Hoppa till innehållet

Atlantis – En försvunnen värld

Från Wikipedia
Atlantis - En försvunnen värld
(Atlantis: The Lost Empire)
Atlantis - En försvunnen värld
Atlantis - En försvunnen värld
GenreAnimerad film
Action
Äventyr
Drama
Familj
Science fiction
Fantasy
RegissörGary Trousdale
Kirk Wise
ProducentDon Hahn
ManusTab Murphy
David Reynolds
Joss Whedon
OriginalrösterMichael J. Fox
James Garner
Cree Summer
Don Novello
Phil Morris
Claudia Christian
Jacqueline Obradors
Florence Stanley
John Mahoney
Jim Varney
Corey Burton
Leonard Nimoy
Svenska rösterLinus Wahlgren
Sven-Bertil Taube
Sara Sommerfeld
Michalis Koutsogiannakis
Mikael Persbrandt
Anki Albertsson
Frida Nilsson
Gunvor Pontén
Per Myrberg
Hans Lindgren
Anders Öjebo
Sture Hovstadius
OriginalmusikJames Newton Howard
ProduktionsbolagWalt Disney Pictures
DistributionWalt Disney Pictures
Buena Vista Distribution
Premiär9 november 2001
Speltid95 minuter
LandUSA
SpråkEngelska
Budget$90–120 miljoner[1][2][3]
Intäkter$186 053 725[3]
UppföljareAtlantis – Milos återkomst
IMDb SFDb Elonet

Atlantis – En försvunnen värld (engelska: Atlantis: The Lost Empire) är en amerikansk animerad science fantasy-äventyrsfilm från 2001, producerad av Walt Disney Feature Animation och distribuerad av Walt Disney Pictures. Den regisserades av Gary Trousdale och Kirk Wise samt producerad av Don Hahn, efter ett manus av Tab Murphy, och en berättelse utvecklad av Murphy, Wise, Trousdale, Joss Whedon och författarteamet Bryce Zabel och Jackie Zabel. Filmen har en ensemble av skådespelare som inkluderar Michael J. Fox, Cree Summer, James Garner, Leonard Nimoy, Don Novello, Phil Morris, Claudia Christian, Jacqueline Obradors, Jim Varney, Florence Stanley, John Mahoney, David Ogden Stiers och Corey Burton. Filmen utspelar sig år 1914 och följer den unge lingvisten Milo Thatch, som kommer över en helig bok som han tror kan leda honom och en besättning av legosoldater till den försvunna staden Atlantis.

Utvecklingen av filmen började efter att produktionen av Ringaren i Notre Dame (1996) hade avslutats. Istället för en ny musikal bestämde sig regissörerna Trousdale och Wise, producenten Hahn och manusförfattaren Murphy för att göra en äventyrsfilm inspirerad av Jules Vernes verk. Atlantis – En försvunnen värld utmärkte sig genom sin adaptering till den distinkta visuella stilen från serietecknaren Mike Mignola, en av filmens produktionsdesigners. Filmen använde datorgenererade bilder (CGI) i en större utsträckning än någon av Disneys tidigare traditionellt animerade filmer och är fortfarande en av de få som har filmats i anamorfiskt format. Lingvisten Marc Okrand (känd för att ha skapat klingonska) konstruerade ett atlantiskt språk särskilt för att användas i filmen. James Newton Howard stod för filmens soundtrack. Filmen släpptes vid en tidpunkt då publikens intresse för animerade filmer skiftade bort från traditionell handritad animation till filmer med full CGI.

Atlantis – En försvunnen värld hade världspremiär den 3 juni 2001 på El Capitan Theatre i Hollywood, Los Angeles och släpptes senare i USA den 15 juni. Filmen fick blandat mottagande från kritikerna. Med en budget på runt 90–120 miljoner dollar drog Atlantis in över 186 miljoner dollar världen över, varav 84 miljoner dollar tjänades in i Nordamerika; dess ljumma mottagande på biograferna identifierades som ett resultat av att den släpptes samtidigt som Shrek, Lara Croft: Tomb Raider, The Fast and the Furious och Dr. Dolittle 2. Som ett resultat av filmens flopp på biograferna avbröt Disney utvecklingen av en planerad animerad TV-serie, en attraktion under vattnet baserad på filmen tänkt för Disneyland och en vulkanisk Magic Kingdom-attraktion. Atlantis nominerades till flera priser, inklusive sju Annie Awards, och vann priset för bästa ljudeffekter vid Golden Reel Awards 2002. Filmen släpptes på VHS och DVD den 29 januari 2002, och på Blu-ray den 11 juni 2013. Trots det ursprungliga mottagandet så ändrades synen på filmen genom åren och har numera fått en kultstatus[4] och kritiker ser numera på Atlantis som en missförstådd klassiker, delvis tack vare Mignolas unika konstnärliga inflytande. En uppföljare som blev en direkt-till-video, Atlantis: Milos återkomst, släpptes 2003.

Handling

[redigera | redigera wikitext]
Cosplayers utklädda till Milo Thatch och prinsessan Kida.

Smithsonian Institution i Washington, D.C., 1914. Milo Thatch, sonson till den bortgångne forskningsresanden Thaddeus Thatch, vet allt om myten om den försvunna staden Atlantis och skulle bra gärna vilja resa dit, om bara någon trodde på honom. Det närmaste han har kommit sin dröm är jobbet i historiska museets pannrum. Men en kväll får han ett erbjudande av den rike Preston Whitmore, en gammal vän till Milos farfar, som han inte kan motstå: att bli vetenskaplig rådgivare för en expedition som vill hitta Atlantis. Samtidigt ger Whitmore en gåva till Milo från hans avlidne farfar: Väktarens dagbok, en bok med uråldriga inskriptioner om var Atlantis ligger.

