämnet om barn som blir tolkar för sina föräldrar mer generellt. Normalt talar vi endast om utbrändhet eller att gå in i väggen ur ett vuxet perspektiv. Dessa barns apati eller uppgivenhetssyndrom kan bli resultatet av den oerhörda börda som läggs på deras axlar under asylprocessen. Deras hjärna "stänger ner" och går ner på lågvarv för att över huvud taget överleva denna övermäktiga psykiska belastning. Ett besked om permanent uppehållstillstånd innebär en positiv vändning för barnet, något som med denna förklaring blir logisk.

Förklaringen manipulation och simulering[redigera | redigera wikitext]

Enligt denna teori anses fenomenet vara orsakat av simulering och manipulation. Docenten Tomas Eriksson, specialist i allmänpsykiatri, menar att symtomen är resultatet av någon form av manipulation.[källa behövs]

Expertomdömen och vittnen inom vården[redigera | redigera wikitext]

Psykiatern Thomas Jackson menar att uppgivenhetssyndromet är en bluff.[källa behövs] Han myntade begreppet group malingering by proxy, en förlängning av den medicinska diagnosen Münchhausen by proxy och Factitious disorder, som förklaring på fenomenet. Factitious disorder är en erkänd diagnos och är upptagen i den internationella diagnosmanualen ICD-10. Sådana simuleringsdiagnoser kallas på svenska ofta för Münchhausens syndrom. Thomas Jackson har utsatts för hård kritik för sin syn på orsaken till epidemin med apatiska barn.

Psykiatriprofessorn Sten Levander har framfört att fenomenet är unikt för Sverige och att barnens tillstånd orsakas av den svenska asylprocessen. Levander och barnpsykiatrikern Hans Adler kontaktade år 2004 psykiatriker i andra länder.[källa behövs]

Överläkaren Peter Engelsöy, biträdande verksamhetschef för barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Stockholm, har berättat om apatiska barn som simulerar: "Det här är uppenbarligen barn som inte är så här dåliga som de utger sig för att vara. De visar sig så här dåliga när någon personal är närvarande. En del barn äter till exempel i smyg på nätterna."[16] Engelsöy avsåg då de fåtal fall som han observerat på BUP-kliniken i Stockholm där det fanns misstankar om att något inte stämde. Peter Engelsöy uttalade sig inte generellt om gruppen apatiska barn.[18]

Överläkaren och psykiatrikern Hans Bendz - som har egen erfarenhet av simulerande patienter - menar att det är "tänkbart att en stor del av de fall som tillkommit under de senaste två årens ”epidemi”(detta skrevs i SvD i december 2005) utgörs av simulerad sjukdom". Ett motiv till att simulera sjukdom är ekonomiska vinster. För de asylsökande familjerna utgörs vinsten av ett permanent uppehållstillstånd. En sjukdomsdiagnos kan ge stor vinst för asylsökande. Bendz kritiserar de läkare som förkastar simulering som en möjlig förklaring till det apatiska tillståndet.[4]

Den statliga utredning vars forskning leddes av docent Nader Ahmadi bestrider att "traumatiska erfarenheter och stress" kan ha orsakat fenomenet apatiska barn. Empirin i deras studie visar att det inte kan vara förklaringen till ett samhällsfenomen av den storlek som drabbat Sverige sedan 2004.[3]

Vanvårdade barn[redigera | redigera wikitext]

Migrationsverket misstänkte att det inte alltid var föräldrarnas biologiska barn utan istället gatubarn eller barnhemsbarn som hade köpts. Verket polisanmälde ett tiotal fall och det talades om svek från vårdpersonalen och socialtjänstens sida eftersom de inte hade polisanmält. Minst två gånger hade apatiska barn förts med ambulans akut till sjukhus med förgiftningssymtom.[19] Media har förfärats över dessa polisanmälningar men inte satt sig in i fallen. Förundersökningsprotokollen redovisar fasansfulla förhållanden.[källa behövs]

