Axel Eriksson

Från Wikipedia
Axel Eriksson.

Johan Axel Eriksson, född 24 juli 1888 i byn Berrek i Österfärnebo, död 6 juni 1961 var en svensk arkitekt och uppfinnare som i mitten av 1920-talet uppfann lättbetongen.[1] Han gifte sig 1915 med Signe Larsson från gården Lars-Pers i Fors, Österfärnebo.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Strängbetongs första fabrik på Liljeholmen ritades av Eriksson 1942.

Axel Eriksson tog 1916 examen från Kungliga Tekniska högskolan (KTH). Han var verksam som assistent hos Henrik Kreüger, professor vid KTH:s avdelning för byggnadsteknik,[2] där man bland annat forskade om byggnadsmaterials värmeisolering.[3] Eriksson genomförde experiment genom att blanda skifferkalk, cement och aluminiumpulver i vatten, och sedan utsätta denna blandning för hög temperatur och högt tryck i en autoklav. Detta resulterade i ett material som tekniskt kallas gasbetong eller autoklaverad lättbetong, och var hårt, lätt och hade goda värmeisolerande egenskaper.

Materialet gick i produktion 1929 och såldes först som "ånghärdad gasbetong". Under 1940-talet började man använda varumärket Ytong. Axel Eriksson var 1930–1954 direktör i AB Betongindustri, styrelseordförande från 1955.

Axel Eriksson blev 1942 teknologie doktor vid KTH på en avhandling med titeln Byggnadsteknisk värmeekonomi.[4] Han skrev också flera handböcker och läroböcker om murning och betong. Från 1941 var han ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin. 1942 ritade han Strängbetongs första fabrik för prefabricerade betongelement i kvarteret Tryckeriet i Liljeholmen i Stockholm.[5]

Axel Eriksson var en hängiven hembygdsvän och initiativtagare till bildandet av Föreningen för hembygdsvård i Österfärnebo 1918. Han var även den förste ordföranden i föreningen.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vem är det 1957 och 1963 (den senare för dödsdatumet)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]