Hoppa till innehållet

Avinguda del Paral·lel

Från Wikipedia
Avinguda del Paral·lel
Avinguda del Paral·lel 1913 (i riktning mot Drassanes).
Anlagd1894
Tidigare namnAvinguda del Marquès del Duero,
Avinguda de Francesc Layret,
Avinguda del Marquès del Duero
Läge
PlatsBarcelona, Katalonien, Spanien
SträckningPlaça d'Espanya — Drassanes
Längd2,2 km
Bredd50 m
Betydelse
Känd förtidigare nöjesgata, "Barcelonas Broadway",[1] "Montmartre" och "West End"

Avinguda del Paral·lel ("Parallellens aveny"; katalanskt uttal: [əβiŋˈɡuðə ðəl pəɾəˈlːɛl]) eller El Paral·lel[2] är en gata i Barcelona i Katalonien (Spanien), invigd 1894. Den löper från Drassanes i hamnen till till Plaça d'Espanya.

Under perioden från slutet av 1800-talet fram till 1970-talet[3] var Paral·lel ett centrum för nöjen och scenkonst. På en gatusträcka på omkring 2,2 kilometer i längd och 50 meter i bredd fanns en koncentration av teatrar, kabaréer och andra underhållningslokaler. Den barcelonska Paral·lel spelade en roll jämförbar med Montmartre i Paris,[2] motsvarande dagens West End i London eller New Yorks Broadway.

Läge

[redigera | redigera wikitext]

Avinguda del Paral·lel löper strikt från väst till öst, mellan Plaça d'Espanya (där gatan möter Gran Via de les Corts Catalanes) och de gamla varvsbyggnaderna Drassanes invid Barcelonas hamn. Söder om gatan finns Poble-sec, en del av distriktet Sants-Montjuïc, medan gatans nordsida flankeras av i väster stadsdelen Sant Antoni (den sydligaste delen av Eixample) och i öster av El Raval (del av Barcelonas medeltida stadskärna Ciutat Vella).[2]

Plaça d'Espanya, vid den västra änden av El Paral·lel (till vänster).

Avenyn är en av de gator i eller runt Eixample löper tvärs emot dess hårt vinkelräta gatunät. Avinguda del Paral·lel, som ligger i den sydvästra utkanten av Eixample, är dock betydligt kortare än de längre boulevarderna Avinguda Diagonal och Avinguda Meridional, vilka möts det centralt belägna Parc de les Glòries längre åt nordöst. Alla tre gatorna är dock exempel på snedlöpande avenyer som i likhet med Broadway[4] på Manhattan fungerat som välkända affärs- och nöjesstråk i respektive stad.

Historia

[redigera | redigera wikitext]

Etymologi och namn

[redigera | redigera wikitext]

Avenyns utformning sammanfaller med en parallell på land,[5] nämligen parallellen 41°[2] 22′ 30″ i nordlig bredd. Denna egenskap gav namn åt gatan,[6] på ett liknande sätt som Avinguda Meridional ('Meridian-avenyn') längre åt nordost fått sitt namn efter sin dragning i rak nord-sydlig ledd.

Avenyn har haft flera namn genom åren, men den har alltid varit känd som Paral·lel.[3] Stadsarkitekten Ildefons Cerdàs arbetsnamn var Paral·lel, men i den färdiga planen från 1874 benämndes den efter Marqués del Duero.[7]

Bakgrund och etablering

[redigera | redigera wikitext]
Rester av stadsmuren vid Drassanes.

I mitten av 1800-talet bestod området för det framtida Avinguda del Paral·lel av ett kuperat ingenmansland[2]/vildmark med enstaka trädgårdar och en obelagd landsväg som ledde till Drassanes.[3] Redan under 1890-talet fanns här även ett antal fabriker.[1]