Journalisten och juristen Jesús Alcalá ställer frågan om människor med engagemang för flyktingar och asylsökande anser att ändamålet helgar medlen. Tycker dessa personer att följderna för människor som utvisas är så förfärliga att vi borde tala tyst om eventuella, tillfälliga, övergrepp mot barnen? Han anser att det finns flera trovärdiga uppgifter som talar för att många av barnen med uppgivenhetssymtom utsatts för allvarliga övergrepp av sina föräldrar, övergrepp som vi aldrig skulle ha accepterat om det gällt en svensk familj.[källa behövs]

En del av barnens föräldrar är mycket upptagna med sina egna problem. De försöker dra nytta av situationen genom ett "aktivt sökande efter medicinska intyg" som kan stärka deras ställning i asylprocessen.[3]

Övervakade barn tillfrisknar[redigera | redigera wikitext]

I fall där barnen har övervakats samt har skiljts från föräldrarna har de tillfrisknat inom 1-2 dagar. När några familjer med apatiska barn skickats till Norge fick föräldrarna bara mata och sköta barnen under överinseende av sjukvårdspersonal, som var närvarande dygnet runt, och barnen och föräldrarna sov i skilda rum. Detta gjorde att barnen tillfrisknade.[20]

Thor Arne Hauge från det norska migrationsverket säger: "I ett fall blev barnet friskt samma dag som familjen åkte, exakt när de ansåg att spelet var förlorat. Två andra familjer återvände till Sverige. En av dessa kom till Norge med barnet i en rullstol. De gillade dock inte att vara i Norge så de åkte tillbaka till Sverige efter 1-2 veckor. Rullstolen lämnade de efter sig. I vår flyktingförläggning skrattade barnet och sprang omkring och lekte. Tre veckor senare fick vi ett samtal från Sverige, som bad oss skicka tillbaks rullstolen, eftersom den behövdes igen av samma familj." Hauge fortsätter: "Från samma minut familjerna anlände hade de övervakning dygnet runt av en sjuksköterska. Vi tillät inte mamman och barnet mer omfattande interaktion utan att sköterskan var där."[21]

Statlig utredning[redigera | redigera wikitext]

År 2004 tillsatte regeringen Persson en utredning om fenomenet. Utredningen samlade experter och forskare från en rad områden; bland annat läkare, psykiatriker, psykologer, statsvetare, jurister och sociologer och utkom med minst tre rapporter. Psykologen och barnflyktingexperten Marie Hessle var utredningens samordnare. Hon har kritiserats på flera punkter i Gellert Tamas bok De apatiska. Forskningsledare var docenten Nader Ahmadi.[3] Uppdraget var att kartlägga och försöka förebygga fenomenet.[22]

I slutrapporten redovisade utredningen 424 fall av uppgivenhetssyndrom. Av dessa kom drygt 60 procent kom från forna Sovjetunionen och 26 procent från forna Jugoslavien. År 2002 fanns 55 fall jämfört med 155 fall 2004. Enligt rapporten vanvårdades barnen i vissa fall av vuxna för att familjen lättare skulle få uppehållstillstånd.[3]

Fältstudier[redigera | redigera wikitext]

Utredningens forskningsledare genomförde egna fältstudier i de länder som de asylsökande kommer ifrån. Studier på plats utfördes i Azerbajdzjan, Serbien, Kosovo, Kazakstan och Kirgizistan. I varje land genomfördes intervjuer med FN-organ, sjukvård, psykiatri och myndigheter. I inget av de undersökta länderna var uppgivenhetssyndrom bland barn ett medicinskt existerande eller känt fenomen.[3]

Slutsatser i den sista rapporten[redigera | redigera wikitext]

Utredningens sista och tredje rapport slog bland annat fast:[3]