Ombord på ubåten Ulysses träffar Milo sina lagkamrater i Atlantis-expeditionen: kommendör Lyle Tiberius Rourke, löjtnant Helga Sinclair, sprängämnesexperten Vincenzo "Vinny" Santorini, geologen Gaetan ”Mullvaden” Molière, läkaren Joshua Fiin, tonåriga mekanikern Audrey Ramirez, radiooperatören Wilhelmina Packard, kocken Jebidiah ”Kakan” Farnsworth och en pluton legosoldater. När de når ingången till en grotta som leder till den försvunna staden förstörs ubåten av en enorm mekanisk leviatan, vilket dödar större delen av besättningen. Milo och de överlevande flyr i mindre ubåtar och navigerar genom underjordiska gångar.

Milo översätter dagboken och guidar teamet genom grottor under en vilande vulkan tills de når de forntida resterna av Atlantis. Där möts de av prinsessan Kidagakash ”Kida” Nedakh, som trots att hon är omkring 8 500 år gammal ser ut som en ung vacker kvinna. Hon leder dem till sin far, kung Kashekim, som beordrar dem att lämna Atlantis, men på Rourkes vädjan låter dom stanna en natt för att vila efter sin resa. När Kida får veta att Milo kan läsa deras språk – en färdighet som atlantianerna förlorat under årtusendenas lopp – ber hon honom om hjälp med att avslöja deras glömda historia och högt utvecklade teknik, som utan dessa har gjort att staden har förfallit och resurserna minskat. Milo får veta att Atlantis drivs av Atlantis hjärta, en enorm kristall som ger dess invånare lång livslängd och god hälsa genom de mindre kristaller de bär på sig runt halsen.

Rourke förråder Milo och avslöjar sin sanna avsikt – att stjäla hjärtat för att tjäna en stor summa pengar, trots att han vet att atlantianerna kommer att dö utan det. Han sårar kungen dödligt och hittar kristallens gömda plats under staden. Kristallen känner av faran med Rourke och smälter samman med Kida, som sedan fångas av Rourke. Han ger sig av med den kristalliserade Kida och sina legosoldater, förutom Vinny, Molière, Fiin, Audrey, Packard och Kakan, som vägrar att delta i atlantianernas undergång. Innan han dör avslöjar kungen att Atlantis förstördes av en megatsunami efter att han försökt att använda kristallens enorma kraft som ett vapen. För att skydda staden smälte kristallen samman med en medlem av kungafamiljen, Kidas mor. Detta skapade en skyddande kupol över stadens innerstad, som skyddade den från total förstörelse när Atlantis sjönk till havets botten, men Kidas mor återvände aldrig. För att förhindra att kristallen någonsin skulle smälta samman med Kida gömde kungen den, vilket oavsiktligt påskyndade Atlantis undergång. Han varnar Milo för att Kida kommer att gå förlorad i den för alltid om hon inte snart separeras från kristallen och ber honom att rädda henne.

Tillsammans med sina allierade samlar Milo atlantianerna för att återaktivera deras länge avstängda flygmaskiner. Tillsammans eliminerar de Rourkes legosoldater i den vilande vulkanen. Milo dödar Rourke med en kristallskärva innan han och de andra flyger den kristalliserade Kida tillbaka till Atlantis medan vulkanen får utbrott. Kida stiger upp i luften och väcker upp stenväktarna, som upprättar en barriär som skyddar staden från lavaflödet. När Atlantis är räddat separeras kristallen från Kida och den förblir svävande i luften över staden.

Milo väljer att stanna i Atlantis med Kida, eftersom han och Kida har blivit förälskade i varann. Innan de återvänder till ytan får Vinny, Molière, Fiin, Audrey, Packard och Kakan var sin kristall och en del av Atlantis skatt. De sex återförenas med Whitmore på ytan och kommer överens om att hålla sitt äventyr hemligt för allmänheten i syfte att skydda Atlantis. Preston öppnar ett paket från Milo som innehåller hans egen kristall och ett tackbrev. Den nykrönta drottningen Kida och Milo hugger en stenstaty av hennes far som placeras bredvid de tidigare härskarnas statyer som flyter bredvid Atlantis hjärta, medan staden återställs till sin forna glans.

Rollista

[redigera | redigera wikitext]
Figur Engelsk röst Svensk röst
Milo James Thatch Michael J. Fox Linus Wahlgren
Överste Lyle Tiberius Rourke James Garner Sven-Bertil Taube
Prinsessan Kidagakash "Kida" Nedakh Cree Summer Sara Sommerfeld
Vincenzo "Vinny" Santorini Don Novello Michalis Koutsogiannakis
Dr. Joshua Strongbear Fiin
(Dr. Joshua Strongbear Sweet i original) 		Phil Morris Mikael Persbrandt
Löjtnant Helga Katrina Sinclair Claudia Christian Anki Albertsson
Audrey Rocio Ramírez Jacqueline Obradors Frida Nilsson
Gaetan "Mullvaden" Molière
(Gaetan "Mole" Molière i original) 		Corey Burton Anders Öjebo
Wilhelmina Bertha Packard Florence Stanley Gunvor Pontén
Preston B. Whitmore John Mahoney Per Myrberg
Jebidiah Allardyce "Kakan" Farnsworth
(Jebidiah Allardyce "Cookie" Farnsworth i original) 		Jim Varney Hans Lindgren
Kashekim Nedakh, kungen av Atlantis Leonard Nimoy Sture Hovstadius
Fenton Q. Harcourt David Ogden Stiers Stefan Ljungqvist

Produktion

[redigera | redigera wikitext]

Utveckling

[redigera | redigera wikitext]
Produktionsteamet besökte Carlsbad Caverns i New Mexico för att använda grottorna som referens för de underjordiska miljöerna som skildras i filmen.