När avenyn invigdes den 8 oktober 1894 var det nödvändigt att 1890[3] riva Kungabastionen av Barcelonas stadsmur (efter att Eixample-projektet godkänts 1860[3]). Bastionen var belägen bredvid de kungliga skeppsvarven (katalanska: Drassanes Reials). Redan ett par år tidigare hade flera teatrar och nöjesetablissemang inrättats utefter den blivande gatan.[3] Redan i Cerdàs ursprungliga plan ritade han in en av sina 50 meter breda avenyer längs Eixamples sydgräns.[8] Gatan här fick det provisoriska namnet Paral·lel och hade syftet att binda samman hamnen med Hostafrancs (stadsdelen väster om nuvarande Plaça d'Espanya.[3]

I samband med bygget av avenyn installerade staden en långlivad buss- och spårvagnslinje namngiven som nummer 29. Vid invigningen 1984 sträckte sig den nya trafikleden dock endast cirka halvvägs från hamnen. Den slutliga dragningen fram till Plaça d'Espanya stod färdig först i samband med världsutställningen 1929, med 1917 som ursprungligen planerat färdigställandeår.[3]

Gatan omgavs av ett växande industriområde och låg nästgårds det överbefolkade Ciutat Vella. Detta innebar att området snabbt blev en mötesplats för arbetare och andra ur lägre samhällsklasser,[2] något som gynnade framväxten av barer, cirkusar och olika billigare nöjesetablissemang. Det framväxande nöjesdistriktet drog även till sig folk ur borgarklassen som här kunde lämna sitt traditionella sociala skikt och för några timmar beblanda sig med de "lägre klasserna".[1][2] Av de ursprungliga fabrikerna återstår på 2000-talet endast de tre skorstenarna från det tidigare kraftverket La Canadiense.[5]

Teaterdistrikt

[redigera | redigera wikitext]

Mellan 1800-talets slut och början av 1900-talet uppstod nya områden för teaterverksamhet i Barcelona. I stadens centrum, bland annat på teatrar som Tívoli (1919) och Teatre Novetats, spelades borgerliga komedier som inte riktigt vann gehör hos den breda publiken. Det var i stället på Paral·lel som den mer folkliga teaterkulturen utvecklades, med stora skaror åskådare och en mångfald av genrer som sattes upp på de många teatrarna där.[9]

Paral·lel förbinds med stadens centrum genom två viktiga kommunikationsleder: Ronda de Sant Antoni i riktning mot Eixample och Carrer Nou de la Rambla i riktning mot Ciutat Vella. Just denna nedre del av Rambla utvecklades i början av 1900-talet till en förgård till det nattliv som präglade området. Till en början etablerades där varietélokaler (de första i Katalonien[1]), kabaréer och enklare baracker, vilka senare omvandlades till lokaler där teaterföreställningar blandades med olika varietéer. Utbudet av teatergenrer omfattade pantomim, melodram (infört på Gran Teatre Espanyol 1907), zarzuela och operett (framträdande vid Teatre Victòria), vaudeville (tidigare spelad på teatrarna på Passeig de Gràcia under 1800-talet), sainete och revy (vars storhetstid inföll under 1920-talet). Spontant växte Paral·lel fram som ett slags Barcelonas Montmartre, och man fick till och med en egen byggnad med inspiration efter den parisiska Moulin Rouge:[1] El Molino.[2]

Paral·lel hade mer än ett tiotal teatrar och tre kabaréer.[1] Områdets intensiva aktivitet samt den stora och blandade publik som samlades där bestod även under tider då stadens centrum genomlevde en ekonomisk tillbakagång. Efter den franska importen av vaudeville och spanska cupléer tillkom under 1930-talet även spanska samtidsdramer (även framförda på scener i stadens centrum), bland annat på Teatre Tivoli och Poliorama; det sistnämnda var då känt som Teatre Comèdia.

Senare år

[redigera | redigera wikitext]
Bilder på scenpersonligheter från El Paral·lels långa historia (från CCCB-utställningen 2012–2013).

2012–2013 hölls en utställning på CCCB som fokuserad på Paral·lel. Den sammanförde avenyns historia och hela den sociala och kulturella miljön, från dess relation till samhällets mest marginella sektorer, invånarna i de områden som avenyn fungerade som gräns till och de olika sceniska genrer som utspelade sig där. Detta markerar trenderna och smaken hos den publik som mellan 1894 och 1939[10] besökte scener över hela Europa, och särskilt den alltid lika refererande scenen i Paris.