  • Barn i asylprocessen, från tre bestämda geografiska områden, hade på ett epidemiliknande sätt och under en tidsbegränsad period utvecklat allvarliga symtom av "uppgivenhet". Dessa symtom har ingen dokumenterad motsvarighet någon annanstans i världen. Fenomenet är därför svenskt.
  • Det har inte gått att finna några vetenskapligt beprövade förklaringar till fenomenet.
  • Myndigheternas insatser för att ta hand om barnen har varit omfattande. Mediabevakningen har varit intensiv.
  • Det första fallet uppmärksammades år 2001. Problemet kulminerade åren 2004 och 2005, men under 2006 minskade antalet barn drastiskt.
  • Ett konstruktivt samverkansarbete i ett tidigt skede förefaller ha en stor betydelse för förekomsten av barn med uppgivenhetssymtom.
  • Insjuknandet sker i samband med avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd är i de flesta fall en förutsättning för att barnen ska tillfriskna.
  • Utredningen gav inga förslag till åtgärder.

I utredningens slutdiskussion kritiserades medias behandling av fenomenet. Medan dess vetenskapliga innehåll hade lovordats i forskningssammanhang, hade det i olika sammanhang förvrängts för att passa den politiska, ideologiska och mediala agendan. Utredaren ville därför mana till eftertanke: ska man låta forskningens oberoende styras av ideologiska intressen och olika påtryckningsgrupper i samhället?[3]

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Professorn och barnläkaren Tor Lindberg från intresseorganisationen Arbetsgruppen för flyktingbarn tvivlade på regeringens uppgifter och ansåg att fenomenet var väl beskrivet i den vetenskapliga litteraturen. Även barnpsykiatern Göran Bodegård är kritisk mot utredningen. Han anser att den präglades av ett asylpolitiskt grupperspektiv och inte tog hänsyn till tillståndets medicinska art. Han menar att när Socialstyrelsen sedan tog fram nationella riktlinjer angående de apatiska barnen så övertog de rapportens grupperspektiv. De apatiska barnen fick därmed aldrig någon formell medicinsk bekräftelse i det svenska samhället, utan bedömdes från sin grupptillhörighet. Etablissemanget gjorde i och med det ett tydligt avsteg från grundläggande medicinsk etik.[23] I februari 2010 kom Socialstyrelsen ut med en förstudie från hösten 2009 angående barn med uppgivenhetssymtom i asylsökande familjer. Socialstyrelsen anser att de få studier som publicerats under 2007-2009 är av begränsad kvalitet och egentligen inte tillför några nya kunskaper. Socialstyrelsens nya riktlinjer överensstämmer i allt väsentligt med de som utgavs oktober 2005.[24]

Mediedebatt[redigera | redigera wikitext]

Uppdrag granskning och Gellert Tamas[redigera | redigera wikitext]

I ett uppmärksammat reportage i tv-programmet Uppdrag granskning har journalisten Gellert Tamas beskrivit och kritiserat statens handläggning av fenomenet. Tamas hävdade där att barnen är sjuka på riktigt och att det inte finns några bevis för manipulation. Tamas gick till särskilt hårt angrepp mot regeringen och den statliga utredningen om de apatiska barnen. I en debattartikel i Dagens Nyheter framför han argument för att bland annat migrationsministern Barbro Holmberg hade ljugit inför Konstitutionsutskottet.[25] Programmet fick ett mycket stort medialt genomslag och gav upphov till en massiv debatt. Många debattörer och kolumnister hyllade programmet och menade att det var ett stort avslöjande. Tamas tv-program fick även kritik - bland annat för journalistisk ohederlighet, återigen av Hanne Kjöller.[18][26] Uppdrag gransknings reportage resulterade i fyra anmälningar till Granskningsnämnden för radio och TV, men friades till slut av nämnden.[källa behövs] Flera andra journalister kritiserade Tamas syn på de apatiska barnen. En av dessa var Lasse Granestrand, som i en bok om asylpolitiken ägnar flera kapitel åt de apatiska barnen. Granestrands redovisning skiljer sig på flera punkter från Tamas.[27]