Idén för Atlantis: En försvunnen värld blev till i oktober 1996 när Don Hahn, Gary Trousdale, Kirk Wise och Tab Murphy åt lunch på en mexikansk restaurang i Burbank, Kalifornien. Efter att nyligen ha avslutat arbetet med Ringaren i Notre Dame,[5] ville producenten, regissörerna och manusförfattaren behålla teamet från den filmen för en annan film med en "Adventureland"-miljö istället för en "Fantasyland"-miljö.[6] Med inspiration från Jules Vernes Resan till jordens medelpunkt (1864) och En världsomsegling under havet (1870) gav de sig ut för att göra en film som fullt ut skulle utforska Atlantis (jämfört med det korta besöket som skildras i Vernes roman). Medan filmskaparna främst använde internet för att forska i mytologin kring Atlantis, blev de intresserade av Edgar Cayces läsningar och bestämde sig för att införliva några av hans idéer – särskilt den om en moderkristall som ger atlantianerna kraft,[6] helande förmågor och lång livslängd – i berättelsen. De besökte också museer och gamla militära anläggningar för att studera tekniken från 1900-talet (filmens tidsperiod), och reste till Carlsbad Caverns i New Mexico för att se de underjordiska gångarna som skulle fungera som modell för stigen som leder till Atlantis i filmen.

Filmskaparna ville undvika den vanliga skildringen av Atlantis som "sönderfallna grekiska kolonier under vatten". Kirk Wise sa: "Från början var vi fast beslutna att designa den från grunden. Vi ville använda arkitekturstilen, kläderna, sederna, hur de sov och hur de talade. Så vi tog in folk som skulle hjälpa oss att utveckla de idéerna."[7] David Goetz, filmens art director, uppgav: "Vi tittade på mayansk arkitektur, stilar av forntida, ovanliga arkitekturer från hela världen, och regissörerna gillade verkligen utseendet på sydostasiatisk arkitektur."[6] Teamet hämtade senare idéer från andra arkitektoniska former, inklusive kambodjanska, indiska och tibetanska verk. Don Hahn uppgav: "Om du tar och dekonstruerar arkitektur från hela världen till ett enda arkitektoniskt vokabulär, så bildas vårt Atlantis."[6] Den övergripande designen och den cirkulära layouten för Atlantis baserades också på Platons skrifter, och hans citat "över en natt försvann Atlantis ner i havets djup" var inflytelserik från början av produktionen.[5] Besättningen bar t-tröjor med texten "ATLANTIS – Färre sånger, fler explosioner" på grund av att filmen var tänkt att vara som ett actionäventyr (till skillnad från tidigare Disney-animerade filmer, som var musikaler).

Språk

[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Atlantiska
Bokstaven A i det atlantiska alfabetet, skapad av konstnären John Emerson. Kirk Wise noterade att dess design var en skattkarta som visade vägen till kristallen, "Atlantis hjärta".
” Bokstaven A på atlantiska är en form som utvecklats av John Emerson. Det är en miniatyrkarta över staden Atlantis (dvs. virvelns utsida är grottan, den inre formen är stadens siluett och punkten är kristallen). Det är en skattkarta. „
–  Kirk Wise, en av filmens regissörer

Marc Okrand, som skapade språket klingonska för Star Trek, anställdes för att skapa atlantiska för Atlantis – En försvunnen värld. Med regissörernas ursprungliga koncept att det skulle vara ett "modersmål" som referens, använde Okrand ett indoeuropeiskt ordförråd med sin egen grammatiska struktur. Han skulle ändra orden om de började låta för mycket som ett faktiskt, talat språk.[7] John Emerson gjorde hundratals slumpmässiga skisser av enskilda bokstäver, bland vilka regissörerna valde ut de bästa för att representera det atlantiska alfabetet.[6][5]

Skriftspråket var bustrofedon: utformat för att läsas från vänster till höger på första raden, sedan från höger till vänster på andra raden, och fortsätta i ett sicksackmönster för att simulera flödande vatten.

Manus

[redigera | redigera wikitext]

Joss Whedon var den första manusförfattaren som var involverad i filmen, men lämnade senare produktionen för att arbeta med andra Disney-projekt. Tab Murphy färdigställde filmmanuset och uppgav att tiden från att initialt diskutera berättelsen till att producera ett manus som tillfredsställde filmteamet skulle ta "ungefär tre till fyra månader".[8] Det första utkastet var 155 sidor långt, mycket längre än ett typiskt Disney-filmmanus (som vanligtvis är 90 sidor). När de första och andra akten i filmen var tidsbestämda till 120 minuter klippte regissörerna bort karaktärer och scener för att fokusera mer på Milo. Murphy sa att han skapade den århundraden gamla Väktarens bok eftersom han behövde en karta för karaktärerna att följa under deras resa.[6] En reviderad version av manuset eliminerade de utmaningar och faror som upptäcktsresandena stötte på när de navigerade i grottorna till Atlantis. Detta gav filmen ett snabbare tempo eftersom Atlantis upptäcks tidigare i berättelsen.