Teatergenrer på Paral·lel

[redigera | redigera wikitext]
Vykort med cupléstjärnan Raquel Meller som tänder en cigarett.

På Paral·lel fick olika teatergenrer plats inom det stora utbudet av salonger, marknader, kaféer och andra lokaler. Man kan tala om publikens inflytande, då denna ofta var mycket blandad men i huvudsak folklig och genom sina preferenser kunde styra de föreställningar som sattes upp på Paral·lel. Området var från början en gränszon där kulturer möttes, bland annat den romska som redan spridit flamenco. Vid sidan av det mest folkliga var det första sceniska uttryck som fick särskild betydelse på Paral·lel mim och pantomim, vilka nådde sin största popularitet med artister som Enric Adams och bröderna Onofri, parallellt med genombrottet för den tidiga stumfilmen.

Cirkus var också en del av utbudet på Paral·lel, men den fick aldrig någon större popularitet. Det fanns dock plats för många uppträdanden och marknader, utöver fasta byggnader för genren som Circo Espanyol Model (etablerad redan 1892[3]), Circo Canetti (från 1895, där El Molino finns på 2000-talet[3]) Teatre Circ Olympia.

Vaudevillen kom till Barcelona genom italienska och franska teatersällskap i slutet av 1800-talet. Den byggde på vardagliga scener och humoristiska situationer, med många in- och utträden på scenen (jämför fars/folklustspel). På Paral·lel blev genren populär genom Elena Jordi (Montserrat Casals) och Josep Santpere. De var de främsta drivkrafterna bakom att göra vaudevillen ”inhemsk” och därigenom mottaglig för en bredare publik.

Andra mer seriösa genrer hade också en plats på Paral·lel, som melodram, socialt drama och politisk teater – genrer utan kompromisser som betonade starka konflikter. Här grundades även det katalanska dramat, med namn som Àngel Guimerà och Santiago Rusiñol;[2] den senare rönte stor framgång med premiären av L’Auca del senyor Esteve[2] på Teatre Victòria vid Paral·lel.

Ett av de mest populära inslagen på Paral·lel var revyerna och varietéföreställningarna. Med arrangörer som Joaquim Montero påverkades genren efter första världskriget av en internationell världsmedborgaranda. På 1920-talet fick varietéteatern ett uppsving tack vare Manuel Sugrañes. Föreställningarna hade ingen sammanhängande handling, utan de bestod av fristående nummer i parisisk stil.

Även zarzuelan hade under 1920- och 1930-talen sin plats på Paral·lel. Medan den på de borgerliga spanska teatrarna redan var på tillbakagång, fick den här en egen prägel med koppling till den centraleuropeiska operetten. Bland de mest framträdande inom genren fanns kompositören Rafael Martínez-Valls och sångarna Pablo Gorgé, Matias Ferret i Parera, Marcos Redondo och Emili Vendrell.

Den realistiska teatern var kanske den mest brutala. Den skildrade livet på gatorna runt Paral·lel, med inslag som prostitution, drogmissbruk, fattigdom och barnarbete. Ett av de mest kända namnen i denna typ av teater var Josep Amich i Bert, kallad ”Amichatis”, som tillsammans med Gastó Màntua skapade pjäser som Baixant de la font del gat och La Marieta de l’ull viu. Trots att de hade en historisk ram, låg dessa nära det realistiska dramat och lever kvar i minnet tack vare de populära sångerna.

En annan viktig genre på små teatrar och kaféer var cupléerna.[2] Detta var sånger som främst framfördes av kvinnor, vilka var ofta före detta prostituerade som bytt gatan/bordellen mot scenen och blivit aktriser av sentimentalt slag. Genren befann sig mellan sång, dans och sceniskt uttryck och bar ofta på ett visst mått av erotik.

Historiska etablissemang (urval)

[redigera | redigera wikitext]
Uteterrassen på Café Español omkring 1910.