Rapport av Rädda Barnen[redigera | redigera wikitext]

Den svenska sektionen av intresseorganisationen Rädda Barnen utkom under 2008 med en rapport om fenomenet. Rapporten leddes av psykolog Guhn Godani från Rädda Barnen. Barnpsykiatrikerna Göran Bodegård och Per-Anders Rydelius deltog som författare. Rapporten ansåg att fenomenet var en variant av den föreslagna diagnosen PRS, Pervasive Refusal Syndrome.[källa behövs]

PRS ingår inte som en medicinsk diagnos i de vedertagna diagnosmanualerna ICD och DSM. Diagnosen har myntats av den engelske barnläkaren Bryan Lask, som i medicinska artiklar förespråkat diagnosen.[28] Enligt Lask, specialist på ätstörningar och anorexia,[29] drabbar PRS främst 8-16-åriga flickor. PRS berör dock inte särskilt asylsökande barn.[30] Lask utesluter inte att orsaken bakom hans beskrivna fall av PRS kan vara simulering eller manipulation, men han tror att det är osannolikt.[28]

I rapporten ansågs orsaken till barnens symtom vara belastningar i form av hot, våld, död och sexuellt våld mot familjen under tiden före flytten till Sverige, tillsammans med känslighet hos barnet och psykisk skörhet hos mamman.[källa behövs] Det kunde dock inte förklaras varför fenomenet blev så vanligt i Sverige under de senare åren.[31]

Rapporten fick stort genomslag i media.

Kritik av Rädda Barnens rapport[redigera | redigera wikitext]

Rapporten har utsatts för kraftfull kritik. Den är inte representativ för de asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom. Den bygger enbart på de 33 barn som Göran Bodegård vårdade i slutenvård på Eugeniahemmet. Forskningsledaren för den statliga utredningen, docent Nader Ahmadi, anser att rapporten inte tillför något nytt, då antalet barn bara representerar 8 procent av de asylsökande barnen och bygger på gammalt material.[32] Bland annat hävdar Bodegård att alla barn som han undersökt hade varit med om psykiska trauman i hemlandet. Barnpsykiater Lars Joelsson gjorde en studie på 124 asylsökande barn och ungdomar som sökte BUP i Luleå och Boden 1998-2005. Av dessa barn hade 15 stycken uppgivenhetssymtom och i cirka hälften av fallen uppgavs att barnen hade varit med om trauman i hemlandet.[33] Sten Lundqvist, verksamhetschef för BUP:s specialenheter i Stockholm, samt Lotta Wiberg, ansvarig för samordningen av Stockholms läns behandling av de apatiska barnen 2004–2008, anser att de statistiska beräkningarna i Rädda Barnens rapport vilar på så osäker grund att de blir oanvändbara, rentav missvisande. De pekar också på att rapporten inte svarar på frågan varför en del barn som upplevt trauma blir apatiska medan andra reagerar på andra sätt.[34] Professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, är också kritisk till Rädda Barnens rapport. Han anser att forskarna undviker hypotesen att välmenande svenska barnläkare var en viktig delorsak till sondmatningsepidemin. Han anser att barnen sannolikt skulle mått lite bättre om de istället för sond och säng fått intensiv behandling i öppenvård. Han konstaterar att det som vanligt är svårt att åstadkomma oberoende forskning om tragiska humanitära utmaningar.[35]

Kritik av Gellert Tamas[redigera | redigera wikitext]

Forskaren Peter Santesson har kritiserat Tamas bok på flera punkter. Han menar att Tamas ger en felaktig bild av forskningslitteraturen omkring de apatiska barnen. Tamas beskriver apatisyndromet som "väl känt" och "utbrett", men enligt Santesson stämmer inte det; inga vågor av apatiska barn bland asylsökande förekommer i den vetenskapliga litteraturen. Santesson menar att Tamas bok snarare är ett karaktärsmord på åsiktsmotståndare.[36]