Regissörerna beskrev ofta atlantianerna med Egypten som exempel. När Napoleon vandrade in i Egypten hade folket tappat räkningen på sin en gång så stora civilisation. De var omgivna av artefakter från sin forna storhet men på något sätt omedvetna om vad de betydde.

—Don Hahn, filmens producent

Karaktären Milo J. Thatch var ursprungligen tänkt att vara en ättling till Edward Teach, även känd som piraten Svartskägg. Regissörerna gjorde om honom senare till en upptäcktsresande så att han skulle upptäcka sin inre talang för utforskning.[6] Molières karaktär var ursprungligen tänkt att vara "likt en professor" men Chris Ure, en storyboardtecknare, ändrade konceptet till en "hemsk liten grävande varelse med en knasig päls och konstiga huvudbonader med utskjutande ögon".[9] Don Hahn påpekade att utelämnandet av musikaliska inslag utgjorde en utmaning för ett team som var vana vid att animera musikaler, eftersom actionscenerna ensamma skulle behöva bära filmen. Kirk Wise sa att det gav teamet möjlighet till mer karaktärsutveckling: "Vi hade mer tid tillgänglig för att göra en scen som den där Milo och utforskarna sitter vid en lägereld och lär sig om varandras bakgrunder. En hel sekvens ägnas åt där dom äter middag och går och lägger sig. Det är inte något vi vanligtvis skulle ha fått lyxen att göra".[7]

Hahn uppgav att den första animerade sekvensen som färdigställdes under produktionen var filmens prolog. Originalversionen innehöll en vikingakrigarstyrka som använde Väktarens bok för att hitta Atlantis och blev snabbt utplånade av Leviatan, varelsen som vaktar ingången till Atlantis. Nära slutet av produktionen sa John Sanford, filmens scripta, till regissörerna att han tyckte att den här prologen inte gav tittarna tillräckligt känslomässigt engagemang med atlantianerna. Trots att de visste att vikingaprologen var färdig och att det skulle kosta extra tid och pengar att ändra scenen, beslutade regissörerna att gå med på Sanfords förslag. Trousdale åkte hem och färdigställde arbetet med prologen senare den kvällen efter att ha besökt en strippklubb där han skissade den nya sekvensen på en servett.[10] Den ursprungliga prologen ersattes av en sekvens som skildrade Atlantis undergång, vilket introducerade filmen från atlantianernas och prinsessan Kidas perspektiv. Vikingaprologen ingår som en extrafunktion på DVD-utgåvan.[6]

Rollsättning

[redigera | redigera wikitext]

Kirk Wise, en av regissörerna, sa att de valde Michael J. Fox för rollen som Milo eftersom de kände att han gav sina karaktärer sin egen personlighet och gjorde dem mer trovärdiga. Fox sa att röstskådespeleri var mycket lättare än hans tidigare erfarenhet av live-action eftersom han inte behövde oroa sig för hur han såg ut framför en kamera medan han levererade sina repliker.[6] Regissörerna nämnde att Fox också erbjöds en roll i Titan A.E.; han lät sin son välja vilken film han skulle arbeta med, och han valde Atlantis.[11] Många av filmens tittare har noterat likheter mellan Milo och filmens språkkonsult, Marc Okrand, som utvecklade det atlantiska språket som används i filmen. Okrand uppgav att Milos chefsanimatör, John Pomeroy, skissade honom och hävdade att han inte visste hur en lingvist såg ut eller agerade.

Chefsanimatören för Kida, Randy Haycock, uppgav att hennes skådespelerska, Cree Summer, var mycket "avskräckande" när han träffade henne första gången; detta påverkade hur han ville att Kida skulle se ut och agera i filmen när hon träffar Milo.[6] Wise valde James Garner för rollen som kommendörkaptenen Rourke på grund av hans tidigare erfarenhet av actionfilmer, särskilt krigs- och westernfilmer, och sa att rollen "passar honom som handen i handsken". När han fick frågan om han skulle vara intresserad av rollen svarade Garner: "Jag skulle göra det i ett ögonblick."[6] Don Hahn var ledsen över att Jim Varney, rösten till Jebidiah Allardyce "Kakan" Farnsworth, aldrig fick se den färdiga filmen innan han dog av lungcancer i februari 2000, men nämnde att han såg klipp av sin karaktärs framträdande under sina inspelningssessioner och sa: "Han älskade det." Shawn Keller, chefsanimatör för Kakan, uppgav: "Det var lite sorgligt att [Varney] visste att han inte skulle få hinna se den här filmen innan han gick bort. Han gjorde ett fantastiskt jobb med röstskådespeleriet, med vetskapen om att han aldrig skulle få se sin sista rollinsats. Steven Barr spelade in kompletterande dialog för Kakan.[6]

John Mahoney, som gjorde rösten till Preston Whitmore, uppgav att det att göra röstskådespeleri var "befriande" och tillät honom att vara "stor" och "absurd" med sin karaktär.[6] Dr. Joshua Fiins chefsanimatör, Ron Husband, indikerade att en av utmaningarna var att animera Fiin i synk med Phil Morris snabba repliker samtidigt som han skulle verka trovärdig. Claudia Christian beskrev sin karaktär, löjtnant Helga Katrina Sinclair, som "sensuell", och kände lättnad när hon äntligen såg hur hennes karaktär såg ut, och skämtade: "Jag skulle hata att, du vet, gå igenom allt detta och upptäcka att min karaktär var som en padda."[6] Jacqueline Obradors sa att hennes karaktär, Audrey Rocio Ramirez, fick henne att "känna sig som ett litet barn igen" och att hon alltid hoppades att hennes scener skulle vara längre.