Teatrar

  • Gran Teatre Espanyol, riven efter en sista tid som diskoteket Studio 54 (1892-1980)
  • Talia-teatern, försvunnen (inledningsvis som Teatre Delicias och senare Martínez Soria;[3] 1900–1988).
  • Olímpia-teatern, riven (1901[3]–1909)
  • Apollo-teatern, i drift i nya lokaler (1901–)
  • Teatre Nou, riven efter en sista tid som biografen Nuevo Cinerama (1901[3]–1988)
  • Salón Arnau, stängd men lokalerna finns kvar (1903[3][11]–2004)
  • Teatre Condal, i drift men i nya lokaler (ursprungligen under namnet Onofri;[3] 1903[3]–)
  • Teatre Victòria, i drift men i nya lokaler (inledningsvis som Soriano;[3] 1905–[1])
  • Teatre Còmic, försvunnen (1905–1962)
  • Teatre Espanya, i den västra änden av avenyn och invid Plaça d'Espanya, var i drift mellan 1909 och 1925.
  • Circ Olympia Theatre vid Ronda de Sant Pau, riven (1924–1947)

Biografer

[redigera | redigera wikitext]
  • Cinematògraf Lumière (från 1897[3])

Konsertsalar

  • El Molino (1910;[4] 1989–1997), återöppnad 18 oktober 2010
  • Pompeia, nedlagd (1900–1950-talet)
  • Bataclan, nedlagd (cirka 1902–1942)

Kaféer

  • Bar Chicago[12]
  • Gran Cafè Espanyol[13]
  • Bar Rosales
  • Deportivo Bar

Danslokaler

Galleri

[redigera | redigera wikitext]
  • "Tres Xemeneies" ('Tre skorstenarna'), minne från områdets tidigare roll som industriområde.
    "Tres Xemeneies" ('Tre skorstenarna'), minne från områdets tidigare roll som industriområde.
  • Salongen i Teatre Condal, 1907.
    Salongen i Teatre Condal, 1907.
  • Apolo-teatern, cirka 1910.
    Apolo-teatern, cirka 1910.
  • Det blivande Plaça d'Espanya (sent 1910-tal), med Teatro Espanya och El Paral·lel [a].
    Det blivande Plaça d'Espanya (sent 1910-tal), med Teatro Espanya och El Paral·lel [a].
  • Teatro Cómico/Teatre Còmic, cirka 1920.
    Teatro Cómico/Teatre Còmic, cirka 1920.
  • Luffare vid husvägg, cirka 1920.
    Luffare vid husvägg, cirka 1920.
  • Bataclan, en tidigare varietésalong (foto cirka 1925).
    Bataclan, en tidigare varietésalong (foto cirka 1925).
  • Runt spelbordet på ett kafé, tidigt 1900-tal.
    Runt spelbordet på ett kafé, tidigt 1900-tal.
  • Talia-teatern, cirka 1930.
    Talia-teatern, cirka 1930.
  • Hörnhuset vid #192, 2009.
    Hörnhuset vid #192, 2009.
  • Den Moulin Rouge-inspirerade El Molino, 2012.
    Den Moulin Rouge-inspirerade El Molino, 2012.
  • Teatre Arnau bakom byggnadsställning, 2013.
    Teatre Arnau bakom byggnadsställning, 2013.
  • Teatre Victòria, 2022.
    Teatre Victòria, 2022.

Kommentarer

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ "Tres Xemeneies"-skorstenarna syns vid horisonten, uppe till höger.