TV-journalisten Elisabet Höglund menar att svenska medier alltför ensidigt tagit ställning för Tamas syn på problemet. Hon vittnar om att hon bytte arbetsplats från Aktuellt till Rapport därför att hennes ståndpunkt ogillades av medarbetarna på Aktuellt.[37]

Gellert Tamas publicerade förnyad kritik mot hanteringen av de apatiska barnen i en debattartikel i Dagens Nyheter december 2010. Han hävdar där samma ståndpunkter som tidigare, men riktar udden av sin kritik mot framför allt Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller och Olav Bengtsson, chef för BUP i Stockholms läns landsting.[38] Hanne Kjöller svarade i en replik att inget nytt framkommit. Bengtsson svarar bland annat att Tamas skriver så att läsaren uppfattar att det är ett citat, när texten i själva verket utgörs av ett påstående från Tamas, helt taget i luften. Bengtsson skriver: "Det värsta exemplet på detta i denna artikel är Tamas påstående att jag som en del av Stockholms tongivande psykiatriker ”öppet utmålade apatiska barn som små beräknande simulanter”. Något som jag varken tänkt, sagt eller skrivit." [39] Även åklagaren Lise Tamm replikerar på Tamas artikel och tycker det är anmärkningsvärt att han ånyo för fram teorier om manipulation när det är han som är den som förvanskar sanningen.[40]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] SOU (2005:2). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - kunskapsöversikt och kartläggning (uppdaterad version) Arkiverad 24 april 2012 hämtat från the Wayback Machine.. Utrikesdepartementet. pdf[död länk]
  2. ^ SOU (2006:49). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom – trauma, kultur, asylprocess. Utrikesdepartementet. pdf Arkiverad 25 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine..
  3. ^ [a b c d e f g h i j] SOU (2006:114). Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - ett svenskt fenomen år 2001-2006 Arkiverad 6 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Utrikesdepartementet. pdf Arkiverad 9 juli 2012 på WebCite
  4. ^ [a b] Bendz, Hans (2005). Apatisk epidemi obegriplig. Svenska Dagbladet, 13 december 2005.
  5. ^ Tamas, Gellert (2009). De apatiska: Om makt, myter och manipulation. Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 9789127088368
  6. ^ Kjöller, Hanne (2009). Dagens Nyheter, 2009-10-07.
  7. ^ Kjöller, Hanne (2009). Rationellt att tiga. Dagens Nyheter, 2009-11-20.
  8. ^ Kjöller, Hanne (2009). Svartvit journalistik. Hanne Kjöller svarar Gellert Tamas..
  9. ^ De apatiska barnen blir fler igen[död länk]. Sveriges Radio, 7 augusti 2009
  10. ^ Ivemark, Anna (2009). Vad har vi lärt oss av de apatiska barnen?. Sveriges Radio, P1, Tendens 2009-12-30.
  11. ^ Joelsson, Lars (2012). Att tänka rätt är stort - att tänka om är större Arkiverad 17 juni 2012 hämtat från the Wayback Machine.. Tidskriften för Svensk Psykiatri, #1 Mars 2012: 5
  12. ^ ”Barn med uppgivenhetssyndrom - En vägledning för personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård” (PDF). Socialstyrelsen. http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19031/2013-4-5.pdf. Läst 1 april 2014. 
  13. ^ Söndergaard et al (2012). Patterns of endogenous steroids in apathetic refugee children are compatible with long-term stress. BMC Research Notes 5(1):Epub ahead of print.