Animation

[redigera | redigera wikitext]

När produktionen var i full gång arbetade 350 animatörer, konstnärer och tekniker med Atlantis[12] på alla tre Disney-ägda animationsstudior: Walt Disney Feature Animation (Burbank, Kalifornien), Walt Disney Feature Animation Florida (Orlando) och Disney Animation France (Paris).[13] Filmen var en av de få Disney-filmerna som producerades och filmades i 35 mm anamorfiskt format. Regissörerna ansåg att en widescreen-bild var en avgörande faktor i produktionen, då det funkade som en nostalgisk referens till gamla action-äventyrsfilmer som visades i CinemaScope-formatet (2,35:1), och nämnde Jakten på den försvunna skatten som en inspiration.[6] Eftersom övergången till formatet skulle kräva flera inköp av specialbyggda animeringsbord och utrustning designad för widescreen, var Disney-cheferna först tveksamma till idén.[7] Produktionsteamet hittade en enkel lösning genom att teckna inom en mindre ram på samma papper och utrustning som användes för andra Disney-animerade filmer som hade standardbildförhållande (1,66:1). Layoutchefen Ed Ghertner skrev en guide till widescreen-formatet för användning av layoutkonstnärerna och nämnde att en fördel med widescreen var att han kunde hålla kvar karaktärer i scener längre tack vare det extra utrymmet att röra sig inom bildramen.[6] Wise hämtade ytterligare inspiration för formatet från filmskaparna David Lean och Akira Kurosawa.

Filmens visuella stil var starkt inspirerad av Mike Mignolas illustrationer, serietecknaren bakom Hellboy. Mignola var en av fyra produktionsdesigners (tillsammans med Matt Codd, Jim Martin och Ricardo Delgado) som anställdes av Disney-studion för filmen. Följaktligen tillhandahöll han olika konststilguider, karaktärs- och bakgrundsdesigner samt idéer till berättelsen. Wise uppgav: "Mignolas konststil, den vinklade stilen, var ett avgörande inflytande för karaktärernas "utseende".[5] Mignola blev förvånad när studion kontaktade honom för att arbeta med Atlantis.[14] Hans konstnärliga inflytande på filmen skulle senare få en högt uppsatt kultstatus.

Den sista utzoomningsscenen i filmen, precis innan eftertexterna, beskrevs av regissörerna som en av de svåraste scenerna som någonsin gjorts i Disneys animationshistoria. De sa att det första utzoomningsförsöket i deras tidigare film, Ringaren i Notre Dame, "misslyckades" och "saknade djup"; men efter att ha gjort framsteg i processen med en multiplanskamera provade de tekniken igen i Atlantis. Scenen börjar med ett 40 cm långt papper som visar en närbild av Milo och Kida. När kameran drar sig bort från dem för att avslöja det blomstrande Atlantis, når den motsvarande ett 18 000 tum (46 000 cm) stort papper som består av många enskilda pappersbitar (24 tum [61 cm] eller mindre). Varje del ritades noggrant och kombinerades med animerade fordon som samtidigt flög över scenen för att få åskådaren att se en komplett, integrerad bild.[6]

” Jag minns att jag såg en tidig version av filmen och att de här karaktärerna hade stora, fyrkantiga, konstiga händer. Jag sa till killen bredvid mig: "Det där är coola händer." Och han säger till mig: "Ja, händerna är ju i din stil. Vi hade ett helt möte om hur du skulle göra händer med din konststil. Det var så konstigt att jag inte kunde förstå det. „
–  Mike Mignola, New York Daily News
Modell av ubåten Ulysses, skapad av Greg Aronowitz. Den användes av digitala animatörer som referens under filmens produktion.

Vid tidpunkten för dess premiär var Atlantis: En försvunnen värld anmärkningsvärd för att ha använt mer datorgenererade bilder (CGI) än någon annan traditionellt animerad Disney-film. För att öka produktiviteten lät regissörerna de digitala konstnärerna arbeta tillsammans med de traditionella animatörerna under hela produktionen. Flera viktiga scener krävde omfattande användning av digital animation; bland annat varelsen Leviatan,ubåten Ulysses och dess mindre ubåtar, Atlantis hjärta och stenjättarna. Under produktionen, efter att Matt Codd och Jim Martin designat färdigt Ulysses, anställdes Greg Aronowitz för att bygga en modell av ubåten, som skulle användas som referens för att forma dess digitala modell.[15] Den färdigställda filmen innehöll 362 digitala specialeffekter, och datorprogram användes för att sömlöst sammanfoga 2D- och 3D-bilder. En scen som utnyttjade detta var när 3D-modellen av Ulysses släpptes ner i vattnet. När kameran rörde sig upp mot ubåten ritades Milo i traditionell animering i fören av ubåten. Teamet för animeringen noterade att det var utmanande att hindra publiken från att märka skillnaden mellan 2D- och 3D-ritningarna när de slogs samman.[6] Den digitala produktionen gav också regissörerna en unik "virtuell kamera" för komplicerade tagningar i filmen. Den här kameran rörde sig genom en digital 3D-trådramsuppsättning; bakgrunden och detaljerna ritades senare för hand över trådramarna. Detta användes i flygscenen genom Atlantis och ubåtsjakten med Leviatan-varelsen.