Referenser

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b c d e f g h] Carol (14 maj 2020). ”WHAT TO SEE IN AVINGUDA DEL PARAL·LEL IN BARCELONA” (på amerikansk engelska). Lugaris. https://www.lugaris.com/en/what-to-see-in-avinguda-del-paral%c2%b7lel-in-barcelona/. Läst 19 oktober 2025. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k] ”El Paral·lel | Barcelona.cat” (på katalanska). www.barcelona.cat. https://www.barcelona.cat/ca/coneixbcn/pics/el-paral-lel-99400387266. Läst 19 oktober 2025. 
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Rodríguez, Xavier (4 november 2024). ”130 anys de l’obertura del Paral·lel” (på katalanska). Zona Sec. https://zona-sec.cat/2024/11/04/130-anys-de-lobertura-del-parallel/. Läst 19 oktober 2025. 
  4. ^ [a b] ”El Paral·lel” (på engelska). barcelonaturisme.com. https://www.barcelonaturisme.com/wv3/en/page/1263/el-parallel.html. Läst 19 oktober 2025. 
  5. ^ [a b] ”El Paral·lel | Meet Barcelona” (på engelska). www.meet.barcelona. https://www.meet.barcelona/en/visit-and-love-it/points-interest-city/el-paral-lel-99400387266. Läst 19 oktober 2025. 
  6. ^ ”Nomenclàtor dels carrers”. http://w10.bcn.cat/APPS/nomenclator/frcontent.jsp?idioma=0. 
  7. ^ Barroso, Xavi (19 mars 2021). ”El origen del Paralelo, la avenida de las ilusiones” (på spanska). Xavi Barroso - Escritor. https://www.xavibarroso.com/el-origen-del-paralelo/. Läst 19 oktober 2025. 
  8. ^ [a b] Barroso, Xavi (19 mars 2021). ”El origen del Paralelo, la avenida de las ilusiones” (på spanska). Xavi Barroso - Escritor. https://www.xavibarroso.com/el-origen-del-paralelo/. Läst 19 oktober 2025. 
  9. ^ ”L'espai teatral a Barcelona”. Culturcat. Generalitat de Catalunya. 19 oktober 2012. http://www20.gencat.cat/portal/site/culturacatalana/menuitem.be2bc4cc4c5aec88f94a9710b0c0e1a0/?vgnextoid=fb87ef2126896210VgnVCM1000000b0c1e0aRCRD&vgnextchannel=fb87ef2126896210VgnVCM1000000b0c1e0aRCRD&vgnextfmt=detall2&contentid=0cc9f62524fd7210VgnVCM1000008d0c1e0aRCRD&newLang=ca_ES. Läst 14 oktober 2012. 
  10. ^ ”El Paral·lel, 1894-1939 | Publicacions” (på katalanska). CCCB. https://www.cccb.org/ca/publicacions/fitxa/el-parallel-1894-1939/41933. Läst 19 oktober 2025. 
  11. ^ Fernández, Marc Jovani (18 april 2024). ”HISTÒRIA URBANA AVINGUDA DEL PARAL.LEL, BARCELONA | Aula Vilafranca del Penedès” (på katalanska). aulavilafranca.cat. https://aulavilafranca.cat/historia-urbana-c-paral-lel-barcelona/. Läst 19 oktober 2025. 
  12. ^ Xavier Theros (19/02/2017). ”El Chicago de Barcelona”. https://diumenge.ara.cat/diumenge/chicago-barcelona_129_3040540.html. Läst 18 september 2025. 
  13. ^ Permanyer, Lluís (4 november 2007). ”El cafè Espanyol del Paral·lel posseïa la major terrassa de la ciutat”. La Vanguardia. http://hemeroteca.lavanguardia.com/preview/2007/11/04/pagina-9/64526080/pdf.html. 
  14. ^ Ornaque Mor, Omar (3 november 2024). ”'ATRACCIONS APOLO': PALLADA A L'ANIMA DE L'AVINGUDA PARAL·LEL” (på katalanska). EL RETROVISOR. https://elretrovisor.barcelona/ca/blogs/noticias/atraccions-apolo-beating-at-the-paral-lel-soul. Läst 19 oktober 2025. 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Luis Cabañas Guevara Biografía del Paralelo (1894-1934) Barcelona: Ediciones Memphis, 1945
  • Ángel Zúñiga Barcelona y la noche Barcelona: José Janés, redaktör, april 1949
  • Miquel Badenas El Paral·lel, història d'un mite Lleida: Pagès Editors, 1998. Col·lecció Guimet, 26
  • Josep Cunill Gran Teatro Español (1892-1935). Història del primer teatre del Paral·lel Barcelona: Fundació Imprimatur, abril 2011
  • Josep Cunill "Elena Jordi. Una reina berguedana a la cort del Paral·lel."
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Avinguda_del_Paral·lel&oldid=58376752”