  14. ^ [a b] Bodegård, Göran (2005). "Life-threatening Loss of Function in Refugee Children: Another Expression of Pervasive Refusal Syndrome?" Clinical Child Psychology and Psychiatry 10(3):337–350.
  15. ^ [a b] Bodegård, Göran (2004). Asylsökande flyktingbarn utvecklar livshotande funktionsbortfall. Läkartidningen 101(19):1696-1699.
  16. ^ [a b c] Bagge, Peter (2005). Strid om de apatiska flyktingbarnen[död länk]. Uppdrag granskning, sändningsdatum 22 mars 2005. www.svt.se.
  17. ^ Lutteman, Markus (2005). Läkare tvivlar på uppgifterna. Svenska Dagbladet, 22 november 2005, redigerad 17 oktober 2007.
  18. ^ [a b] Engelsöy, Peter (2007). Brevet till Gellert Tamas. Arena, 2007-02-08.
  19. ^ Wahldén, Christina (2005). Larm om vanvård av apatiska barn. Svenska Dagbladet, 22 november 2005, redigerad 17 oktober 2007.
  20. ^ Lutteman, Markus (2005). Norsk modell återgav barn livslusten. Svenska Dagbladet, 22 november 2005, redigerad 12 oktober 2007.
  21. ^ Isaksson (2006). Asylum-seeking children with severe withdrawal behaviour. Arkiverad 9 juli 2012 på WebCite Report from Interational Workshop, Stockholm, Sweden, May 4th-5th 2006. i SOU 2006:214:Bilaga 2.
  22. ^ Dir (2004:115). Barn i asylprocessen som uppvisar svåra stressreaktioner i form av stark uppgivenhet. Kommittédirektiv. Beslut vid regeringssammanträde den 2 september 2004. Sveriges Regering, 2004.
  23. ^ Bodegård, Göran (2009) Läkarna sviker apatiska barn. Aftonbladet, 2009-09-24
  24. ^ Rapport asylsökande 2010-02-05 Barn med uppgivenhetssymtom i asylsökande familjer. En förstudie hösten 2009. Socialstyrelsen. pdf[död länk]
  25. ^ Tamas, Gellert (2006). Gellert Tamas: Regeringen svek de apatiska barnen. Dagens Nyheter, 2006-12-21.
  26. ^ Kjöller, Hanne (2007). Granska granskaren, Dagens Nyheter, 2007-02-15.
  27. ^ Granestrand, Lasse (2007). I Sveriges väntrum. Norstedts. ISBN 978-91-1301514-9
  28. ^ [a b] Lask (2004). Pervasive refusal syndrome. Advances in Psychiatric Treatment (2004), vol. 10, 153–159.
  29. ^ Bryan Lask - personlig sida Oslo universitetssykehus HF, Ullevål.
  30. ^ Pervasive Refusal Syndrome
  31. ^ Sidenbladh. Erik (2008). Apatiska barn har upplevt svårt våld. Svenska Dagbladet, 18 november 2008.
  32. ^ Sörgard, Ingegerd (2008). Forskare sågar rapporten.[död länk] Gefle Dagblad, 2008-11-20.
  33. ^ Joelsson, Lars (2005). Asylprocess grogrund för apati hos vissa barn. Läkartidningen, 102(48):3546-50.
  34. ^ Lundqvist, Sten & Wiberg, Lotta (2008) Fortfarande oklart varför barn blir apatiska. Svenska Dagbladet, 2008-11-24.
  35. ^ Dagens Medicin, 08-11-26
  36. ^ Santesson-Wilson, Peter (2009). Följetong om Tamas och de apatiska flyktingbarnen. Inslag.se.
  37. ^ Höglund, Elisabet (2008). Elisabet Höglund: Därför slutade jag på Aktuellt Expressen, 2008-11-10.
  38. ^ Tamas, Gellert (2010). Glöm inte de apatiska barnen! Dagens Nyheter, 2010-12-17.
  39. ^ Bengtsson, Olav (2010) Bilden av vården för de apatiska barnen svartmålas av Tamas[död länk] BUP - Barn- och ungdomspsykiatri i Stockholm Läns Landsting, 2010-12-27.
  40. ^ Tamm, Lise (2010) Tamas klipper åter ihop egna sanningar Dagens Nyheter, 2010-12-21.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Statens offentliga utredningar[redigera | redigera wikitext]

Övriga[redigera | redigera wikitext]