Musik och ljud

[redigera | redigera wikitext]

Eftersom filmen inte skulle innehålla några musikaliska inslag anställde regissörerna James Newton Howard för att komponera musiken efter att de hört hans soundtrack från Dinosaurier. Howard bestämde sig för att ha olika musikaliska teman för ytvärldens kulturer och Atlantis. När det gällde Atlantis valde Howard ett indonesiskt orkesterljud med klockspel, klockor och gongar. Regissörerna berättade för Howard att filmen skulle ha ett antal nyckelscener utan dialog och att musiken skulle behöva förmedla känslomässigt vad åskådaren såg på vita duken.[6]

Gary Rydstrom och hans team på Skywalker sound anlitades för filmens ljudproduktion.[16] Likt Howard använde Rydstrom olika ljud för de två kulturerna. Med fokus på mekaniska ljud från den tidiga industriella eran för upptäcktsresandena, kände han att atlantianerna borde ha ett "mer organiskt" ljud med hjälp av keramik och lergods. Ljudet från de atlantiska flygfordonen utgjorde en särskild utmaning. Rydstrom uppgav att han en dag satt vid sidan av en motorväg och spelade in när en långtradare körde förbi i hög hastighet. När inspelningen snabbades upp på hans dator tyckte han att det lät väldigt organiskt, och bestämde sig för att använda den i filmen. Rydstrom skapade det harmoniska klingandet från "Atlantis hjärta" genom att gnida fingret längs kanten på ett champagneglas, ljudet av ubåtar som rör sig genom vattnet gjordes med en mundusch, medan en keramik-urna från en trädgårdsbutik användes för ljuden av de jättelika stenväktarnas rörelser.[6]

Efterspel

[redigera | redigera wikitext]

Atlantis – En försvunnen värld hade sin världspremiär den 3 juni 2001 på El Capitan Theatre i Hollywood, Los Angeles och en premiär i New York City och Los Angeles den 8 juni och följdes av en större premiär den 15 juni.

Marknadsföring

[redigera | redigera wikitext]

Atlantis var ett av Disneys första större försök att använda internetmarknadsföring. Filmen marknadsfördes genom Kellogg's, som skapade en webbplats med minispel och en utlottning av ett filmbaserat datorspel för UPC-koder från specialmärkta förpackningar av Atlantis frukostflingor.[12] Filmen var ett av Disneys första marknadsföringsförsök via mobiloperatörer, och lät användare ladda ner spel baserade på filmen. McDonald's (som hade ett exklusivt licensavtal på alla Disney-premiärer) marknadsförde filmen med Happy Meal-leksaker i restaurangerna. McDonald's reklamkampanj omfattade TV-, radio- och tryckta annonser som började vid filmens releasedatum.[17] Frito-Lay erbjöd gratis inträdesbiljetter till filmen på specialmärkta snackspaket.

Köpvideo

[redigera | redigera wikitext]

Atlantis – En försvunnen värld släpptes på VHS och DVD den 29 januari 2002. Försäljningen och uthyrningen av VHS:er och DVD:er tillsammans skulle så småningom tjäna in 157 miljoner dollar i intäkter i mitten av 2003. Både en DVD-utgåva med en skiva och en samlarutgåva med två skivor (med extramaterial) släpptes. Disney restaurerade senare filmen digitalt och släppte Atlantis på Blu-ray den 11 juni 2013, tillsammans med uppföljaren Atlantis: Milos återkomst.

Mottagande

[redigera | redigera wikitext]

Intäkter

[redigera | redigera wikitext]

Innan filmen släpptes spekulerade reportrar att den skulle få det svårt på grund av konkurrens från Shrek och Lara Croft: Tomb Raider. Kirk Wise uppgav angående publikens skifte från traditionell animation till dator-animation: "Varje traditionell animatör, inklusive jag själv, kan inte låta bli att känna en stickande känsla. Jag tror att det alltid handlar om berättelsen och karaktärer, och att en konstform inte ersätter den andra. Precis som fotografi inte ersatte måleri."[18] Jeff Jensen på Entertainment Weekly noterade att CGI-filmer (som Shrek) var mer benägna att locka till sig den tonårsdemografi som vanligtvis inte var intresserad av animation, och kallade Atlantis för ett "marknadsförings- och kreativt vågspel".[19]

Filmen hamnade på andra plats under sin premiärhelg, efter Lara Croft: Tomb Raider, och drog in 20,3 miljoner dollar. Under sin andra helg sjönk den till fjärde plats bakom den sistnämnda filmen, Dr. Dolittle 2 och The Fast and the Furious, och drog in 13,2 miljoner dollar. Filmens internationella premiär började den 20 september i Australien. Under sin 25 veckor långa biopremiär drog Atlantis: En försvunnen värld in över 186 miljoner dollar världen över. Som svar på dess dåliga biljettförsäljning sa Thomas Schumacher, dåvarande vd för Walt Disney Feature Animation: "Det verkade vara en bra idé då att inte göra en söt saga, men vi drog nog det kortaste strået."[20]

Kritiskt mottagande

[redigera | redigera wikitext]

Atlantis – En försvunnen värld fick till en början ljummet mottagande rent allmänt, men många berömde den för dess visuella effekter, action-äventyrselement och dess modiga försök att attrahera en äldre publik. Genom åren så har synen på filmen ändrats stort och många anser Atlantis vara en missförstådd klassiker som släpptes vid fel tidpunkt. År 2015 recenserade Katharine Trendacosta filmen och kallade den en "vacker pärla till film som förtjänade bättre" och sa att filmen förtjänar mer kärlek än den fick.[4] Lindsay Teal anser att "Atlantis" är "en förlorad Disney-klassiker". Hon beskriver filmen som mycket underhållande och berömmer manuset och karaktärerna – i synnerhet Fiin, Helga och Kida.[21] Karaktären Kida har i synnerhet fått mycket beröm. Cree Summer har betraktat Kida som en av sina favoritroller och anser till och med att karaktären hör till den officiella raden av Disneyprinsessor.

Teman och tolkningar

[redigera | redigera wikitext]

Flera kritiker har noterat att Atlantis starkt spelar på teman som antikapitalism och antiimperialism. M. Keith Booker, akademiker och författare till studier om de implicita budskap som förmedlas av media, ser karaktären Rourke som motiverad av "kapitalistisk girighet" när han jagar efter "sin egen ekonomiska vinning" trots vetskapen om att "hans stöld [av kristallen] kommer att leda till förintelsen av [Atlantis]".[22] Religionsjournalisten Mark Pinsky, som utforskar moraliska och andliga teman i populära Disneyfilmer, säger att "det är omöjligt att tolka filmen på något annat sätt" än som "en förödande, obeveklig attack på kapitalismen och amerikansk imperialism".[23] Enligt Booker "levererar filmen också en ganska segregerande moral" genom att avsluta filmen med upptäckten av atlantianerna, som hålls hemliga för andra människor på ytan för att upprätthålla en åtskillnad mellan de två mycket olika kulturerna.[22] Andra såg Atlantis som en intressant blick på en utopisk filosofi av det slag som finns i klassiska science fiction-verk av H. G. Wells och Jules Verne.

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]
Pris Kategori Namn Resultat
29th Annie Awards[24] Individual Achievement in Directing Gary Trousdale och Kirk Wise Nominerad
Individual Achievement in Storyboarding Chris Ure Nominerad
Individual Achievement in Production Design David Goetz Nominerad
Individual Achievement in Effects Animation Marlon West Nominerad
Individual Achievement in Voice Acting – Female Florence Stanley Nominerad
Individual Achievement in Voice Acting – Male Leonard Nimoy Nominerad
Individual Achievement for Music Score James Newton Howard Nominerad
2002 DVD Exclusive Awards[25] Original Retrospective Documentary Michael Pellerin Nominerad
2002 Golden Reel Award[26] Best Sound Editing – Animated Feature Film Gary Rydstrom, Michael Silvers, Mary Helen Leasman, John K. Carr, Shannon Mills, Ken Fischer, David C. Hughes, och Susan Sanford Vann
Online Film Critics Society Awards 2001[27] Best Animated Feature Nominerad
2002 Political Film Society[28] Democracy Nominerad
Human Rights Nominerad
Peace Nominerad
World Soundtrack Awards[29] Best Original Song for Film Diane Warren och James Newton Howard Nominerad
Young Artist Awards[30] Best Feature Family Film – Drama Walt Disney Feature Animation Nominerad

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ ”Atlantis: The Lost Empire”. The-Numbers. Nash Information Services. Arkiverad från originalet den 10 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130610231729/http://www.the-numbers.com/movies/2001/ATLNS.php. Läst 6 januari 2012. 
  2. ^ Lyman, Rick (21 maj 2001). ”Suddenly, High Stakes for Disney's Film and TV Businesses”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2001/05/21/business/21FILM.html?pagewanted=all. Läst 4 juli 2011. ”Besides, Disney executives maintain that they have made it easier for their animated features to break even by a cost-cutting campaign that made Atlantis, which cost $100 million, about 35 percent cheaper to produce than the studio's other recent animated efforts.” 
  3. ^ [a b] ”Atlantis: The Lost Empire (2001)”. Box Office Mojo. Amazon. http://boxofficemojo.com/movies/?id=atlantis.htm. Läst 3 juli 2011. 
  4. ^ [a b] Katharine Trendacosta (28 augusti 2015). ”Atlantis: The Lost Empire Is a Beautiful Gem of a Movie That Deserved Better Than It Got” (på amerikansk engelska). Gizmodo. https://gizmodo.com/atlantis-the-lost-empire-is-a-beautiful-gem-of-a-movie-1727214546. Läst 23 augusti 2025. 
  5. ^ [a b c d] Kurtti, Jeff (2001). Atlantis: The Lost Empire—The Illustrated Script. Burbank, CA.: Disney Press. ISBN 978-0-7868-5327-4 
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t] Varierande skådespelare och inspelningsmedlemmar (29 januari 2002). Atlantis: The Lost Empire—Supplemental Features. [DVD]. Burbank, CA: Walt Disney Studios Home Entertainment 
  7. ^ [a b c d] ”Finding Atlantis” (på engelska). www.filmjournal.com. Arkiverad från originalet den 16 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140116180317/http://www.filmjournal.com/filmjournal/esearch/article_display.jsp?vnu_content_id=1000692578. Läst 23 augusti 2025. 
  8. ^ ”An Interview Tab Murphy - Atlantis Screenwriter, - LaughingPlace.com: Disney World, Disneyland and More” (på amerikansk engelska). www.laughingplace.com. 1 januari 2018. https://www.laughingplace.com/news-pid502790-502791.asp. Läst 23 augusti 2025. 
  9. ^ ”filmcritic.com: The Disney Industrial Complex and "Atlantis: The Lost Empire"”. www.filmcritic.com. Arkiverad från originalet den 10 mars 2006. https://web.archive.org/web/20060310214029/http://www.filmcritic.com/misc/emporium.nsf/95a45e26914c25ff862562bb006a85f2/dd49aab98adead3a88256a69005c9fe2?OpenDocument. Läst 23 augusti 2025. 
  10. ^ The Weekly Show with David J. Maloney (8 februari 2023). ”Gary Trousdale on pitching Atlantis to Disney, crafting the story and art style with Mike Mignola”. https://www.youtube.com/watch?v=9hbMIYYMTZQ. Läst 23 augusti 2025. 
  11. ^ ”Atlantis” (på engelska). EW.com. https://ew.com/article/2001/05/14/atlantis/. Läst 23 augusti 2025. 
  12. ^ [a b] Raugust, Karen (2004). The Animation Business Handbook. St. Martin's Press. ISBN 978-1-4299-6228-5 
  13. ^ ”THE ART OF ‘ATLANTIS’ DOESN’T JUST IMITATE LIFE, IT GOES IT ONE BETTER” (på amerikansk engelska). Orlando Sentinel. 15 juni 2001. https://www.orlandosentinel.com/2001/06/15/the-art-of-atlantis-doesnt-just-imitate-life-it-goes-it-one-better/. Läst 23 augusti 2025. 
  14. ^ ”Mike Mignola, Hellboy creator, didn't see character's success coming” (på engelska). New York Daily News. Arkiverad från originalet den 12 juni 2012. https://web.archive.org/web/20120612045542/http://articles.nydailynews.com/2008-07-06/entertainment/17902595_1_comic-book-mike-mignola-dark-horse-comics/2. Läst 23 augusti 2025. 
  15. ^ ”"An Inside Look at Destination: Atlantis"”. Digital Media FX Magazine. 17 januari 2014. http://www.digitalmediafx.com/Atlantis/atlantisfeature052.html. 
  16. ^ Don Hahn, Gary Trousdale, och Kirk Wise (29 januari 2002). Atlantis: The Lost Empire—Audio Commentary. [DVD]. Burbank, California|Burbank, CA: Walt Disney Studios Home Entertainment 
  17. ^ Q. S. R. Magazine (11 juni 2001). ”McDonald's Dives Into Disney's Atlantis” (på amerikansk engelska). QSR Magazine. https://www.qsrmagazine.com/news/mcdonalds-dives-disneys-atlantis/. Läst 23 augusti 2025. 
  18. ^ ”Disney domain is under siege”. www.usatoday.com. Arkiverad från originalet den 10 augusti 2001. https://web.archive.org/web/20010810032020/http://www.usatoday.com/life/enter/movies/2001-06-07-atlantis.htm. Läst 23 augusti 2025. 
  19. ^ ”High Toon | EW.com” (på amerikansk engelska). EW.com. Arkiverad från originalet den 24 december 2013. https://web.archive.org/web/20131224191749/http://www.ew.com/ew/article/0,,256017,00.html. Läst 23 augusti 2025. 
  20. ^ ”USATODAY.com - 'Toons get their very own Oscar category”. www.usatoday.com. Arkiverad från originalet den 27 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080527022348/http://www.usatoday.com/life/movies/2001-10-31-animation.htm. Läst 23 augusti 2025. 
  21. ^ Augustine, Afiya (16 juli 2018). ”All hail Kida of Atlantis: The Lost Empire, Disney's forgotten queen of color” (på engelska). SYFY WIRE. Arkiverad från originalet den 13 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210513213255/https://www.syfy.com/kida-disney-queen-of-color. Läst 23 augusti 2025. 
  22. ^ [a b] Booker, M. Keith (2009). Disney, Pixar, and the Hidden Messages of Children's Films. Westport, CT: Greenwood Publishing Group. ISBN 978-0-313-37672-6. https://books.google.com/books?id=jD9_0jxVmqUC. Läst 23 oktober 2015. 
  23. ^ Pinsky, Mark I. (2004). ”Chapter 31: Atlantis (2001): Adventure Capitalism”. The Gospel According to Disney: Faith, Trust, and Pixie Dust. Louisville, KY: Westminster John Knox Press. Sid. 194–202. ISBN 978-0-664-22591-9. Läst 23 oktober 2015. 
  24. ^ ”Legacy: 29th Annual Annie Award Nominees and Winners (2001)”. Legacy: 29th Annual Annie Award Nominees and Winners (2001). International Animated Film Society. http://annieawards.org/29thwinners.html. 
  25. ^ ”2002 DVD Exclusive Winners”. 2002 DVD Exclusive Winners. Reed Business Information. http://www.videopremiereawards.com/HTML/VPAwards2002Winners.html. 
  26. ^ Benzuly, Sarah (June 1, 2002). ”Black Hawk Down Among MPSE Winners”. Mix. Arkiverad från originalet den mars 10, 2013. https://web.archive.org/web/20130310233346/http://mixonline.com/sound4picture/film_tv/audio_black_hawk_down/. Läst augusti 23, 2025. 
  27. ^ ”OFCS Awards for 2001 Nominees”. OFCS Awards for 2001 Nominees. Online Film Critics Society. http://ofcs.rottentomatoes.com/pages/awards/2001nominees. 
  28. ^ ”Atlantis: The Lost Empire”. Atlantis: The Lost Empire. Political Film Society. http://www.polfilms.com/atlantis.html. 
  29. ^ ”Belgian Film Fest to Host World Soundtrack Awards”, Billboard, September 5, 2001, https://www.billboard.com/music/music-news/belgian-film-fest-to-host-world-soundtrack-awards-78485/, läst 10 december 2021 
  30. ^ ”Twenty-Third Annual Young Artist Awards 2002”. Twenty-Third Annual Young Artist Awards 2002. Young Artist Foundation. http://www.youngartistawards.org/noms23A.htm. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Atlantis_–_En_försvunnen_värld&oldid=58833251”